Gråärta, Bondböna och Humle

20160422_125754002_iOS»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.20160422_graart
Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna. 

Sådden bör ske tidigt; Tiburtii dag, 14 april, var av gammalt rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes allt mera radsådd, som medför samma fördelar för ärter. som för andra säden; vanligen användes 10—12 cm. radavstånd, men ett större, 45—50 cm., medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per ha. Bearbetning under växttiden förekommer föga.

Om ytjorden hårdnat efter sådden, är dock skäl att giva ett par drag med slätpinnharv snett över raderna; först då groddarna börjat komma upp, medför detta fara för att ärterna skola dragas upp. Skörden av mogna ä. sker vanligen med slö lie, så att halmen rives av och nedliggande toppar ej avskäras, eller ock med släprävsa, om ärterna ligga. För att göra slåttermaskin lämplig för detta arbete kan bakom knivstången anbringas en grind av järnspröt med uppåt-böjda ändar och med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände, så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan bör torka väl före inbärgningen, emedan den eljest lätt möglar. Ofta brukas att lämna ärthalmen kvar i hopar på marken för torkning, men säkrare är att uppsätta den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.

Traditionellt  sås ärten ofta tillsammans med bondbönan Solberga, som får fungera som stöd åt ärterna. Efter skörden hängs ärtplantorna upp på så kallad  krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne. Förra veckan gjorde jag alltså slag i saken och köpte på mig Gråärt (från Solberga), Bondbönor (för att stadga ärtorna) och Humle (för skojs skull). Jag har under en längre tid varit nyfiken på hur det är att så dessa grödor.

Det bör gå mellan 6 – 8 år innan man odlar ärt på samma teg igen. Detta på grund av att det är inte samma växtföljdssjukdomar som angriper ärter och stråsäd. Ärter är därför en bra omväxlingsgröda i spannmålsodlingen. Flera jordburna svampsjukdomar kan göra att ärtplantorna vissnar. Den vanligaste och allvarligaste är ärtrotröta, samt olika svampsjukdomar.

För att motverka angrepp av ärtrotröta och rotröta bör det gå 6–8 år mellan ärtgrödorna. Eftersom åkerbönor också angrips av rotröta är det viktigt att hålla detta avstånd även mellan ärter och åkerbönor i växtföljden. När jorden är blöt och har dålig struktur blir plantorna mer mottagliga för angrepp. På väldränerade jordar kan du därför ha färre år mellan ärtgrödorna medan på täta och dåligt dränerade jordar krävs det ett längre uppehåll.

Om angreppet är så stort att du ser symptom i fältet bör du inte odla ärter på 12–15 år.


»Åkerböna, hästböna, bondböna»,2016-04-22 - bona_001
spritböna, välsk böna (Vicia faba L.) har en grov och kraftig, grenad huvudrot, en grov, kraftig, pprätt, fyrkantig, rikbladig stjälk, ogrenad eller nedtill med fåtaliga grenar, 2—3-pariga blad utan uddblad och med rudimentärt klänge, oskaftade blommor 2—5 tillsammans i de övre bladvecken, till färgen vita med en svart fläck på var och. en av vingarna, långa, tjocka, först mjuka sedan läderartade baljor med flera runt ovala —rundat fyrkantiga, plattade, stora, vitgrå — gråbruna frön. Självbefruktning förekommer, men korsbefruktning medelst humlor är vanligast. Av bondbönan odlas flera olika sorter, hollländska Haarlem och engelska Windsor, vit och grön, Hangdown m. fi. Av hästbönan finnes också flera olika sorter. Den på västkusten allmännast odlade är den storfröiga bohusländska hästbönan, 1 000-kornvikt 1 000—1 200 g, som är tillräckligt tidig för denna del av landet men för sen för Mellansverige. Något tidigare äro den storfröiga Groningen-bönan (900—1 275 g) och Weserbönan (550—700 g). De likaledes storfröiga Granton- och Halberstadt-bönorna (600—750 g) ha kommit främst i danska försök. Något senare än de nu nämnda är duvbönan eller småfröiga hästbönan (300—500 g), vilken särskilt lämpar sig till grönfoder.


»Humle» (Humulus Lupulus)2016-04-22 - Humulus
är en till hampfamiljen hörande flerårig, slingrande ört, spridd i större delen av Europa samt västra och norra Asien. Underjordsdelen är en ganska grov, starkt förgrenad rotstock, och den åt höger slingrande stjälken kan nå en längd av över ett 10-tal m. Bladen äro liksom stjälken strävt håriga, motsatta och djupt handdelade. H. är enkönad och hanplantorna bära yviga knippeblomställningar av små gröna blommor, honplantorna ha blommorna i korta, kottelika ställningar, de s. k. humlekopporna. De fjäll i kopporna, bakom vilka blommorna sitta, äro vid basen mer eller mindre rikligt försedda med små gula körtelbildningar. I dessa alstras ett hartsartat aromatiskt ämne, lupulin eller humlebittersyra, som betingat H:s användning till kryddande av öl. Lupu-linet är emellertid mycket lätt sönderdelbart, varför förvaring av H. är förbunden med svårigheter. Skulle den mögla, blir den oanvändbar.


Humlen förekommer vild i Sverige ända upp till Jämtland och Norrbotten, och är en af de förnämsta af våra s. k. handelsväxter, som förtjänar att odlas vida allmännare än hvad nu är händelsen. Jordmånen skall vara djup och alfven får icke vara vattensjuk. En godartad kalkhaltig lätt lera är mest passande för humlen; men den går äfven till på god sandjord. Humlegårdens läge skall vara sådant, att den är skyddad för blåst från norr och i öfrigt för den i orten mest rådande vinden. Vidare bör läget vara fritt och soligt.

2016-04-22 - Humulus_003Humlegårdens anläggning och skötsel; Jorden måste djupgräfvas (rajoleras) till 90 cm., hvarvid matjorden lägges underst och älfven öfverst, hvarefter den uppvända jorden gödslas. Detta arbete bör verkställas på hösten. Följande sommar brukar man taga en potatisskörd på den blifvande humlegården, för att densamma skall blifva mera tjänlig för humlen.

Humlen kan planteras och behandlas på olika sätt, och på grund häraf förekomma ris-, säng- och kuphumlegårdar, af hvilka vi här nedan skola i korthet beskrifva det sistnämnda slaget.

Humlerötterna eller stjälkskotten nedsättas i rader, löpande från norr till söder på c:a 1,7 meters afstånd från hvarandra i 30 cm. djupa gropar, med 30 cm. diameter, som till hälften fyllas med väl brunnen gödsel eller god kompost, hvarpå nedmakas litet god jord, som formas till en pyramid eller kupa. Humleplanteringen kan ske såväl på hösten, i september månad, som om våren. Sistnämnda årstid är hos oss den vanligaste.I sidorna af den pyramidformiga jordhögen intryckas i hvarje grop 2-3 rötter, så att de nedtill äro 6-8 cm. skilda från hvarandra, men upptill stå nära intill hvarandra. Jorden fylles med handen omkring rötterna och äfven öfver dem, hvarvid noga tillses, att stjälkskotten sättas så att groddögonen komma uppåt.

När humleskotten nått en höjd af 30-50 cm., uppbindas de intill de vid hvarje planta nedsatta störarna, hvilka det första året bör vara endast 2-3 meter långa.
Sedan företages jordens luckring med hackor, hvarvid jorden äfven rensas. På hösten afskäras refvorna l meter öfver jorden, och störarna borttagas försiktigt, hvarefter litet ladugårdsgödsel utbredes öfver humlestockarne.
– Sällan får man någon skörd första året.

Andra sommaren störas humlegården med 4-5 m. långa störar. De tre starkaste refvorna vid hvarje kupa uppbindas. Därefter bortskäras alla öfriga refvor, utom en, som man låter vara ett par dagar i reserv, för den händelse att någon af de uppbundna skulle på något sätt skadas. Efter 2-3 dagar bortskäres äfven reservrefvan, ifall hon ej behöft användas. Refvorna kupas och de nedre bladen af plockas till omkring 1.8 m. höjd, hvarigenom fruktsättningen och mognaden af humlekopporna påskyndas. Vidare luckras och rensas efter behof.

Skörden; Humlen är färdig att skörda, när kopporna äro gulgröna och lukta starkt och när mjölet i kopporna kännes klibbigt. Hos oss inträffar humleskörden vanligen i början eller medlet af september. Humlerefvorna afskäres nu 1,8-2 m. ofvan jord. Humlestörarna upptagas, och de kvarstående afskurna refvorna bindas efter hvarje stör tillsammans i en knut, för att därigenom förhindra vidare utflöde af saft från humlerötterna. Humlekopporna af plockas, så att en del af skaftet medföljer, och torkas omsorgsfullt. Torkningen sker hos oss vanligen på så sätt, att humlen utbredes tunt på ett rent golf i ett torrt och luftigt rum, där den 2-3 gånger om dagen omröres med ett mjukt spö eller en med långa pinnar försedd räfsa. Om nätterna och när väderleken är fuktig, skola fönster o. d. vara stängda, ty humlen skadas lätt af fukt. – Humlen kan äfven torkas i kölna. Så fort humlen blifvit torkad, bör den inpackas så hårdt som möjligt i säckar eller mera sällan i kistor.

Bladen af den skördade humlen kunna användas till foder åt boskapen, som gärna äter dem. Humlegårdens varaktighet och afkastning. En humlegård kan äga bestånd och gifva skördar i 20-30 år och därutöfver. Afkastningen varierar mycket, men i medeltal torde den, vid rätt skötsel, kunna beräknas till omkring 850 kg. torr humle på hektaren.


Humle  förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda. Humle förekommer i arkeologiska utgrävningar från Birka och andra vikingatida bosättningar i Östersjöområdet, men verkar ha importerats snarare än odlats. I Sverige verkar humle odlas från 1200-talet, då olika bestämmelser om humle börjar dyka upp i lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger, och kraven utökades till 200 stänger i Kalmar recess från 1474. Först år 1860 avskaffades odlingsplikten, som alltså var en del av svensk lagstiftning i cirka 400 år. Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning. 

Som tidigare nämnt ålades varje svensk bonde att redan på 1400-talet att odla humle, varför humlestörar var ett vanligt inslag i landskapsbilden. Många gårdar i Sverige, bland annat ett tjugotal som hörde till Vadstena kloster, gav inte spannmål eller smör i arrende utan humle. Den 2016-04-22 - Humulus_002lagstadgade humlegården skulle ha 200 stänger, motsvarande en yta på 500 kvadratmeter, men det var inte ovanligt med humlegårdar med 2 000 stänger. Vissa gårdar hade så många som 8000, bland dem Höljesten i Gudhems härad i Västergötland år 1642. Totalt fanns det ett par miljoner humlestänger i Sverige före den så kallade agrara revolutionen på 1700- och 1800-talen. Det innebär att humlegårdarna vid 1700-talets mitt omfattade sammanlagt 5 kvadratkilometer. Förmodligen upptog humlegårdarna en flera gånger större areal än Sveriges alla kålgårdar (köksträdgårdar) och fruktträdgårdar tillsammans. Tack vare de storskaliga kartorna från 1630- och 1640-talen vet vi exakt var i landskapet humlegårdarna fanns. Dåtidens lantmätare omnämnde humlegårdar i sina beskrivningar och märkte oftast ut dem med särskilda symboler på kartorna.

De svenska folkliga namnen för humlekottar klingar vackert – tuppor, koppor, tjippor, dyppor, puppor, borrar, päpplor, nuttar – och visar i sin språkliga mångfald hur betydelsefull denna växt var. Det viktigaste ämnet i mjölet är en så kallad bittersyra, humulon, som har bakteriehämmande verkan. Just den egenskapen var orsaken till att man en gång började tillsätta humle till öl. Det hindrade ölet från att surna. Att smaken påverkades var en bieffekt, kanske inte ens en önskvärd sådan. Det är bara i drygt hundra år som människan har känt till att man kan bli kvitt skadliga mikroorganismer genom pastörisering, och dessförinnan var man hänvisad till andra metoder. Ett sätt var att ta hjälp av växter som innehåller antibakteriella ämnen, exempelvis humle, pors, skvattram och ekblad.

2016-04-22 - Humulus_004Det som vi nutida människor främst förknippar med humle är förstås öl – förutom det ännu levande uttrycket ”lång som en humlestör”. Den kalla bärnstensfärgade drycken silad genom ett lager av vitt fast skum är för många drycken framför andra. Öl förknippas med törst, tillfredsställelse, berusning, fest och flertusenårig nordeuropeisk tradition.

Alla fyra ingredienserna i öl – vatten, korn, jäst och humle – sätter sin prägel på smaken, men det är ändå humlekryddan som ger det mest karakteristiska smakintrycket.

 Det kan tyckas märkligt att kronan var så intresserad av människors vätskeförsörjning att man under flera århundraden och med olika styrmedel engagerade sig så starkt för inhemsk humleodling. En orsak var att man förr i tiden inte kunde bevara färskvatten friskt när man befann sig till sjöss, medan öl höll sig länge. Men den främsta bakgrunden var att öl är så mycket mer än en dryck: 2-3 ­liter öl är näringsmässigt en hel måltid. I historisk tid kunde faktiskt en betydande andel av energibehovet täckas av öl.

Dessutom fick man ett värdefullt tillskott av proteiner, mineraler och vitaminer, främst vitamin B. Det är jäsningsprocessen som berikar med lysin, riboflavin, niacin, tiamin, andra aminosyror och vitaminer, vilka från början endast finns i låga mängder eller inte alls i kornet.

I det gamla bondesamhället var risken för missväxt och hungersnöd alltid närvarande. Grödor som tålde regn, torka och kyla var därför särskilt värdefulla. Skörden blev då inte alltid så stor, men det gick under alla omständigheter att skörda något. Korn – en av ingredienserna i öl – är det spannmål som behöver kortast vegetationsperiod. Även under dåliga somrar kunde man därför lita på att få åtminstone någon skörd.

Dessutom hände det vissa somrar att kärnan började gro redan på axet, så kallad fältgroning, eller att detta hände i kornboden efter skörd. Kornet kunde då inte malas till mjöl eller lagras, men däremot kunde det användas till malt och gick sålunda inte förlorat. Första steget i ölbryggning är nämligen mältningen, vilket innebär att kornkärnorna får gro för att stärkelsenedbrytande enzymer ska bildas.

Om landet blev avskuret från humleimport hotade sålunda hungersnöd, och genom inhemsk produktion minskades sårbarheten. Det är bakgrunden till humlets unika juridiska ställning.

Även om konservering av öl var humlens viktigaste uppgift kunde hela växten användas. Stängeln innehåller långa starka fibrer som nyttjades till rep, snören och i någon mån till tyger och mattor. Späda humleskott var en delikatess som kan liknas vid sparris. Och under nödår kunde hela växten användas som foder till djuren.


Nu återstår det att fundera ut var dessa grödor skall sås. Gråärtorna har jag redan funderat ut ett försöksområde för; bönorna likaså. De skall ju som bekant sås ihop. Humlen bör man så på hösten, det är lite för sent nu. Fast man kan komma runt detta med höstsådden genom att kylbereda humlefröna. Detta går till som så att man sår fröna i en kruka, eller låda. Denna sätter man i ett kylskåp i runt en två veckor, så att fröna ”aktiverar” sig. Ungefär som höstvete.

Detta kommer att bli ett intressant experiment som kommer att följas upp.

4 reaktioner på ”Gråärta, Bondböna och Humle

  1. Ping: Renovera ladan, del tretton + så ärter | Tjörnbo

  2. Ping: Samling vid pumpen! Och att störa ärterna. | Tjörnbo

  3. Ping: Uppdatering Gråärt, dag 38. | Tjörnbo

  4. Ping: Uppdatering Gråärt, dag 49. | Tjörnbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.