Att renovera en ryggåsstuga, del 1

Mars 2021

Under en längre tid har det varit uppehåll i bloggandet. Det har varit lite mycket att göra med både förvärvsarbete, bonneri (ex; bärga hö, hugga träd) och diverse fritidssysselsättningar (ex; riva ner och lägga om ett läckande garagetak, ha semester). I alla fall, under flera år har jag haft en fundering som legat och grott i bakhuvudet. Det planterades ett litet, litet frö år 2013, när plogen fastnade i ett rejält hugget granitblock och jag därefter började rota bland gamla kartor om det legat någon byggnad i hagen. På gamla kartor var det lite upp till lantmätaren om alla byggnader skulle ritas ut. Små byggnader som exempelvis gårdssmedjor, dass, backstugor m.m var inte alltid så noga att ta med, speciellt om dessa låg i utmarkerna. Men vad jag kunde se på den gamla kartan hade det troligen legat en lagård precis där jag höll på att plöja. Stenen var en rejäl klump som var lättare att få tillbaka ner i sitt vilorum, än upp på backen och ivägkörd. Ja, här är det korrekt att använda ordet ”vilorum”, inte ”vilrum”, vilket jag uppmärksammat gärna förväxlas på arbetsplatser. Helt plötsligt går man i en korridor och passerar en dörr med skylten ”Vilorum”. Jahaaa, det är här i detta rummet man lägger alla lik man snubblar över? En liten passus bara sådär.

Under år 2019 behövdes infarten till hawen åtgärdas och det blev i vanlig ordning en smula överarbetat. Och efter detta fanns det som vanligt – om man väljer att göra det – mycket att göra, stort som smått och hawen föll lite i glömska, fåren gick där och betade och skuttade, fram tills en dag i mars 2021…

Fortsätt läsa

Renovera ladan, del 40 – Bygga ny spannmålsbinge

När jag var liten hade vi en spannmålsbinge med torkfläkt rakt fram, ovanför ena stallet, när man kom in på lo’n (logen). När djurhållningen lades ner i början på 1990-talet revs spannmålsbingen och fläkten, skruven och spannmålskärran såldes. Sedan kom tiden när jag ville göra i ordning på rännet. Jag köpte en bättre begagnat spannmålskärra och fick en skruv gratis. Tanken var väl att kanske så gröda i liten skala någon gång i framtiden. Så kom den dagen då barnen högtidligt proklamerade att de ville ha djur, och det blev tillslut får. Fåren behöver hö/ensilage och jag ger gärna kraftfoder eller spannmål till gräset. Fortsätt läsa

Jultomten 2019

Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.

Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.

Men hur började alltsammans egentligen?


»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Fortsätt läsa

Renovera ladan, del 39 – rensa halm

Det har i många år legat gammal halm på ett litet ränne, eller vad man skall kalla det. Taket på en del av gamla stallet, numera taket på hönshuset. Halmen har i varje nyttjats som isolering sedan Jesus gick i kortbyxor. Men för att få bukt med möss och råttor har jag en längre tid velat ersätta halmen med frigolit och plyfa. Men för att kunna komma åt ordenligt behöver en takstol ordnas och stadgas upp med en rejäl planka, för att i sin tur kunna ta bort en gammal stötta. Och en dag infann sig helt sonika lust och ork.

Fortsätt läsa