Renovera spannmålsharpan

/ Peter / 2 kommentarer

Den gamla spannmålsharpan stod länge mer eller mindre bortglömd i ett hörn av ladan, dold bakom ett brädlager. Morfars far köpte spannmålsharpan runt år 1910-1920, och blev denna blev flitigt använd under de återkommande spannmålsrensningarna efter tröskningen i många år tills dess att skördetröskan och de större stationära tröskverken gjorde sitt intåg i den svenska bondekulturen. När vi började städa ladan för ett par år sedan – runt 2014 – släpade jag fram harpan och undersökte den närmare. Jag har aldrig varit speciellt intresserad utav de gamla maskinerna och verktygen som är kvar på gården, men sakta har det vaknat ett intresse för detta. Harpan bars fram, och bars sedan tillbaka. Under 2015 använde vi den på skoj när vi gjorde gammaldags tröskning.  Under 2016 renoverades ladan och både det gamla stifttröskverket och spannmålsharpan fick sig en lätt översyn. Under 2016 fick jag även tag i en äkta Valla-harpa som var i så bra skick att jag inte gjort så mycket med den.

Under sommaren 2016 åkte jag, igen, till färgaffär’n och blandade till någon slags kornblå som skulle likna originalfärgen på gårdens gamla harpa/rensverk. Visserligen ansåg jag, med flera, att den nymålade harpan vid första anblick lyste alldeles för mycket. Den såg för ny ut. Borta var märken, blessyrer och skavanker efter otaliga drängslagsmål, sparkar från livdjur, omkullvältningar, och kraftuppvisningar, samt att den en gång blev tappad från en traktor ner i ett dike och rullade femton meter nerför en slänt innan det tog stopp mot en sten.

Återfunnen 2014
Vid tröskning 2015
Ute i det fria 2016

 


Efter en grundlig rengöring med tryckluft och lätt fuktad trasa påbörjades ommålning.

Fortsätt läsa →

Nya inventarier

/ Peter / Lämna en kommentar

År 1890 grundade den finurlige by-smeden Nils Holmqvist ett företag på orten Lilla Harrie i Skåne. Holmqvist var knepig och uppfann det ena jordbruksredskapet efter det andra, till och med en ångtröska. Under årens lopp såldes och spriddes det från Lilla Harrie Verkstad AB flera tusentals signalröda harvar, tallriksplogar, hackor och kultivatorer över riket. Nästan hela byns historia hänger ihop med jordbruksmaskinerna, som tillverkades i byn under nästan 100 år. Som mest arbetade cirka 120 personer på verkstaden. Då hade Lilla Harrie över 400 invånare, två affärer, samt café, skrädderi, bageri, polis, tandklinik, pensionärshem och kommunalkontor. På 1960-talet var Lilla Harrie det dominerande varumärket på jordbruksmaskiner i Sverige. Ekonomin i byn var så god att Harrie kommun kunde hålla den lägsta kommunalskatten i Sverige och var känd för sin otroligt sparsamme kommunalkamrer. En gång upptäckte revisionen att det fattades 25 öre för kommunen. Då blev det ett väldigt liv och letande efter den där 25-öringen.

1981 gick verkstaden i konkurs, några förklaringar till detta kan vara att företaget inte följde med sin tid, samt gjorde misslyckade satsningar på både båtbygge och egna konstruerade betupptagare. Till slut gick företaget i graven och därmed slutade också storhetstiden i Lilla Harrie.

Förra året gick en fälg sönder på den minsta Lilla Harrie-harven. Vi hade tänkt att demontera en gammal hövändare som vid första anblick verkade ha samma sorts hjul och fälg. Men förra veckan upptäckte jag att axeln in alls är samma. Harven skall hur som helst lagas ändå, men det får ta lite längre tid än planerat.

Under hösten fick jag ett tips om en harv som var till salu. Den hade inte gått nämnvärt mycket, endast runt 5 hektar i vårbruket någon gång i början på 1990-talet innan dåvarande ägaren lade ner företaget, efter att ha köpt harven ny samma år. När jag var och tittade på harven var det inget att tveka på, frågan var bara om den skulle passa traktorn. Efter ett provlyft och provharvning gjordes affären upp. Jag passade även på att tinga en såmaskin som stod i en maskinhall som dåvarande ägaren köpte samtidigt som harven. En dansktillverkad Fiona modell D-784 / 2,5 meter. Den hade endast gått en vända på åkern, hela 31900 kvadratmeter (3,1 ha).

Fortsätt läsa →

Gråärt & Bondböna 2016 – En sammanfattning

/ Peter / 6 kommentarer

»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.20160422_graartFröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna. 

Sådden av gråärt   bör ske tidigt. Förr hade man enligt gammal hävd den 14 april – Tiburtii dag som rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes för det mesta radsådd, som medför samma fördelar för ärter som för andra säden. Vanligen användes 10—12 cm radavstånd, men ett större, 45—50 cm, medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per hektar. Bearbetning under växttiden förekommer föga.

Sida_Dagar_pa_tjorn_011

En av Tjörns väldiga storhässjor – en kragemär’

Om ytjorden hårdnat efter sådden, är detta ett skäl att få köra några drag med en slätpinnharv snett över raderna. Om inte groddarna kommit upp är det ingen fara för ärterna. Förr skördade man vanligen mogna ärter med en slö lie, så att halmen rev av och nedliggande toppar ej skars av. Om ärterna låg ner kunde man köra med släprävsa. Istället för att manuelt slå med en lie, kunde man göra en hästdragen slåttermaskin lämplig för detta arbete genom att hänga på en grind av järnspröt med uppåtböjda ändar, med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände bakom knivstången så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan torkades (krakades) väl före inbärgningen, annars finns det risk för mögel. Ofta brukade man lämna kvar ärthalmen i hopar på marken för torkning, men det var säkrare hänga upp den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.

Traditionellt  sås ärten ofta tillsammans med bondbönor, som får fungera som stöd åt ärterna. Som jag nämnde ovan så hängs ärtplantorna efter skörden upp på så kallad  krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne.

Fortsätt läsa →

Panorama från Tolleby

/ Peter / 1 kommentar

Detta panoramafotografi är skapat någon gång i slutet på 1940-talet av en person i släkta’.
Tidstämpeln är att Karl-Erik uppförde mangårdsbygnaden 1945-47 och byggde la’gården  1957.

På sin tid var detta fotografi så populärt (och dyrt med dåtidens mått mätt) i byn, att det fanns ett exemplar som lånades ut, och vandrade runt mellan gårdarna. Tillslut var det ingen som ville kännas vid att vem som hade fotografiet och det ”försvann”.

Fotografiet är egentligen tre fotografier som är sammanfogade till ett panorama. Man ser två mörka partier, en till vänster och en till höger i bild. Detta är skarvarna. Ett flygfotografi från denna tid kostade ungefär 175 kronor, vilket var en stor summa för många bönder, pengar som kunde läggas på annat än ett fotografi att ha på väggen.

När en av gårdarna var till salu på denna sidan århundradet, gick jag husesyn och såg fotografiet i vardagsrummet. Detta lånades ut till oss efter förfrågan till mäklaren, skannades in och återlämnades till väggen det hängde på två timmar efter utlåningen.

sida-ga-tolleby-panorama-001

Tolleby 1947-1953

sida-ga-tolleby-panorama-002-jpg

Namn på gårdarna


Om man förstorar Tolleby Nedergård ser man något luddigt vitt på fältet framför gården. Detta är långhässjor, tre eller fyra stycken, ungefär 100 meter per hässja.

Fortsätt läsa →

Namn i Tolleby, del I

/ Peter / Lämna en kommentar

Jag har börjat skissa på en ny serie som jag kallar för Namn i Tolleby. Detta är den första delen, och denna kommer att bli längre med en enorm wall-of-text än de kommande delarna, eftersom en del saker behöver förklaras för de få individer som skulle komma på tanken att orka läsa allt.

Namn i Tolleby, del I
Namn förvandskas genom tiderna. Hemma på går’n har vi namn på de flesta biddarna’ (markerna och/eller platserna). Ofta beskriver namnen jordmånen, om det är sol eller skugga, växtlighet, topografi/geografi eller liknande. Exempel på detta kan vara Gule åkern (gulaktig lera när man plöjer), Skuggåkern (dåligt med sol), Rostflaga (rödbrun lerjord på en liten åker), Hemåkrarna (nära huset), Långåkrarna (långa, smala tegar) Gele-gabet (ett trångt bergspass/gap vid platsen Gelen) Stormyr (en stor myr), Långemyra (en långsmal myr), Sandwhigedarl’n (Sandviksdalen vid Tolleby tjärn) och Frökärrsmyra (en myr med mycket kaveldun som fröar varje år).

Sida_Ga_Tolleby_storskifte_005Det kan inte ha varit lätt för den lantmätare som reste till Tjörn att förstå dialekten Tjörbu’. Man ser det ofta i den nedtecknade texten på gammalswenska att lantmätaren har haft funderingar om vad bonden egentligen hade sagt för namn på platsen. Lantmätaren kom vanligtvis ifrån Uddevalla, Stockholm eller Göteborg och beroende på lantmätarens uppväxt och härstamning kan det se en smula lustigt ut i skifteshandlingarna. Man i de flesta fall skrev man som det lät. Ibland bytte man lantmätare mitt under förrättningen och den nye uppfattade orden på ett helt annat sätt än sin företrädare, och hade sin egen stafvning på saker och ting.

Om man vill lära sig prata tjörbu’ är ett bra tips att stoppa munnen full med havregrynsgröt och prata med det speciella i-ande som är typiskt för öarna på västkusten. Att prata med den fina Liiidingö-dialekten är inget som tattarna folket i Stockholm hittat på själva. Det var nämligen som så, att efter andra världkriget blev det kutym att de vuxna, föräldrarna i Den Kongleliga Hufvudstaden nyttjade sin semester utan ha med barnen. Mamma och pappa måste ju få vila upp sig ordentligt! Barnen skickade man till Det Stärkande Landet i väst för att vistas på koloni, sommarkollo. När avkommorna efter sommaren återvände till mor och far, hade de anammat den klädsamma västkustdialeten med i-ande.

Exempel på tjörbu’ som knappt går att förstå för utomstående.
-Wa ä de no titt’? (Vad händer? Hur är det?)
-Ditt förpillade [plats där vederbörande kommer från], ex Rönnänge-skiddâs! (skidd-âs – ett ytterst nedlåtande kraftuttryck om både människa och djur).
-La bli, la wära, la kua få skitt! (Låt kon få vara i fred!)
-Drabeerebochser. (Dra-på-sig-byxor d.v.s arbetsbyxor/kläder)
-Plowen. (Plogen)
-Hâl (någonting är stelt, eller en stenhäll. Uttalas med långt a, haaal)
-Schwjill. (Stenfot på byggnad)
-Schwassla. (Plaska i vätskor)
-Sleeba på en schwâ-a. (Halka på en berghäll som vetter ner mot vatten)
-Schkäre-leija (Skäreleja, en båttyp)
-Dräb (ha ihjäl)
-Katta (katt).
–Ku (ko)
–Kräg, kräg’a (flera djur)
–Schjwårt (något är duktigt, redigt, rejält)
-Hummerkubewäletauw (hummer-kupa/tina-väle (dvs flytbojen vid ytan)-tåg (grovt rep).

Ex 1 på meningsuppbyggnad
– Dräb katta i schwjilla.

Ex 2
– På möra låg ham hâl på gårdsplan.

Man förstår att lantmätar’n kunde bli perplex när bönderna började berätta om tegar, ägnar, åkrar, lider och berg.

När det stora Laga Skiftet påbörjades i Tolleby, Stenkyrka socken, Tjörn, år 1829, var det inte en liten enkel förrättning som var endast tog en vecka eller två att färdigställa. Det tog många år innan alla marker hade nedtecknats, gåtts igenom både fysiskt och psykiskt  och skiftats mellan gårdarna, och det slutgiltliga laga skiftet blev färdigt år 1837.  Det var otroligt viktigt att ingen gård fick mer bördig mark än den andra.

Fortsätt läsa →