Den 7 maj i år tog jag ett fotografi på när jag försökte backa upp en av hökärrorna på gårdsplanen. En gång i tiden var det en väl tilltagen uppfart, så bred att ett tvåspann hästar lätt kunde dra upp dåtidens höskrinda utan bekymmer. Men tiderna förändras, likaså bredden på jordbruksredskapen. Redan morfarn och Holger på sin tid talade om att uppfarten nog borde breddas, och nu har jag och Holger gjort slag i saken, efter att själva ha dryftat spörsmålet i några år. Igår lossade vi årets sista hökärra, och precis när jag passerat ”porten” (förr i tiden var lagårn sammanbyggd med boningshuset och det fanns en port man fick ta sig igenom för att komma upp på gårdsplanen, man körde alltså igenom ladan. Tänk skånelänga.) kom jag ihåg att stanna och ta ett kort på skillnaden. Visserligen är ekipaget inte riktigt på samma plats och vinkel på både bilderna, men man ser ändå en viss skillnad. (Jag kommer att skriva om ombyggnationen av »koghuset» när denna är färdig). Uppfarten är alltså numera breddad till ungefär 3 meter-nånting, istället för 2,40 m.

»Anspänning».
Sedan gammalt talas om enbetsanspänning för en häst till skillnad från par, fyrspann etc., där två, fyra eller annat antal dragare tjänstgöra. Placeringen har antingen varit 2 eller flera bredvid varandra eller
framför varandra. Två hästar framför varandra kallas tandem — förlöpare och gaffelhäst —; tre framför varandra random — förlöpare, mellanhäst och gaffelhäst. Parhästar framför varandra bilda efter antalet fyr-, sex-, åttaspann o. s. v. Parhästar med en förlöpare benämnes Einhorn, med tre förlöpare femspann.

Vid körning med parhästar fästas dessa med stång-koppel vid vagnsstången eller, som den även kallas, tistelstången. Denna i sin tur är anbragt i fordonets underrede. På stångens båda sidor äro svänglarna
placerade med fästen på en lös eller fast våg. Dragkraften uttages från hästarna via draglinorna, som löpa från selen till svänglarna. Vid körning med fyrspann etc. förmedlas dragkraften av linor, som antingen
fortsätta stånghästarnas draglinor eller äro fästade vid våg och svänglar å stången framför stångkopplens fästen.

Vid enbetskörning (enspännare) förmedlas dragverkan av skaklar eller skalmar, vilka tillsammans med det tvärgående föreningsträet, drätten, dem emellan benämnes gaffel. Sådan brukas i stor utsträckning i vårt
land och tjänar även som broms särskilt vintertid. Utom denna anordning förekommer fimmelstänger för enbet, där sålunda varje stång är fäst för sig vid vagnsunderredet. Skaklar och fimmelstänger äro medelst
selpinnar eller remmar fästade vid dragringar eller dragläder.

-Svenskt lantbrukslexicon. 1941

Vidare har helgen tillbringats med att stänga för fåren. Trots god fodertillgång i hagen tycker de om att klättra upp i bergen för att sedan hoppa ner i havreåkern. Eller in i grannens trädgård. De känner väl av att det börjar bli höst och vill leta efter en bagge att förlusta sig med. Det första fåren gjorde när de åter fick komma in i sin hage efter att ha tillbringat två dagar i sin spilta i lagårn, var att springa upp till den avsats de brukar klättra på. De stod och glodde länge på det nya stängslet innan de vände på klövarna. Nu återstår att se om de hittar någon ny qvi att klämma sig igenom.

I bra-att-ha-hörnan har vi haft stående tre stycken gamla bergborrar m/Pico 20 tillverkade av Atlas Copco. Efter att ha meckat igång en av dessa tillbringades en dag med att borra i den bohusländska graniten och en dag med att köpa grejer för ett nytt stänge. Men som sagt, än så länge verkar det hålla fåren inne där de skall vara.