En dag hittade jag en gammal ihoptrasslad ko-sele på rännet i »koghuset». Kanske inte en helt ovanlig sak att finna, eftersom användandet utav hästar, kor och oxar som dragare i lantbruken på Tjörn, sträckte sig ända in till långt på 1960-talet.

»Seldon»,
gemensamt namn för de olika anordningar, hvarmed oxen, hjonet eller hästen drager fordonet eller redskapet. Vid hästens användning för fordon tyckes i äldsta tider, liksom ännu i fråga om oxen, ha brukats ok ; detta torde dock snart nog ha ersatts af ett slags »bröstsele», som saknade linor, hvadan fordonet drogs medelst stången. Numera drar hästen med linor eller skaklar, och draget utgår från selens brösta eller »loka», resp. »koller», medan fordonet styres och hålles igen förmedelst stången. Huruvida det är lättare att draga med bröstsele än med öfriga selanordningar, är ett särskildt spörsmål.

Jag blev intresserad och hängde upp hela konkarongen på en hässjestör och betraktade den numer sorgliga och rostiga utrustningen en stund.

Kollret är ”träramarna” som hänger ner från stören. Det rostiga i mitten var ”sadeln” som satt över ryggraden på kossan. Sen finns det järnstänger där man hängde på skaklarna som kopplades till exempelvis en pinnharv.

Sedan var det vara att sätta igång. Läderremmarna var stela och spruckna utav tidens tand, beslagen utav mässing var mörka, järnet var rostigt. Efter en del pill fick jag tagit isär alltsammans. Lädret smordes upp med rikliga mängder Ballistol, järnet slipades och kollret rengjordes.

Rostslipning påbörjad

Allting isärtaget. Remmarna uppsmorda.

Som tur var hade jag Elin som hjälpreda som fick kleta ny färg på det gamla svarta.

Nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med detta, egentligen helt onödiga arbete. Jag får väl hänga upp den någonstans, eller bygga en ko av några jutesäckar eller nåt.

Kollret – längst till vänster – sitter över skuldrorna, mittendelen på ländryggen och runt magen. Remmen längst till höger skall träs över svansen på kua.