-”Vi borde ha djur i lagårn igen!” sa Christine en dag för något år sedan.
Har ni märkt att när ”vi” ska ha eller göra någonting så betyder det egentligen ”du” eller att ”jag” (som i ”mig”) skall genomföra eller ordna ärendet. Själv är jag ambivalent i frågan och tycker dels att folk som inte är uppvuxna med egna djur, oftast har någon slags romantisk vanföreställning om att allt skall vara så puttenuttigt likt en Bullerby-idyll. Man inser inte att man alltid måste finnas till hands. Det ska finnas mat och vatten. Hur skall man få vatten? Har man inte indragen vattenledning i lagårn får man bära vatten för hand, minst två gånger om dagen. Man köper knappast mat till djuren, utan man bör producera både spannmål och grovfoder själv. Djur blir sjuka och skadade och behöver ibland avlivas och födslar går fel. Å andra sidan är det väldigt roligt att ha djur.
Fast, de flesta bönder brukar förr eller senare känna någon slags hatkärlek till sin djurhållning, när man börjar bli less på att aldrig få vara i fred, och inte har varit i fred de senaste 20 åren. Att aldrig kunna nyttja sin semester mer än till dagsutflykter, eller att aldrig kunna ta riktig semester, att alltid fundera över djuren rymt från hagen när telefonen ringer och så vidare. Förr eller senare slutar alla med djuren. Antingen på grund av nyss nämnda, eller pg a att det inte finns någon lönsamhet. Det finns ytterst få undantag.
Jag och Wiggo bryter golv, förberedelse för djurhållning i liten skala.
När jag var liten, under 1980-talet, hade morfar som mest 20 stycken nöt, 50 stycken hönor och fyra-fem-sex grisar. Med barndomens bekymmersfria sinne skulle jag envist bli körd varje kväll, under många år, till gården så att jag kunde gå i la’gårn och skrota medans de vuxna satt inne i huset och drack kaffe. Jag hade det som mitt eget ”jobb” från fem-sex års ålder; Jag vattnade kräga’, jag utfordrade grisarna, jag hämtade ägg och matade alla djur. Jag mockade för hand med grep och skyffel och slängde ut all dynga på en riktigt härligt gammaldags gödselstack. Jag hämtade spannmål och malde till mjöl i kvarnen på logen. Jag blandade mjölet med Melass och skapade kraftfoder. (samt tog mig en och annan sked Melass själv emellanåt).
När det gäller byråkratin kring lantbruken i dagens läge vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Visst läser jag på jordbruksverket ofta och håller mig uppdaterad om de alla senaste påhitten, och kan krasst konstatera att det folk som sitter och hittar på alla regler för jordbrukare – vare sig de kommer från EU eller Idiotanstalten i Stockholm – knappast någonsin tillbringat en dag ute i verkligheten.
En som gärna vill ha djur
Lagen och politikerna har bestämt att svenska bönder skall göra på ett visst sätt vid sin produktion. Men sedan köper kommunerna in mat som inte är producerat enligt svensk lag. Varför äter vi mat som svenska bönder skulle bli polisanmälda för om de producerade? Folk brukar inte vara medvetna om att det är stor risk att få i sig multiresistenta bakterier via importerat kött, för att inte tala om det etiska i många länders (obefintliga) djurhållning.
Sverige har idag världens främsta djuromsorg med salmonellafrihet (nolltolerans) och mycket låg antibiotikaanvändning (man ger aldrig djur antibiotika i förebyggande syfte) samt även den miljövänligaste livsmedelsproduktionen i världen. De hårdare konkurrensreglerna inom EU har dessvärre länge bidragit till att väldigt många bönder har tvingats sluta och att varannan köttbit i Sverige idag importeras. Men det ”ekologiska” och ”närproducerade” verkar vara årets modeord, så kanske sätts stenen i rullning åt rätt håll till slut.
Trots allt raljerande ovan har jag ändå beslutat mig för att ”Ja, vi borde ha några djur…kanske”.
Om inte annat än för barnens skull. Gällande ”vår” diskussion om djur, så skulle jag personligen gärna ha kor igen, ett par stycken bara. Och ett par nordsvenskar. Och ett par Linderödssvin. Christine vill inte ha får. Istället har hon fastnat för getter. Då är ju frågan om man skall ha ett par akut utrotningshotade raser? Typ Göingeget/Jämtget/Lappget? Eller något mer vanligt, så man slipper åtaga sig att bli genbankslistad med allt vad det innebär. Å andra sidan bevarar man de gamla raserna.
Får grunna på detta…
Här är den del av den gamla logen som skall göras om, vy åt söder. Spett och slägga bryter sönder den gamla betongen bra. De stora stenarna i bildens nedre kant var avgränsningen mot löshöet förr. Det var även i detta mörka hörne jag hittade det gamla tröskverket och rensmaskinen.
Här är vyn åt norr. Delen längst bort, mot den gröna kärran till, kommer att bli en gjuten klack.
För att få ordning här, behöver ett par gamla stöttor tas bort. Detta löses genom att vi har sågat till ett par riktigt rejäla sexmetersplankor som kommer att sättas under taksaxen, sedan ner till en ny stötta i väggen.
Pilarna pekar på de stöttor som skall bort. Dessa är nu uppflyttade på den nya trälogen. Därför ser det ovanligt snett och vint ut.
Den nya klacken kommer att bli tre meter bred och sex – sju meter lång. Det exakta måttet är ännu inte bestämt. Det blir ungefär 10 kubikmeter med betong som går åt. Vi får ta och hämta ett par traktorkärror med sand och makadam samt armeringsmattor och cement, så att allt finns på plats innan man drar igång själva gjutningen.
På den nya klacken funderar jag på att ha de kommande djuren. Cirka 20 kvadratmeter yta, som lätt kan rengöras på våren när djupströbädden skall ut i en stuka.
Renoveringshistorik
Del ett – riva lite på väggen
Del två – göra en gjutform
Del tre – om logen, cement och betong
Del fyra – limträbalk samt gjutning
Del fem – småpill
Del sex – mer gjutning
Del sju – ännu mer gjutning
Del åtta – påbörja ny loge
Del nio – lägga loge-golv och montera limträbalk
Del tio – stötta upp och bygga vägg
Del elva – bygga porten
Del tolv – fönstertittande
Del tretton – måla grundfärg
Del fjorton – måla ladan
Del femton – lägga sten
Del sexton – nya lämmar
Del sjutton – måla lämmar och gaveln
Del arton – nytt golv på spannmålsrännet
Del nitton – Lägga golv på övre rännet
Del tjugo – Dra ny el i ladan
Tjörnbo 