»Bröd»
ett af mjöl genom bakning tillverkadt näringsmedel, som utgör daglig föda för störste delen af menniskoslägtet. Detta födoämnes ändamålsenlighet för organismens underhåll förklarar dess allmänna utbredning. Den kemiska analysen visar nämligen, att de sädeskorn, af hvilka mjölet males, bestå, i lämpliga proportioner, såväl af qväfvehaltiga (blod- och köttbildande) beståndsdelar, gluten och ägghvita som af ett qväfvefritt (kroppsvärmen underhållande) ämne, stärkelse.

Sädeskornen innehålla dessutom i tämligen stor mängd fosforsyrade jordarter, hvilka äro oumbärliga för benbyggnadens underhåll. I godt mjöl finnas omkr. 10–15 proc. gluten, 2–3 proc. ägghvita och 60–65 proc. stärkelse. Till följd af sin qväfvehalt är gluten mjölets mest närande beståndsdel och åstadkommer dessutom, att mjöl tillsammans med vatten bildar en deg, hvilket stärkelsen ensam icke förmår. Gluten är olösligt i vatten, men kan genom andra medel blifva lösligt, och det förlorar då sin bindande kraft. När gluten undergått en sådan förändring, blir brödet tungt och degigt.

Vid gräddningen stelnar (koagulerar) gluten, och en del af stärkelsen förvandlas till dextrin. De i degen inneslutna blåsorna af kolsyregas vidgas vid upphettningen och göra brödet mera poröst. Brödets yttre lager, som vid gräddningen är utsatt för den starkaste hettan, förvandlas i nya ämnen, hvilka, tillsammans med de öfriga under bakningen uppkomna produkterna, gifva brödet dess smak och lukt. För att bröd skall blifva luckert, måste surdeg, jäst eller andra jäsande ämnen blandas i degmassan.

De sädesslag, som i Sverige mest användas till bröd, äro råg, korn och hvete; i somliga trakter bakas äfven hafrebröd. Genom mjölökor, ett slags svampbildningar på sädesaxen, och genom frön
af repe (Lolium perenne), hvilka ibland förekomma i säden, får bröd stundom giftiga egenskaper. S. k. nödbröd tillverkas af bark, lafvar och mossa, framställda i mjölform och blandade med sädesmjöl.

Vi beslöt att baka ”kager” under hösten. Det var en del som behövde åtgärdas först. Svärfar behövde laga murstocken och bakugnen i gamle-stugan. Besiktning av sotaren. Laga lite till, såga lite i bjälklaget, ombesiktning. Men tillslut var allt färdigt i bakstugan.

»Till att baka bröd tager man; 1 st hjon (ex rotehjon) som tjänstgör vid ugnen, 1 st hjon (ex, dåårhushjon) som ansvarar för att elden inte brinner ut, 2 st qwinnor eller andra fruntimmer som bereder degsättning och utkafvlig af densamma»

Svärfar hade eldat ordentligt i en dag för att få upp värmen i ugnen och murstocken ordentligt. Gammelfarmor hade berett degen och Karin hjälpt till med ‘e gran å wart’. Svärfar Kjell och jag hade ägnat föregående dag med intensiv SMS-korrespondens och argumentation om hur långa vedträna till bakugnen skulle vara. Jag står fortfarande fast vid att på Tjörn ska dessa ha en längd av 30 cm och vara klyvna på 3 cm. Men de ska ju alltid vara så märkvärdiga på inlandet så tillslut blev det 50 cm. Störst bakugn, jaja. Schwårt ska de wära. Men vi kom igång tillslut ändå. Morsan, Karin och Märta gjorde ‘kager’ och Christine, Kjell och jag turades om med att sköta gräddningen.
Wiggo var med på ett hörn och bakade och Claes passade lilla Elin.

Totalt blev det 59 st kager och vi avslutade med att göra pizza i bakugnen. Nu när ugnen fungerar som den skall så kommer detta att bli en återkommande grej att göra.