Kalas för Wiggo

Wiggo bestämde för ett tag sedan att han ville ha sitt 8-års kalas i ladan. Gärna runt Allahelgona / Halloween, så det kunde bli ett spökkalas. Nu fyller Wiggo år ett par dagar innan julafton, så hans egentliga plan var säkert att han tänkte att han borde få mer födelsedagspresenter och mera julklappar, om kalaset blev tidigarelagt med två månader. Christine hade ordnat det jättefint under tiden jag latade mig på jobbet. Ladan var ombonad med ljusslingor, spöken och skelett.

Innan alla festdeltagarna hade anlänt, eldade jag lite gamla brädbitar i en tunna för att få det att se lite välkomnande ut. (Senare visade det sig att det var en stor succé att elda i en tunna. Ungarna satt och grejade med tunnan i minst en halvtimme).

Christines hemmagjorda spökgirlang

Mitt ena uppdrag blev att hänga upp alla hemmagjorda spöken längst en förutbestämd väg, och mitt andra uppdrag blev att lasta in alla ungar i en traktorkärra och färdas i sakta mak längst nyss nämnda väg, upp i mörka skogen, långt ifrån upplysta asfaltgator upplysta med gatlyktor, ära och redlighet. Ungarna var utrustade med regnkläder och ficklampor. En bonus på vägen var två ”riktiga” spöken iklädda yxmördareregnrockar och masker, vrålade, hoppade och skrek till den milda grad att de förhoppningsvis lyckades att sätta spår för livet på de små illbattingarna på släpet. Trots allt så hade de kommit fram till en gemensam siffra på spökräkningen, en siffra som visade sig vara helt korrekt. Givetvis hade jag psykat ungarna ordentligt med fina historier om spöken, gastar, gengångare, zombies, vampyrer, varulvar, skogsrå, bäckahästar och mylingar.


»Spöken»
…äro enligt öfvertron okroppsliga, mer eller mindre som skuggbilder framträdande väsen, hvilka förut som människor lefvat och verkat på jorden. Tron på spöken härleder sig dels från vissa allmänna psykiska fenomen, t. ex. drömmar, dels från subjektiva sinnesbedrägerier, framkallade af fruktan, ångest eller liknande affekter, dels ock från en sjuklig hjärnverksamhet. Förekommande hos alla folk, anknyter sig denna tro i regel till föreställningarna om själens lif efter döden. Merendels anses sålunda spökena vara aflidna personers vålnader, som af en eller annan orsak, ofta till straff för ett begånget brott eller för att åstadkomma ett brotts bestraffande, icke finna ro i grafven.

Vanligen ha de sitt tillhåll i kyrkor, på kyrkogårdar och galgbackar eller, om de varit missdådare, på de platser, där de öfvat sina illgärningar. En fornåldrig åskådning möter i den ännu fortlefvande folktron, att aflidna personer, hvilka icke erhållit ordentlig begrafning, ”gå igen”. För att förekomma detta böra alfa begrafningsriter noga iakttagas. Ordet ”jordfasta” är ett ännu gängse uttryck för kyrklig begrafning. Hos de mest skilda folk jorden rundt ha dessutom hvarjehanda försiktighetsåtgärder iakttagits för att hindra den döde att återvända.

Man binder liket, fäster det i jorden med en påle, afskär hälsenorna o. s. v. I olika väildsdelar förekommer ock bruket att utföra den döde genom en för tillfället gjord öppning i väggen, hvilken sedan omedelbart tillslutes. Andra medel äro afsedda att afskräcka andarna, såsom vissa, ofta starkt luktande, ämnen, vissa tecken och amuletter o. s. v., eller att locka dem på afvägar eller förleda dem till dröjsmål. Spökenas 1. gastarnas frihetstid räcker nämligen endast under midnattstimmen eller, enligt äldre uppfattning, från midnatt till hanegället eller soluppgången, öfverraskas en gengångare ofvan jord af soluppgången, blir han enligt svensk folktro stående orörlig på samma plats till nästa midnatt. Ett sådant spöke, ”dagstånd”, är osynligt för alla, och råkar någon på det, blir han ”gastkramad”, d. v. s. angripes af någon plötslig sjukdom eller åkomma.

En vida lindrigare följd af spökhemsökelse äro s. k. ”dödnypor”, d. ä. plötsligt och utan bekant anledning uppkomna blå-nader i huden. Särdeles hemskt är däremot i slavisk folktro gengångarens uppträdande som blodsu-gare (se V a m p y r e r). Medför icke spökuppenbarelsen direkt ondt, anses den i hvarje fall förebåda någon instundande olycka för den, som ser den. eller ock för den släkt eller familj, inom hvars område den visar sig (jfr Hvita frun). Med spöken menas någon gång äfven tomtar, älfvor, skogsrån, troll (se dessa ord) m. fl. dylika väsen, med hvilka folktron uppfyllt naturen. Dessa äro antingen mer eller mindre personifierade naturmakter

-Nordisk Familjebok, Uggleupplagan, 1917


Efter traktorfärden blev det korvgrillningen, allmänt skrik, gap och spring i alla mörka vrår på gården. Ungarna skötte sig själv till största delen och satt faktiskt still under utfodringen. Maten avslutades med glass.

Hell-o


En myling (även myrding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas, när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, ”ge mig ett namn!”, och då kunde man rädda det genom att säga ”Du kan ta mitt, jag heter N.N.” Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

En sägen från Bergslagen berättar om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: ”Morfar, morfar, får jag pappa?” (Ordet pappa här är en dialektal form för att bli ammad). Gubben vägrade först att inlåta sig, men då pojken fortsatte att ställa sin fråga svarade han slutligen: ”Har du nån te papp’ så papp’, men inte får du te pappa mej”. Då gav sig pojken iväg. När gubben slutligen kom hem till sin torpstuga, då fann han sin hemmaboende dotter död i utdragssoffan med blodet flytande från brösten. Gubbens svar gav pojken möjlighet att ta hämnd på sin moder, med sägnens ord: ”När pojken hade fått lov te papp’ så visste han vart han skulle gå”.

Ordet kommer från ”myrding” och ”mörding”, från fornsvenskans myrða, ”mörda”. Myling betyder alltså kort och gott ”mördad”. Ordet är dokumenterat i svenskt språkbruk från 1647.


Välkommen!

Kalaset avslutades med att leta godis uppe på gamla källarevind’, där två vuxna hade gömt sig och hoppade fram och skrämde barnen en sista gång. Muahahaha!


”Har någon i lifstiden flyttat några gränsstenar, får han gå som »skälgast» tills gränsstenarna blifvit flyttade rätt. Han går då med en lång staf med en eldkvast i toppen och stöter i marken, sägande: »här är rätt», och »här är orätt», och om då någon barmhärtig människa med pinnar utmärker ställena och flyttar gränsstenarna rätt, då först får skälgasten ro i sin graf.”

-Svenska Turistföreningens Årskrift, 1905


Alla verkade vara nöjda med kalaset, trots att man som vuxen oftast tycker att man kunde gjort mer och/eller förbättrat något. Att alla småttingar önskade sig ett likadant kalas nästa år får väl vara gott betyg nog.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.