Äntligen blev det snö. Det är ju skoj för barnen. Fast egentligen gillar jag snö. Det blir vitt och tyst ute. Man ser spår efter djurlivet och man kan bygga snögubbar och ha snöbollskrig. Och mula någon eller bli mulad. (Vissa) vuxna blir som barn på nytt. I helgen som var låg snön tjock och det var halt. Perfekt för att tolka barnen på snowracers och pulkor efter fyrhjulingen på gärdet och runt om på åkrar och ängar. Det blev till och med korvgrillning! Tyvärr var Elin sjuk och var nöjd med att hålla sig inomhus och äta kex och titta på när Wiggo och kompisarna rumlade runt i snön.

Du snälle vinter! 

O, vinter! käre vinter! 
Hvad är det väl du till oss fört 
i natt så ingen det har hört? 
»Den hvita snön,» den har du oss tillfört! 
Snötäcket mjukt nu ligger på 
båd’ äng och åkerfällt också. 
Derunder ligger utsådt frö 
och fredas af den mjuka snö. 
»Den hvita snön,» den har du oss tillfört! 
Haf tack, du käre vinter! 

O, vinter! käre vinter! 
Vi ha väl mer att tacka för: 
den sköna snö du skänkt, den gör 
att »kälken min» jag åter nyttja tör.

En gosse är jag, rask och glad; 
hur lätt för mig det bär åstad! 
Min lilla syster sitter på 
och utför backen går det så. — 
Ack »kälken min,» hur lätt den nu sig rör! 
Haf tack! du käre vinter! 

O, vinter, käre vinter! 
Af snön du skänkte oss i natt 
vi ha nu gjort ett lustigt spratt: 
»Snögubben tjock» här står nu med sin hatt. 
Ni barn! ack, se så stor och grann 
här står vår tjocke, hvite man. 
Nu bugen er, barn! så snällt 
för snögubben, som här vi ställt. 
»Snögubben tjock» — det var ett lustigt spratt! 
Haf tack, du käre vinter! 

O, vinter! käre vinter! 
Ack, vore ej din luft så kall! 
Dock äfven den jag prisa skall: 
Din »blankis skön» har kufvat böljans svall. 
Vid ån behöfs ej bro, ej spång:

på glatta isen går vår gång. 
Med skridskor fort vi löpa fram 
båd’ öfver å och sjö och damm. 
För »blankis skön,» som kufvat böljans svalf, 
haf tack, du käre vinter! 

O, vinter! käre vinter! 
Din köld blir dock mot qvällen sträng 
»Mitt barn! gå hem och dörren stäng, 
»eldbrasan god» du har som ock din säng!» 
Kring brasans sken vi lägra oss 
och lifvas vid dess glada bloss. 
Historier vi lyssna till 
och nötter knäcker hvem som vill 
»Eldbrasan god,» för den, i köld så sträng 
haf tack, du käre vinter! 

O, vinter! käre vinter! 
Hvad är det väl du till oss fört 
i natt, så att vi det ej hört? 
»Julgranen grann,» den har du oss tillfört. 
Se hur hon lyser smyckad skönt, 
med guld och glitter uti grönt,

med ädla frugter. — Vaxljussken 
belyser både frugt och gren. 
»Julgranen grann» så snällt du till oss fört! 
Haf tack, du käre vinter!

– Lek och Allvar. Små Rim och Sånger för Barn, 1858

Korvgrillning och varm choklad

Solnedgång över Kalvhagen