»Hufvudregler».
A) Klädsel:
praktisk, men så enkel och litet »sportmässig» som möjligt. Kläderna böra vara väl försedda med djupa och säkra fickor.

B) Kassa.
Förbruka så litet pengar som möjligt och extravagera aldrig på källare och gästgifvaregårdar! Glöm ej att noggrant föra kassa- (och dag-) bok.
(10— 15 kronor i veckan bör i vanliga fallgodt räcka.)

C) Fortskoffningssätt.
Begagna »apostla-hästarne» så mycket som möjligt. En god gångstig tröttar mindre än en slät landsväg Vid rodd deltag alltid själf! Res på järnväg aldrig annat än i 3 :e klass.

D) Lefnadssätt.
Lef med och lär känna folket! Gå ej endast för gåendets skull! Se ej allmogen »genom snobbens pincenez»!

E) Kvarter.
Tro ej omöjligt få kvarter (och mat) äfven om gästgifvaregårdar saknas! En hygglig och anspråkslös person blir nästan aldrig afvisad. Ofta äro ej de stundom yttrade betänkligheterna så alvarsamt menade. — Att i nödfall ligga ute en varm sommarnatt skadar ej alls.

»Utrustning».
1) Skodonen:
låga (eller inga) klackar. Alla, både infödingar och inflyttade sydsvenskar, som varit i till-fälle att i Norrlands fjälltrakter och vildmarker någon längre tid begagna pjäxor (»bandskor»), bekräfta enstämmigt, att man ej härdar så bra i några skodon som i dessa (t. o. m. uti stenig mark, då man fått någon vana). De må dock ej brukas i trakter, där befolkningen ej förstår deras skötsel. [Om en frisk pojke någon gång i sommarvärmen vill försöka, huruvida »foten reder sig ock utan sko» nu, som i de gamla, enkla och kraftiga tiderna, så blir han ej sämre för det!

2) Byxorna:
ej åtsittande kring benen; om knäet ej kännes fritt, tröttnar man snart. I fall byxorna ej äro insnörda i skoskaften, är det, då man går i kuperad mark, fördelaktigt att med ett lindrigt tillknytt band nedom knäet binda upp dem något.

3) Regnrocken:
ej alltför lång; antingen en vanlig »guling» eller en guttaperka-kappa.

4) Hufvudbonaden:
ej Ömtålig för regn.

5) Ränseln:
vid dess nedre kant, som snart plägar göra ryggen öm, äfven om den vid profvandet förefaller bra, kan fästas en liten påse i dynform, i hvilken man stoppar hö, mossa eller — smutsigt linne och strumpor. Är renseln försedd med s. k. mes (praktiskt!), placeras dynan vid mesens nedre ända, men behöfves då mindre. Norrländska och finska näfverkontar äro mycket praktiska såsom ränslar. Tag med så litet som möjligt, t. ex.: ett par Jsegerskjortor, en kulört skjorta, några par strumpor, några näsdukar och kragar, ett par reservbyxor; kam, klädborste, tvål och handduk; nål, tråd och knappar; linnelappar, cerat och en liten ask borsyra eller borsyreplåster (för fotsår) sker vandringen i mycket myggrika trakter, bör ett par kubiktum beckolja (apoteksvara) medtagas; slutligen de kartor, som behöfvas (topografiska kårens kartblad, där de äro färdiga) och några brefkort. Kompas (hur enkel som hälst), anteckningsbok m. m. bäres i fickan. 

Glöm ej ordspråket: »lång väg gör liten börda tung!» (10 kilogram på ryggen blir i längden känbart nog för en yngling.)

Slutligen ytterligare en hufvudregel, den vigtigaste: ett fast beslut att ej vara »petig» eller pjunka för småsaker, samt att ständigt bemöda sig om

ett godt och gladt humör!

-Svenska turistföreningens årsskrift, 1888