»Självbindare»

Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.

Läs mer

Gammaldags tröskning

verk>>Slagtröskverk>>, hvilkas konstruktion i sin enklaste form uppfanns 1785 af skotten A.Meikle och hvars tunna har 4-8 upphöjda släta eller räfflade slaglister, liksom äfven skon är försedd med sådana, samt >>stifttröskverk>> har tunnan och ofta äfven skon besatta med framskjiutande järnstift. Hos nutida slagtröskverk utgöres tunnan oftast och stundom äfven hos stiftverken ej af en sluten cylinder, utan af på en gemensam axel sittande ringar eller hjul, vid hvilka slagor med slaglister eller stift äro fästa….Eftersom tröskverken mer eller mindre fullständigats med anordningar för halmens afskiljande och sädens rensning, skiljer man mellan 1) enkla verk utan dylika anordningar; dessa äro vanligen stiftverk med 25 – 35 cm. lång slagtunna, lämna säden blandad med halmen, agnarna och bosset, som sedan afskiljas, halmen med gaffel, agnar och boss med rissel och kastmaskin; de drifwas för hand eller mest med vandring eller motor.


rensare>>Sädesrensningsmaskin>>, landtbr. Sades- och frö-varor rengjordes förr för hand från främmande inblandningar och sorterades i strid och lätt vara dels genom kastning med skofvel, då de tyngre, strida kornen föllo längst bort och de lättare, agnarna och slösäden, närmare arbetaren, dels genom sållning, hvarvid uppdelningen skedde efter storleken. Numera utföras dessa arbeten mest med maskiner, hvaraf följande typer urskiljas: 1. Fläktvanna, i hvilken en luftström från den med en vef drifna fläkten blåser agnar, boss, slösäd och andra lätta delar ut ur maskinen och den strida säden efter sin tyngd uppdelas i de fack, hvari maskinens botten är delad. 2. Sädes- och frörensare (äfven kallade harpor eller kastmaskiner; fig. l-2), som äro utrustade med både fläkt och såll; dråsen (den tröskade blandningen af säd, agnar och boss) matas på en skakande tratt och faller därifrån under blåsning från fläkten på den skakande såll-ställningen först på ett groft bossåll, hvarvid större delen af boss och gröfvre föroreningar aflägsnas..


När jag städade i ladan för en tid sedan så hittade jag ett gammalt tröskverk som jag blev intresserad av. Tröskverket är ett så kallat stiftverk och har säkerligen varit handvevat en gång i tiden. Troligen konverterades stiftverket till remskiva någon gång på 1940-talet så att man kunde driva det med en elmotor. Själva tröskningen går till som så att man matar in spannmålet i ena änden, piggvalsen rycker tag i det som man matat in och skiljer (förhoppningsvis) agnarna från vetet och spottar ur halmen/böset/bosset ur andra änden. Har man gjort rätt så märker man detta genom att alla fingrar sitter kvar på handen, eller att armen sitter kvar på kroppen.
En person matar och en annan lyfter medelst högaffel bort det värsta ströet så att säden hamnar i lådan under utkastet. För att öka säkerheten så byggde vi ett litet matarbord framför själva valsen och en matarkäpp.

Läs mer