Alla helgons dag och alla själars dag
Latin: Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum
Redan på tidigt 700-tal började man med alla helgons dag, och högtiden är ett utmärkt exempel på en högtid som fått ökad betydelse i Sverige under 1900-talet. Dagen firas mellan 31 oktober och 6 november. Under efterkrigstiden spred sig seden att tända ljus på gravarna.

Alla helgons dag firas den lördag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november. Då brinner ljusen på kyrkogårdarna till våra anhörigas minne. Temat i högtiden får sägas vara universellt –  döden och att minnas de döda. Vid denna tid på året har det funnits många ritualer med dessa teman, samtidigt som tidpunkten markerar sommarhalvårets slut och vinterns början.

Liksom så många andra högtider finns katolska drag i alla helgons dag. Allhelgonadagen (1 november) har katolska kyrkan sedan tidig medeltid firat helgon som saknat egna dagar i almanackan. Dagen efter, 2 november, firade man alla själars dag för döda familjemedlemmar, och kvällen före, 31 oktober, var allhelgonaafton, kallad All Hallows’ Eve. Av detta namn har sedan bildats ordet Halloween. Alla helgons dag har på många håll i västvärlden behållit sin betydelse.

Under Sveriges katolska medeltid stöter vi första gången på allhelgonadagen i Vallentunakalendariet år 1198. Den räknades då till andra klassens helger, och kom i betydelse närmast efter jul, påsk och pingst. Dagen var dock betydelsefull vilket märktes av allhelgonagillena runt om i landet. Allhelgonadagens roll som kalendarisk fixpunkt syns i medeltidslagarna och den ansågs vara vinterns första dag.

Alla helgons dag har varit föremål för omvärderingar i historien, bland annat beroende på förändrade religiösa uppfattningar. I Sverige bibehölls allhelgonadagen som helg även efter reformationen på 1500-talet. Högtiden trotsade alltså försök att ta bort den ur kalendern. Skälet är att helgon inte sågs som del i den protestantiska lutherska trosuppfattningen. Däremot avskaffades alla själars dag den 2 november. Men slutligen försvann även allhelgonadagen som helgdag i den omfattande almanacksreformen 1772.

Mot slutet av 1800-talet växte efter hand bruket att tända ljus vid gravarna, främst i städerna. Ljusen tändes som regel vid avlidna barns gravar. Att tända ljus vid gravarna var inte helt okänt i Sverige, men detta hade mest skett på julaftonen, vilket gjordes så sent som på 1940-talet. Efter andra världskriget spreds seden med ljus på gravarna förlagt till allhelgona. Impulserna kom från katolska länder i Europa. Etnologerna nämner att impulser också kom från krigsgravarna i Normandie. Redan 1924 fanns förslag på att återinföra alla helgons dag, men först 1953 blev helgdagen officiell. Man kan notera att den gamla allhelgonadagen ligger kvar den 1 november, men utan att vara helgdag.

I bondesamhället användes den 1 november för att förutsäga vädret och som nämnts har den setts som den första vinterdagen. Det sades ibland att om solen inte skiner så länge att man hinner med att sadla en häst, så blir det en mycket snörik vinter.

Alla själars dag/Själedagen
Alla själars dag är en åminnelsefest som firas av den romersk-katolska kyrkan den 2 november. Framför allt fokuserar man på de avlidna anhöriga. Dagen infaller dagen efter allhelgonadagen, då man firar helgonen, som redan är frälsta. På alla själars dag fokuserar man alltså på dem som ännu inte är frälsta, på dem som ännu inte med säkerhet befinner sig i himmelrikets härlighet. Detta hänger ihop med den romersk-katolska tron på skärselden: att människor som avlidit i tron på Jesus behöver ett stadium av rening innan de kan möta Gud i den bländande ljuvligheten i Paradiset. Haresordna halleleluja!

Redan tidigt i kyrkans historia skrev de troende ner namnen på sina avlidna anhöriga i anteckningsböcker, kallade diptyker. På 500-talet införde Benediktinorden en minnesdag för de avlidna i samband med pingsten. Seden att fira alla själars dag den 2 november går tillbaka till medeltiden. Sannolikt instiftades dagen på 900-talet av abboten Odo, verksam vid klostret i Cluny i Frankrike.

I den katolska bönboken Oremus står det om alla själars dag att ”årstiden påminner om skapelsens obeständighet och Guds evighet. Människan måste obönhörligen ge upp allt som inte är evigt. Hennes tillgångar, hennes välbefinnande och liv är inga absoluta värden. Det enda som till sist gäller är Guds kärlek till oss och i oss….”

Vid mässan på alla själars dag, brukar man be för sina avlidna anhöriga. De som är närvarande på mässan, som även kallas Requiem-mässa, kan skriva ned namnen på dem man önskar få förbön för. Dessa namn kan sedan läsas upp i förbönen efter predikan och trosbekännelsen. Det är också vanligt att man går till kyrkogården och ber för de döda.

I Svenska kyrkan återinfördes Alla själars dag som helgdag 2002 och infaller på söndagen efter Alla helgons dag. I Svenska kyrkans evangeliebok talar kollektbönen på alla själars dag om hur Gud låtit Jesus uppstå ”för att han skulle vara herre över levande och döda”. Man ber om ”nåd att ta emot honom som vår frälsare, så att vi med honom får gå in i det eviga lifvet”. På denna dag (eller ibland av praktiska skäl på lördagen) firas ofta minnesgudstjänster. Det är vanligt att man under sådana gudstjänster tänder ljus för de avlidna, vars namn läses upp.

Halll-lleluja!