Det var en dag i nådens år i Tolleby på Tjörn när Peter och Filip knäppte på sig sina oljefläckiga overaller för att äntligen ge sig på Filips Dronningborg från 1972 – ett femtioårigt rostmonster som sällan tappat humöret men ofta tappat delar. Tjörnborna är ju kända för att vara hårda som granit när stormarna piskar klipporna, ändå bär vi på känslor djupare än havets botten. Det visade sig snart att den här dagen skulle gräva fram allt: ilska, skratt, rädsla och en märklig sorts vemod.

Peter hade precis fått tillbaka större delen utav hörseln efter förra årets tröskning med Filip. Den gången hade Dronningborgen skrikit som en ilsken säl hela dagen. Men Filip, optimistisk som alltid, sa att ”hon går som en klocka, bara man inte stänger av henne.”

Minns ni bildrörs-TV? Ibland behövde – eller ville – man klappa till den lite för att den skulle fungera. Det problemet har jag med vissa människor. Och med tröskan.

Redan vid första starten vrålade tröskan som en brunstig tjur som fått ena pungkulan emot elstängslet vilket resulterade i att grannens katt flydde till Norge.

Avgasröret sprutade svarta moln, och externt satt ett bikupeliknande bo i luftfiltret. Filip råkade klappa mot motorn – då exploderade ett inferno av 30 000 bin ut över åkern. Peter försökte finta bort de ilska asen, snubblade slog i knäet på det där klassiska tjörnbetet med kärv sten. De båda vännerna kände hur tårarna brände bakom ögonlocken – tuffa Tjörnbor gråter bara när de är säkra på att ingen ser. Filip log ändå stolt bakom ratten, som om han taxade ut på startbanan med ett stridsflygplan. Peter stod på plattformen, beväpnad med en högaffel och misstänksamhet.

Första varven gick… nästan bra.

Sen började halmen spruta rakt upp som lantlig konfetti. “Det är bara fläkten som är lite ivrig!” ropade Filip. Peter duckade ett flygande havreknippe. Kort därpå tog tröskan eget initiativ och började svänga av sig själv. Styrningen hade lossnat, så Filip styrde genom att luta hela kroppen åt motsatt håll. “Det är som att rida en tjur!” skrek han, precis innan ekipaget gjorde en piruett och nosade på ett dike.

När Peter försökte stänga av det metalliska helvetet upptäckte han att stoppknappen emigrerat. Den låg någonstans under sätet tillsammans med en mumifierad mus och ett kvitto från 1975. Till slut stannade Dronningborgen av ren existentiell trötthet, rykande som en midsommargrill. Filip torkade svetten: “Bättre än i fjol!” Peter plockade halm ur öronen och svarade inte.

Sen kom Filips plan B med YouTube och hembränt.

Han riggade mobilen på en pall och sökte “fixa tröska snabbt”. Enda träffen var en brödrost-video. “Samma princip, bara större delar,” sa han och skvätte 96-procentigt brännvin över en envist rostig kedja. Kedjan släppte, och tröskan började ryka. “Hon vaknar! IT’S ALIIIIIVE!!!” jublade Filip. Styrningen fixades med hundkoppel och ståltråd. Peter tog en taktisk klunk ur flaskan och såg sitt liv passera i repris.

Tröskan tog nu sats och körde rakt in i Filips vedbod. Vedboden lade sig ner som en artig pensionär på vilostund. Maskinen stannade triumferande. “Nu funkar bromsen!” ropade Filip.

Det är ändå poetiskt att laga en dansk maskin med svensk sprit.

Solen dallrade, luften smakade salt och damm. Sen kom svackan i åkern. Tröskan lutade farligt åt höger och Filip fick kontra genom att luta hela kroppen åt vänster som i en improviserad segeltävling. Det höll tills åkern bjöd på sin traditionella överraskning: en sten stor som en mindre säl fastnade i inmatningen. Maskinen lät som en cementblandare som svalt en xylofon och slog tvärstopp. “Backa lite?” föreslog Peter. “Backa? Hon har inte backat sen 1978,” svarade Filip.

Så kämpade de tappert vidare.

När vinden mojnat stod åkern i Tolleby kvar som ett monument över tjörnbornas envishet: fläktade höstrån i konstnärliga cirklar, en enstaka get i tröskverkets stålbädd, och fyra flaskor hembränt som stod på rad som troféer. Filip klappade Dronningborgen, torkade olja av pannan och sa med hes röst: “Även om hon var nära totalhjärnslamming, så levererade hon.”

Peter log trots smärtan i knät och svarade: “Du vet, vi tjörnbor blir aldrig krossade. Vi bara samlar på historier som den här – och en dag kommer vi skratta åt dem med ett glas i handen.”

Så gick ännu en episk dag i Tolleby till historien.

Dronningborgen överlevde tyvärr ännu ett år, och två stenhårda men innerst inne känsliga Tjörnbor vann poäng i lokalfolkets hjärtan – som den riktiga skörden av alltihop.

Och någonstans över Tolleby blåste havsvinden, halmen glittrade i cirklar och måsarna höll fortfarande avstånd.