Gammalt

Sägner från Tjörn – Klövedals socken

/ Peter / 1 kommentar

Spritus eller Spertus
En spiritus ansågs i den nordiska folktron vara ett djur (exempelvis en ödla, spindel, skalbagge eller en vit orm)  eller ett föremål (som till exempel ett snidat djur eller ett litet skelett) som förvarades i en dosa, glasrör eller dylikt. Djuret eller föremålet ansågs vara ett dragväsen åt sin ägare, och bringade lycka och  rikedom, och i vissa fall framgång i kärlek. Ibland ansågs det att man förskrev sin själ åt djävulen. Denna tro är i Sverige känd sedan 1600-talet. Spiritusen kunde köpas på marknader men även fångas i form av en ekoxe, tordyvel eller guldbagge, eller värpas genom att kläcka ett tuppägg eller korpägg i vänster armhåla. Spiritusen skulle matas med spott från fastande mage. Den följde vanligen med sin ägare till döden och kunde inte överlämnas till någon annan, enligt vissa uppteckningar kunde den säljas för mindre än man gett för den

”Folket i den gården ville järna bli rika, och frågade därför finngubben om han ej kunde hjälpa dem till rikedom. Jo, tyckte finngubben nog kunde de det alltid, bara de följde hans råd. Därpå gav han dem en ask, och i den asken låg en fluga, och flugan skulle matas med munspott samt ligga under huvudkudden med natten. Flugan skulle bo i asken tills den blev stor, då skulle den skaffa dem rikedom. Folket gjorde som finngubben sagt, men ingen av folket kunde hava asken under huvudkudden med natten, för flugan sussade runt i asken hela natten. Då […] bondgumman flugan ur asken, och då flög flugan bort. Men flera år därefte sade sig folk nattetid hava sett en stor fluga sväva över taket och runt skorstenen.”

-A.Karlsson, upptecknad 1923

 

Häxan i Tådås
En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. 

”Linda Maestra” av Fransisco Goya

”De va Mårtens hustru, hu bodde på Trappan. De va bra länge sen för att mi pappa, hanses farfar, han hette Olof å han hade släppt ut sine får. De va e påsk. Iblant dom hade han en bagge, å den va bortkommen under natten. Å då fåra kom hem, så va baggen borta. Olof bodde i Hålan under Tådås. Så kom hu (Mårtens hustru) å hälsa på farfarn, å så förebrådde hon honom, att han mistat sin bagge. Så säger han de: ”Ja, den har hunnarna väl rivit ihjäl.” – ”Nja, han nog änna’ te så långt” sa hu. ”Hu ved du de?” sa han. ”Jo, han går nere i Bräcka.” ”Gör han de?” sa han. ”När har du sett honom?” – ”I da”. Olof gick dit å fann baggen. Han va förtrollat, huvudet sto bakut å hornen framåt. Hu hadde haft den på natta å ritt på den då ve påsk. Gubben visste hu va trollpacka. Han tar baggen å bär hem han. Kastar den över axlarna. Tänkte: ”Ja ska bode dej.” Så tog han en kniv å skar halsen av baggen, tog huvudet av baggen å gick in å slog käringen i ansiktet å banka kring henne så ho blev blodi i hele ansiktet. ”Här ska du få, di trollpacka, de e du som har haft baggen å ridit på i natt å fördärvat ham. Å ja ska hjälpe dej ifrå de där eländet.” Hu teg å ga sej å. Å efter den dan hadde hu inga makt mer. De talte pappa om.”

-Edvard Olausson, f. 1877, informant
-Johan Pettersson, upptecknare, 1945

Fortsätt läsa →

Reportage om Gråärt

/ Peter / 3 kommentarer

Kloka Hem, Nr 1, 2018

För ett tag sedan blev jag uppringd utav en journalist som skrev för en tidning som heter Kloka Hem, en tidning som hittills flugit under min radar. En uppåtgående trend bland självhushållare, mindre bondgårdar, preppers och intresserat folk i största allmänhet, verkar vara att åter odla mer eller mindre bortglömda gamla kulturväxter. Tyvärr finns det inte så mycket lätt tillgänglig information på nätet om den gamla gråärten, men journalisten hade efter lite sökande funnit bloggen. Efter en timmes samtal hade jag förklarat allt jag visste om gråärt, hur man förbereder, odlar, skördar samt egna erfarenheter så här långt. Egentligen har jag haft en fundering – egentligen var det nog en släng utav tillfällig sinnesförvirring – att inte odla någon gråärt under 2018. Men nu antar jag att jag bör göra det ändå, ifall någon trots allt skulle vara intresserad av att se hur det ser ut i odlingen. Om jag inte skulle odla, kommer det komma någon som är intresserad, och skulle jag odla kommer det ingen alls. Inte för att jag bryr mig om någotdera av dessa scenarion men om inte annat ser det fint ut när ärten blomstrar. Så alltså, det blir Gråärt även under 2018.

Fortsätt läsa →

Februari enligt Bondepraktikan

/ Peter / Lämna en kommentar

I den gamla romerska kalenderna var Februarius, den tolfte månaden, men den julianska kalendern, den andra månaden i året. Månaden tros ha sitt namn  namn efter Februa eller Februalia, som var en romersk fest då folket skulle offra till gudarna för att rena och försona sig för hela årets synder, en nödvändighet på denna tid under årets sista månad. Man firade också med denna fest för att de avlidnas själar skulle få ro, och man gick högtidligen omkring gravarna med brinnande facklor. Även den gamla etruskiska guden Februus har ett finger med i namnet. Hos oss har februari ålderdomligt benämnts Göjemånad.  Detta namn tros härledas från gudinnan Goa eller Göja, som även benämndes Disa och ansågs vara dotter till asaguden Thor. Denna gudinna dyrkades som Jordens beskyddarinna. Göjas dyrkan i norden hänger samman med den forngrekiska sagan ”Gåa” (jorden) och med det indiska Go som är ett namn på både jorden och kon, under vars bild hinduerna än dyrkar jorden. Under den hedniska tiden höll man i Uppsala på denna tid en riksdagsliknande tillställning som kallades för Allhärjarting.  Tinget

sida_bondepraktikan-februari-gamla-uppsala

Gamla Uppsala

sammanföll med Göjas eller Disas dyrkan med det stora midvintersoffret, blotet. Domare var kungen, lagmännen förde folkets talan och man hade överläggningar om krig och större företag. Mycket folk samlades i Uppsala och där träffades bekanta från skilda orter. Så gjorde kristendomen sitt intåg i Sverige. Avgudatemplen föll ett efter ett och allshärjartingen kom ur bruk. Men handeln steg och förbindelserna och behoven blev större. Allshärjartinget eller Disatingets storhet förvandlades till Distings marknad som än hålls i Uppsala i Februari månad.

Februari/Göjemånad är snömånad och har 28 dagar. Dagen är 9 timmar och 49 minuter. Solen löper i fiskens tecken från den 10 februari till den 11 mars.

Fortsätt läsa →

Historien om Sticke-Marja

/ Peter / 1 kommentar

”Den som icke vördar det gamla, han har aldrig tänkt på vilken lång och svår möda lifvet är. ”

-Thomas Thorild, (1759-1801), författare, poet, filosof

Efter att ha hört historien om Sticke-Marja ända sedan jag var liten, fler gånger än jag kan räkna, har det alltid legat en tanke i bakhuvudet om att ”det här kanske borde skrivas ner”. Det hela började när jag och min morfar var ute på strövtåg i utmarkerna. Det var någon i mitten på 1980-talet när jag och morfar tog traktorn upp till Frökärrsmyra för att gå en sväng. För mina korta ben kändes det som att vi gick flera mil innan vi var framme vid den gamla [schjwilla] – det som återstod av Sticke-Marjas ryggåsstuga. Även i vuxen ålder har jag från flera håll blivit matad med ytterst detaljrika historier om Sticke-Marja från diverse personer i bekantskapskretsen. Eftersom vi ändå var uppe hos grannarna i Häle utmark och satte potatis, tog vi alla en promenad till den gamla ruinen. Nu för tiden är det säker inte många yngre personer – i min ålder – som har hört talas om Sticke-Marja. Och varför skulle folk det? Man har ju sina egna problem att brottas med; inga likes på Facebook, inga följare på Instagram, batteriet på paddan är slut, inga pengar att festa för och långt till nästa löning.

Sida_Ga_Tolleby_StickeMarja_034

När man står vid det som återstår av den gamla stugan kan man inte låta bli att i den stillhet som råder i utmarkerna för en stund reflektera över levnadsöden och det armod som folk förr i tiden drabbades av. Det är ytterst svårt att begripa hur svårt man egentligen hade det i denna fattigdom. Livet i sten- och ryggåstugorna var en ständig kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.

Fortsätt läsa →

Renovera ladan, del 25 – Ett överarbetat stall?

/ Peter / 2 kommentarer

Diskussionerna gick höga gällande om man skulle ha det enkla valet att investera i järngrindar för att bygga ihop en fålla på den nya betongplattan, eller om man skulle ta det billigare alternativet genom att bygga själv i trä, med egensågat virke. Tillslut föll valet på det billiga alternativet. Visserligen är det mera jobb att såga och förädla virke, men det kanske kommer att se snyggare ut på något sätt? Blir det inte bra kan man ju alltid ta fram motorsågen och köpa järngrindar i efterhand.

Som jag skrev om i Renovera ladan, del 21, pressade vi upp en rejäl planka under taket, för att kunna ta bort en stötta. Denna stötta var innan ladan byggdes ut 1942, hörnstöttan för gamla ytterväggen.


Plankan är ungefär sex meter lång och vägde runt 60 kilo. Det var bara att ta plankan på axeln, klättra upp för stegen och vidare ut på den tillfälliga byggnadsställningen, bestående utav tre grova granplankor, tillverkade på 1960-talet, och tillfälligt skruva fast plankan i takstolen.

Fortsätt läsa →