Blåsippor, med inledningsorden ”Blåsippan ute i backarna står”, är en svensk barnvisa med text av Anna Maria Roos. Dikten, som har tre strofer, publicerades första gången i ”Lilla Elnas sagor” 1894. Den tonsattes av Alice Tegnér, då musiklärare i Djursholm, och publicerades 1895 i ”Sjung med oss, Mamma!”. Ett säkert vårtecken brukar vara när blåsippan syns i backen burte ve’ trä’t. De kom på besök redan förra veckan, men jag glömde bort att skriva om det. Men, bättre sent än aldrig. Blåsippan är fridlyst i vissa delar av Sverige. Man får inte plocka blåsippor i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län.

”På barns ständigt återkommande fråga: „mamma, hvad ska’ vi göra?“ torde knappast ett vackrare svar kunna gifvas än det lilla sånghäfte, som här föreligger — förutsatt naturligtvis att barnen eller mamman eller helst båda parterna äro begåfvade med sångröst. 

Undertecknad har varit i tillfälle att höra modren-komponisten utföra dessa små sånger tillsammans med sina tre- och femåriga söner, enkelt och flärdlöst som de äro skrifna och som de skola utföras, och har dervid erfarit ett sällspordt nöje, icke minst af att se småttingarnas fröjd öfver att få sjunga med mamma och till hennes accompagnement. 

Ingenting sentimentalt eller „grannt“ i dessa små melodier, af hvilka flere äro ganska karakteristiska och sluta sig till den barnsligt enkla texten som en treflig hvardagsdrägt till små mjuka lemmar eller som en klädsam barett till ett barns ljusa lockar. 

De ha tillkommit, dessa anspråkslösa sånger, nästan på kommando af små tyranner, som med sitt: „sjung med oss, mamma!“ dragit denna till pianot, der hon måst så att säga på rak arm sätta musik till de enkla rim de nyss med förtjusning studerat tillsammans med henne i barnkammarns små textböcker. Detta må gälla som förklaring att ur en och annan af melodierna möjligen återljuda minnen från mammans egen barndom. 

De klassiska, om också icke klassiskt sköna sångerna „Gubben Noach,“ „Ach, du lieber Augustin,“ „Kråkan sitter på la’gårdstak“ m. fl. torde med skäl få maka åt sig för dessa i sitt slag förträffliga småstycken, dem man med godt samvete kan rekommendera åt hvarje hem, der det finnes små sångfoglar mellan 4 och 8 år, den ålder för hvilken de egentligen äro afsedda. Måtte deras spridning bli stor, så visst som de komma att glädja både mammor och barn, både pappor och den öfriga „kära slägten“ i lika hög grad som de roat.”

---

”Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Mor, nu är våren kommen, mor
Nu får vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på.

Mor i stugan, hon säger så:
–  Blåsippor aldrig snuva få.
Än fä ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar, säjer mor….”

---

-Ur Sjung me oss, Mamma!, 1895

”»Sippsläktet, Anemone,»
skiljer sig från Ranunculus förnämligast därigenom, att blomhyllet består av ett enda slags blad: en färgad eller kronlik kalk. Hos blåsippan sitta emellertid tre skärmblad i krets på så litet avstånd (1-3 mm) från blomman, att de likna ett 3-bladigt blomfoder. Vidare hava sipporna ingen honungsavsöndring i blomman, utan erbjuda insekterna endast ståndarmjöl.

Blåsippan eller ”blåviringen” finnes i s. och mell. Skandinavien och i s. Finland. Den bebor torr skogsmark, förnämligast i lövskogar och granblandskogar. På dessa växplatser visa sig inga blommor så tidigt om våren som blåsippan; redan under snösmältningen börjar den öppna sina varmt mörkblå (någon gång violettröda, sällan vita) kalkar, och i mellersta Sverige kan man redan tidigt på nyåret uppgräva plantan ur den frusna jorden och driva densamma till blomning i boningsrum.

Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär nämligen i sin spets vid eller strax ovan jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del består av breda, tunt hinnaktiga, gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad) och högra upp några späda anlag till vanliga örtblad. I bladvinklarna av såväl lågbladen som örtbladen sitta blomknoppar, i vilka redan på hösten alla blomdelarna ligga färdiga, och blommans utslående består därför huvudsakligen i desammas sträckning ochslutliga färgning. Bladanlagens utveckling går däremot långsammare. Tidigt om våren finnas vanligen även fjolårets blad ännu kvar, men de dö under försommaren, då de nya bladen blivit fullvuxna.

Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden och småfrukterna (nötterna) bliva därför liggande i moderväxtens närhet. De spridas stundom genom myror.”

-Ur Nordens flora, 1917