Vi hafva i det föregående redogjort för de arbeten, som vi anse lämpligen kunna utföras på beting. För fullständigheten skola vi nu redogöra för hvad som af öfriga, till beting icke lämpliga jordbruksarbeten, bör kunna hinnas af personer, tjienstehjon, sinneslöa, hel- och halvidioter, drängar, tattare och hjon af allehanda slag samt dragare per dag. Till ifrågavarande jordbruksarbeten höra: sådd, arbete med plog och årder, harfning, vältning, sladdning, mullskopning, körslor i allmänhet, körningsarbete vid slåtter och skörd, tröskning, hackelseskärning, skärning af rotfrukter m. m.

Man får icke att förglömma att ta med i beräkning af tid de hjälphjon, tjienstehjon, rotehjon och andra hjon, tattare, drängar, sinneslöa, hel- och half-idioters kapacitet att draga harfven ock styra dragaren.

Ex; en half-idiot kan svänga dragaren vid tegens slut ejest långsammare än en redig dräng, medans en hel-idiot vid ej påpassning måhända harvar grannens åker gratis eftersom han ej har sans och vett att begripa när husbondens teg slutar.

Vid harfning med klös- och krokpinnharf till 15-18 cm. djup hinnes 1,5-2 hektar, då jorden reder sig väl.

Vid djupharfning med grubber hinnes 0,75-1 hektar. Vid alfluckring, då man kör efter plogen i fåran, hinnes gifvetvis lika mycket som plöjes.

Vid rullharfning med harf, som drages af 2 hästar, hinnes 1,5-2 hektar.

Vid slätharfning med romboidalharf, då ett par hästar användes, hinnes 4-4,5 hektar. Med mindre harfvar, som dragas af en häst, hinnes 2-2,5 hektar; allt uti enkelt drag.

Vid rensning och luckring mellan drillarne å rotfrukter med renshacka eller drillharf, som drages af en häst, hinnes 1-1,5 hektar.

 

---

»Harfv» är av urgammalt ursprung, dock antagligen yngre än plogen, samt numera utbildad i en mängd former, som kunna indelas sålunda:

I. Harfv med styva pinnar eller knivar:

a. med stel ram: 1. rätpinn-harfv. 2.; krokpinn-harfv., exstirpator, grubber, alvluckrare, al; 3. knivharfv.; 4. billharfvar: klösharfvar., exstirpator, grubber, gåsfot-, akme-, spiral-,skyffel-, tistel-harfv.;
b. med ledad ram: länk-, kedje-, ängsharfv»

II. Harfv med fjädrande pinnar: fjädern., fjäderkultivator.

III. Harfv med roterande delar: i. rull-harfv tallriks- och spad-harfv.

 

---

»Harvar».
Lättare harvar; bland dessa märkas ogräsharvar, de s.k. 100-pinnharvarna, ställbara lättharvar samt ängsharvar av olika slag.
Ogräsharvarna skall endast bearbeta själva ytan, varför de dels har liten tyngd per pinne, dels har de pinnarna nedtill utplattade och tvära. De användas dels före, dels efter sädens uppkomst. Om pinnarna är  mejselformigt utplattade (fig. 1), kan man efter sädens uppkomst köra med den smala sidan framåt, är pinnarna V-formiga, kan man vid samma tillfälle köra med spetsen framåt.

100-pinnharven, även kallad sicksackharven, består av sektioner med vanligen 20 pinnar i vardera, och kan därför köras med det antal sektioner, som passar. Vanligen kördes den till ett par hästar med 5 sektioner, varav namnet. Pinnarna är på denna harv vanligen fyrkantiga, snett avskurna eller spetsiga. Den användes till att ytharva tidigt på våren, till brytning av uppkommen jordskorpa, efter vältning o. s. v.

Ställbara lättharven (fig. 2) har vanligen spetsiga pinnar och tyngden per pinne är här större än för de förut nämnda. Denna harv är för tung och för gles att passa till ogräs- och ytharv men har eljest mångsidig användning. Bland ängsharvarna märkes länkharven, som användes för att riva upp mossa och luckra ytan på ängsmarker.

 

Tyngre harvar.
Dessa har antingen fjädrande eller stela pinnar. Av båda slagen finnas emellertid många typer.De vanliga fjäderharvarna har varit mycket använda, men harvar med stela pinnar började åter komma i bruk på 1930-talet. I äldre tider var dessa givetvis allenarådande. Man anser, att de fjädrande pinnarna luckra och blanda jorden bättre än de stela samt skona såväl harv som dragare vid harvning på steniga fält.

Fjäderharvar på hjul kallas sedan gammalt för kultivatorer. Numera användes detta namn för alla harvar på hjul. När man på de vanliga fjäderharvarna utan hjul skall reglera djupet, förändras även pinnens vinkel mot marken. På kultivatorerna regleras djupgåendet genom att den ram, varpå pinnarna sitta, höjes eller sänkes, varför pinnarnas vinkel mot marken är konstant. Om harven förses med en planka framför, eventuellt även bakom pinnarna, kallas de sladdharvar.

 

Krokpinn– och klösharvar var i slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet de hos oss mest använda harvarna. För att mer effektivt avskära ogräset gjordes pinnarna bredare nedtill. Sådana pinnar kallas gåsfotpinnar.

Gåsfotpinnar gör ett bättre arbete mot rotogräs, t. ex. tistel, och moderna harvar (fig. 4), särskilt för traktordrift, har i stor utsträckning åter (1930-talet) börjat förses med gåsfotpinnar eller liknande pinntyper. Harvar med roterande arbetsorgan. Hit höra  tallriksharven, rullharven och spadharven.

Tallriksharven arbetar med skålformiga skivor, påträdda tvenne i mitten sammanlöpande fyrkantaxlar, vilkas vinkel mot varandra är reglerbar (fig. 5). För traktorer användas dubbla tallriksharvar. Ju spetsigare vinkeln mellan de båda sektionernas axlar är, desto djupare skära tallrikarna ned, desto bättre luckras och blandas jorden och desto bredare blir den av varje tallrik bearbetade fåran. Genom belastning kan arbetsdjupet också ökas. Samtidigt som dessa harvar luckra, verka de tillpackande på de undre jordlagren och draga därför ej upp så mycket torv på omplöjda vallar.

Rullharven har tre axlar med därpå fästade pinnar. Den mittersta axeln har vanligen knivformade pinnar, de två övriga krokböjda. Den användes mest  för sönderkörning av dikestorv o. dyl.

Spadharven har breda, skålformiga knivar fästade på axlarna. Den mindre typen (fig. 6) har två korta  axlar bredvid varandra, som medelst vev kunna  ställas i olika vinklar mot varandra. Den s. k. Hankmo-harven har tre knivförsedda axlar, placerade efter  varandra i en ram. Spadharvarna användas på  torvjordar, efter vallplöjning o. s. v.

Harvning utföres i olika syften, såsom för att iordningsställa såbädd, mylla utsädet, bryta skorpa eller förinta ogräs.

Under det att harvar av olika slag tidigare var de vanligast använda redskapen vid tillredning av åkern till sådd, har under de senaste årtiondena olika typer av sladdharvar och kultivatorer kommit att spela en alltmer dominerande roll för dessa arbeten. Å andra sidan har gränsen mellan harvar och sladdar blivit alltmer diffus, varför man numera beträder jordens iordningsställande till sådd ej kan draga någon bestämd gräns mellan harvning och sladdning.

För lättare bearbetning såsom ytharvning, myll-harvning o. dyl. användes dock vanligen harvar i egentlig bemärkelse, likaså för att luckra besådd jord samt för ogräsharvning. I förstnämnda fall användas s. k. lättharvar av olika slag och för ogräsharvning användas antingen den äldre typen av ogräsharv med emot körriktningen tvärställda pinnar eller också de s. k. rensharvarna (jfr fig. 4 Harvar).

 

---

Lilla Harrie gick sönder igår. Harven heter faktiskt så officiellt. Det blev punktering under ett provdrag. En tova jord klämde fast sig mellan däcket, slangen och fälgen vilket resulterade i ett haveri. Idag skruvade vi loss däcket för närmare undersökning. Det visade sig att slangen hade ett hål i sig. Det går att laga. Värre är det med fälgen som gav upp helt. En sten hjälpte till att trycka sönder fälgsidan. Eftersom många däck och fälg på äldre maskiner är av liknande dimension gick jag bort till skrot-hövändaren som får tjäna som reservdelsmaskin till [e gran å hwart] – lite av varje. Jodå, det skulle passa. Tyvärr stod maskinen längst in i hörnet i maskinhallen så jag orkade inte släpa fram den just idag.

Istället körde jag upp och ryckte fram en av reserv-harvarna. En gammal C-pinne-harv som inte varit körd med på 20 år. Men efter lite milt tvång så gick det att koppla på den på traktorn. Och efter lite grovt våld så gick det att ställa in den också!

Full fart upp till Holgers hage och drog igång. Satte sladdplankan rätt djupt på de första vändorna så att jorden slås sönder bra. Första draget brukar jag köra på låg fyra och 540 rpm. Det skumpar tillräckligt även om det inte går så fort. När man slagit sönder plogfårorna rejält så hänger man upp harven så att det släpar i bakkant istället för i framkant. Då är det lagom att köra på hög etta. Om traktorn orkar så kan man köra sista draget på hög tvåa. Då bör man ha ställt in harven i våg och ha djupet satt på det djup man tänkt så på.

 

 För att få en rak och jämn såbädd så kan det vara en idé att kryss-harva. På så sätt slipper man en håla i mitten av åkern. Det är inte mer avancerat än att harva i zigzag och efter vändningen överlappa föregående drag. Sen kör man runt lite och försöker få till det jämnt.

Det sista för kvällen blev att jämna till hagen-utan-namn. Ska fortsätta en annan dag.