Om Storskiftet

Efter ett tidigare inlägg, om gränsmarkeringar, beslöt jag mig för att skriva lite om storskiftet. Ämnena hör liksom ihop. Jag planerar att göra separata inlägg om laga skifte och enskifte senare annars blir det ett väldigt stort inlägg.

Gustav II Adolf var en driftig herre som bland annat kan anses ha grundat Lantmäteriet år1628. Sida_Ga_Tolleby_storskifte_001_gustaf_ii_adolfLite öfvrig kuriosa om Gustavus Adolphus är att han – egentligen skall omnämnas som  Gustav Adolf den store. Faktum är att epitetet ”den store”, om vi skall hålla oss till lagar och beslut, inte bara kan utan skall användas. Detta är inget som fosterländskt sinnade nationalister på 1800-talet hittade på utan ett beslut fattat av Sveriges riksdag 1633, året efter kungens död. Ständerna lade dessutom till att så skulle ske i efvighet. Av detta skäl pryds kungens sarkofag i Riddarholmskyrkan med den latinska texten Gustavus Adolphus Magnus, ”Gustav Adolf den store”. Sedan är det en annan sak vi inte har brytt oss om riksdagsbeslutet utan fört in kungen i regentlängden som Gustav II Adolf. Men eftersom beslutet aldrig har upphävts är det formellt sett helt korrekt att benämna kungen med det epitetet ständerna röstade igenom. Fortsätt läsa

Renovera ladan, del nio.

Håhå, jaja…
Under kvällarna som gått har det blivit ytterligare några golvplankor lagda. Det går inte att lägga mera golv för tillfället, på grund av att [schjwilla] -stenfoten – måste muras till lite extra samt att det behövs lite nya, temporära, stöttor för [saxerna] – takstolarna.

20160423_064515791_iOS

Eftersom vi hade lite ont om sågat virke, var det bara att hänga ungarna på fyrhjulingen, köra ut i skogen och såga ner några passande granar att använda som stöttor. Wiggo & Elin var glada över att vara ute i naturen, som vanligt. Fortsätt läsa

»Självbindare»

Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.

Fortsätt läsa