Sommar

Hur kör man gaffelsidoräfsa?

/ Peter / Lämna en kommentar

»Hövändare»,
”landtbr., körredskap, som man använder att vända det slagna höet för att befordra dess torkning. Af hövändare finnas hufvudsakligen två konstruktioner: den engelska, där höet sättes i rörelse af på en roterande axel sittande gafflar, och den amerikanska, försedd med fram- och återgående gafflar, som kasta höet bakåt. Hövändare användas jämförelsevis föga i Sverige…”

-Nordisk Familjebok, 1910

Många ”hövändare” är egentligen en kombimaskin. Det betyder att maskinen kan utföra två eller flera moment, varav ett moment utföres bra och de andra momenten utföres mindre bra. När det gäller de i folkmun omnämnda ”hövändarna”, kan dessa maskiner oftast både vända hö och stränga hö. För att krångla till det ytterligare finns det flera olika typer av maskiner som kan vända hö; solfjäderräfsa, sprätt, rotorhövändare, gaffelsidoräfsa m.fl. Vanligast nu för tiden om man skall göra hö, torde vara rotorhövändare.

En rotorhövändare är en hövändare som endast kopplas till traktor och således drivs av kraftuttaget. Höet sprids jämnt över fältet, likt en tunn matta och rotorerna är monterade i bredd (i traktorns körriktning) och har nästintill vertikal rotationsaxel (lite lutande gör att materialet tas upp bra och slängs iväg längre). Modeller med 2 till 10 rotorer finns. På varje rotor finns 6-8 rotorarmar som i änden har fjädrande räfspinnar, som slungar höet bakåt. Tvårotorig hövändare finns även som en kombinerad maskin, en sådan har två avtagbara strängformarrullar (eller annan anordning) för att även kunna stränga höet, vilket annars görs med en speciell strängläggare. Rotorhövändare finns såväl för bogsering som burna (max 8 rotorer) i traktorns trepunktslyft och omställning till transportläge kan göras såväl manuellt som hydrauliskt.

Fortsätt läsa →

Annons

Det första höet bärgat

/ Peter / 12 kommentarer

Den extrema värme med tillhörande torka har gjort att Sverige i år kommer att få synnerligen ont om vallfoder till djur. På sina håll har jag läst att en del bönder kanske tvingas ställa sig i kö till slakterierna redan under hösten för att fodret inte kommer att räcka. Gräset dör helt enkel. Nu har vi inte riktigt detta problemet på Tjörn, eftersom myllan här – trots värmen – håller kvar fukt och dagg ganska bra. Det beror helt enkelt på jordmånen. Trots avsaknaden av nederbörd i form utav regn hade förnan vuxit sig relativt tät, för att inte säga mycket tätare än normal för juni månad. Trots bättre vetande kände jag mig dock en smula orolig över att torkan skulle hålla i sig och tillslut lyckas med att ha ihjäl vallen.

Fortsätt läsa →

Har du sett herr Kantarell…?

/ Peter / 1 kommentar

Efter sju dagars nederbörd slog vädret helt om och söndagen bjöd på lättare solsken och svårare blåst. Det kändes som en perfekt dag att tillbringa i berg och djupa dalar, idogt letande efter det gula guldet . Jeanna Otherdahl (1879 – 1965) från Uddevalla, är den som skrev barnvisan ”Har du sett herr Kantarell”. En fantastisk trevlig visa som ofta sjungs vid förskolorna runt om i landet, gärna under svampsäsongen.

En redig kantarell

18 kilo extra i fyra timmar och många knäböj vid svampen. Påminner mig själv om att jag aldrig ska bli fet.

Jag har mer eller mindre oavsiktligt fått barnen intresserade av att röra sig i skog och mark, vilket har gjort att Wiggo inte har några som helst problem att ta sig fram någonstans, medans Elin får ta sig fram så gott hon kan, och går det inte, bär jag hennes 18 kilo på ryggen.

Wiggos dressyr har gett resultat och vid varje större kantarellställe hörs gossens ljusa sopranstämma ljuda bland skogens träd och mossa, ”Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken…” när han stolt skall markera upp fynden.

 

Fortsätt läsa →

Gödselspridaren, Självbindaren, bondbönor

/ Peter / 3 kommentarer

De senaste dagarna har det pillats med ”é gkran å hwart‘”. Alltså lite av varje. Tidigare under sommaren har hönshuset mockats ett par gånger och ströet har samlats i en rejäl stuka utanför lagårn. Eftersom det nu har legat och göttat ihop sig till perfekt konsistens, var det perfekt att nyttja dyngan till en liten testkörning utav den nya gödselspridaren. Spridaren kördes fram och handlastades med grep. Det var mycket mindre jobbigt än vad jag hade föreställt mig, men å andra sidan var det inte kogödsel och halm jag lastade, utan en blandning utav hönsskit, kaninskit, lite kiss, sågspån (strö), gräs och halm.

När jag stod och grejade kom Wiggo och höll mig sällskap.
”-Pappa, titta! En trollslända!”, utbrast Wiggo, och pekade på en trollslända som surrade omkring oss.

”-Ja, den var fin. Den lever oftast bara i en dag.” (Egentligen lever trollsländor inte alls i endast en dag. Att frågan ofta uppstår är på grund av en förväxling med dagsländorna, som inte är nära besläktade med trollsländor, men jag orkade inte förklara för Wiggo).

-”Pappa…varför skapade Gud trollsändor sådana? Att de bara lever i en dag?, undrade Wiggo

-”Vad nu?”, tänke jag…”-Håller gossen på att bli religös? Detta måste stävjas i sin linda…”

”-Jag vet inte Wiggo….men den har ju i alla fall tur med vädret”, svarade jag och kisade mot den strålande solen.

Fortsätt läsa →