”Göra vår’n.”
Kanske ett uttryck som man hör då och då bland landsortsbefolkningen. Vad betyder då detta? Att göra våren? Jo, det är så enkelt som att få sått/satt sina grödor på våren.
Att göra vår’n innebär då följande moment; Fortsätt läsa
Gårdshistoria
Renovera ladan, del tretton + så ärter
Dagen började med att så gråärter och bondbönor.
Läs mer om dessa här.
Efter att ha räknat utsädesmängd och plats förbereddes jorden genom lätt krattning med järnkratta. En fyra meters rak bräda fick bli rätpunkt. Brädan lades ut, och en radhacka modell äldre (18×8) hämtades från redskapsboden. Man drar hackan på högkant (ungefär som att plöja) efter brädans kant för att få en rät och fin linje att så i. Såningsdjupet blir mellan sex – tio centimeter.
Gråärta, Bondböna och Humle
»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.
Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna. Fortsätt läsa
Om Storskiftet
Efter ett tidigare inlägg, om gränsmarkeringar, beslöt jag mig för att skriva lite om storskiftet. Ämnena hör liksom ihop. Jag planerar att göra separata inlägg om laga skifte och enskifte senare annars blir det ett väldigt stort inlägg.
Gustav II Adolf var en driftig herre som bland annat kan anses ha grundat Lantmäteriet år1628. 
Lite öfvrig kuriosa om Gustavus Adolphus är att han – egentligen skall omnämnas som Gustav Adolf den store. Faktum är att epitetet ”den store”, om vi skall hålla oss till lagar och beslut, inte bara kan utan skall användas. Detta är inget som fosterländskt sinnade nationalister på 1800-talet hittade på utan ett beslut fattat av Sveriges riksdag 1633, året efter kungens död. Ständerna lade dessutom till att så skulle ske i efvighet. Av detta skäl pryds kungens sarkofag i Riddarholmskyrkan med den latinska texten Gustavus Adolphus Magnus, ”Gustav Adolf den store”. Sedan är det en annan sak vi inte har brytt oss om riksdagsbeslutet utan fört in kungen i regentlängden som Gustav II Adolf. Men eftersom beslutet aldrig har upphävts är det formellt sett helt korrekt att benämna kungen med det epitetet ständerna röstade igenom. Fortsätt läsa
»Självbindare»
Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.
En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!
Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?
-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.
Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.
Tjörnbo 