Den fallne

Jag blir alltid bedrövad efter skottet. Varje gång. Jag satt som vanligt en stund och pratade med bocken och klappade på honom. Lade honom till rätta och talade om för honom hur fin han var. Vi låg där i gräset en stund i särla kväll och var tysta. Funderade över livets cirkel och naturens gång. Den 16’e augusti är det premiär för råbock. Det är i slutet av brunsten – för vissa bockar är brunsten över eller på tillbakagång. Ibland kan man lyckas att locka fram en bock genom att imitera en get eller ett smaldjur. Jag hade glömt lockpipan och satt istället med ett grässtrå mellan tummarna och blåste för att få fram rätt ljud. Visst var bocken jag sett intresserad, men han höll sig långt borta där gräset var grönare. På morgonen hade jag sett get med två fina kid, en älgko med två kalvar och ett rådjur av oidentifierat kön 450 meter bort.

Morgonen den 16’e augusti var kall för att vara i augusti. Termometern visade 12 grader klockan fem på morgonen. Det blåste och var grått och man kunde lätt luras att tro att det redan var slutet av september. Efter att ha suttit och tittat på get med två kid i en timme hoppade det fram en rätt stor bock 200 meter bort i hagen. Alldeles för långt håll. Bocken var smartare än mig och höll sig på sin kant och kom inte närmare än 165 meter. När det började regna gick jag hem.


20160816_172603238_iOS

Jag hade lovat Wiggo att han skulle få följa med på jakt, efter en viss tids tjat. Alla mina rörelser kopierades i smyg. Kniven i bältet på samma sätt. Kepsen på samma sätt. Jackan. Det skulle vara 20160816_173612747_iOSsvarta stövlar och blåbyxor – precis som pappa har. Jag sätter alltid hörselskydden på huvudet, snett framåtvinklade. Wiggo gjorde likadant. Bössan bär jag över vänster arm med pipan riktad bakåt. Wiggo gjorde likadant med sin leksaksbössa. Vi ställde bilen en bit bort och övade på att smyga fram mot jakttornet. Han var så spänd. Efter bästa förmåga försökte Wiggo att vara tyst. Det gick ibland två-tre minuter innan det kom en strid ström av vetgiriga frågor från femåringen. Eftersom han inte nådde med näsan över kanten fick han sitta i mitt knä och spana.


Ifrån gar’na (galna) och ongar får en allti’ höra sanningenlyder ordspråket. När jag frågade Wiggo om han vet varför vi sitter här och jagar råbock kom svaret; -För att äta upp den! Det är gott.


 Wiggo höll ut i hela 45 minuter innan han ville gå hem. När vi skulle lämna tornet pekade jag på ett par bruna fläckar i gräset långt borta och visade honom hur man skulle hantera avståndsmätaren. Då piggnade Wiggo till och höll ut i ytterligare tjugo minuter innan Christine kom och hämtade honom. Runt nio-tiden på kvällen kom ett rådjur fram ur ett snår. Jag satt och tittade den men såg inga horn. Ljuset var skumt och det började skymma. Räfwen anlände även till hagen bredvid rådjuret. Get med två kid var i hagarna längst bort. Sen ett smaldjur på det. Rena djurparken uppenbarade sig framför mig när naturen började komma till ro för natten.  Rådjuret kom närmare och var intresserad av havren jag sådde i Elins hage.

Jodå, visst fanns det horn på huvudet. Men jag tyckte fortfarande att avståndet var för långt. Jag har inga problem att träffa en plåtbit på 15×15 centimeter på ett avstånd av 200 meter. Men när det gäller levande saker vill jag gärna ha dem väldigt nära, för att kunna minska risken för saker som kan gå fel. Jag satt tills klockan passerat halv tio på kvällen. Då var det så mörkt att jag inte ville skjuta. Jag lämnade platsen tyst och gick hem.

Dagen efter, den 17’e augusti, hade grannarna kört med grävmaskin och traktorer hela dagen i hagarna, men jag gick till Elins hage ändå. Djuren brukar inte bry sig om att det har varit russel i berga på dagen. Jag hann inte sitta i mer än tio minuter innan jag såg en bock komma fram ur samma snår som gårdagen. Långt håll. Lät honom gå där ett tag. Jag tittade på fåren och undrade i mitt stilla sinne om jag inte borde såga ner en del träd i Elins hage till vintern. Nästa fundering som uppstod handlade om var jag borde så vinter-vete. Och var jag skulle bygga en stödutfodringsplats för rådjuren till senhösten – jag har ju en del höbalar som de kan få äta om det blir kallt och jävligt. Jag vred huvudet åt vänster igen. Bocken gick snabbt mot den gröna havren i Elins hage. Sen försvann den. Rätt som det var anlände en annan bock – den kom ur samma täta buskage som den första. Den bocken styrde också mot havren. Jag tänkte att jag skulle få se ett ursinnigt bockslagsmål med stångningar och eventuellt en död förlorare. Men de brydde sig endast om havren. Jag såg ingen av bockarna längre men det var ungefär 160-170 meter till platsen jag senast sett dem. Jag tog av mig jackan och kepsen, kavlade upp armarna på skjortan och lämnade tornet.

En sälg tjugo meter från tornet erbjöd bra stöd för ryggen. Jag slog mig ner i gräset och satt där i en kvart och tittade. Ibland såg jag en av bockarna sticka upp huvudet ur havren och spana. Jag reste mig och smög sakta närmare. När man smyger på råbock är det viktigt att smyga så långsamt och försiktigt att det känns onödigt. Ett steg i taget. Titta på bocken. Han kan luras genom att titta upp – sänka huvudet och låtsas äta, för att snabbt slänga upp huvudet och spana och vädra. När jag var runt 100 meter från havren vaknade bockarna till liv och försvann. Jaha, det var det. Ska jag gå hem?….nä, jag väntar lite. Det är ju en fin kväll. Jag resten mig och smög närmare till foten av berget. Jag ser att bocken står på toppen och spanar. Nosen sticker fram. Jag ställer mig bakom en fura och avvaktar. Bocken beslutar sig att gå ner från berget rakt mot mig. Pulsen går upp. Osäkrar geväret. Jag lutar mig ut från furan och siktar. Ett steg till. Kom igen då!

Bocken står sju meter från mig bakom en fura. Jag ser två ben sticka fram på var sin sida trädet. Ett steg till. Nej, han vänder tillbaka upp på berget och ner i havren igen. Jag säkrar bössan igen och funderar och försöker vara tyst. Jag tycker att mina hjärtslag borde höras hela vägen hem. Jag sätter mig ner igen och hoppar på ändan ett hopp i taget. Bockan ser på mig, jag försöker vara stilla. Han äter – jag hoppar på rumpan ett hopp närmare. Sakta. Det var över en timme sedan jag lämnade tornet och har kommit knappt hundra meter. Bocken tycker att han är mätt och lämnar havren och beger sig ut på fältet. Han är knappt 60 meter bort. Jag osäkrar och siktar in mig.

Det är verkligen en fantastiskt kväll. Jag sitter i skjortärmarna i den ljumna brisen från västerhavet. Solen håller på att gå ner. Fåren lägger sig till ro i hagen bredvid. Geten med kiden står i en hage längre bort och äter gräs.

20160817_185708386_iOS

Riktmedlet ligger rätt i bogen på bocken. Jag lägger fingret på avtryckaren. Mina händer börjar att skaka lite lätt. Pulsen går upp. Det brusar i öronen. Men….så kommer funderingarna. Skall jag verkligen skjuta bocken? Han är ju så grann och fin där han står och äter äpplen från vildapeln. Tänk om jag skadeskjuter så att den stackarn får lida? Kommer jag att hitta honom? Har jag telefonnumret till eftersöks-ekipaget? Jag betraktar bocken genom kikarsiktet. Flera gånger ställer han sig som ett skolboksexempel. Perfekt bredsida! Endast två ben synliga och huvudet i profil. Vad fin han är! Kort håll. Jag sitter med bra stöd med armbågarna vilande på knäna i sittande ställning. Hörselskydden på. Nu så! Avtryckaren rör sig en tiondels millimeter….

Jag håller inne skottet och bocken lämnar platsen och går och lägger sig i snåret han kom från. Kvar sitter jag och känner mig en aning sorgsen och fundersam. Det är inte lätt att döda, och det skall inte vara lätt att döda. Många skriver om orden så fint; ”skörda naturens frukter”, ”förnyelsebar resurs”, ”avfånga”, ”fälla”. Men vad man gör är att döda. Och de flesta människor torde ha en inbyggd försvarsmekanism som gör att man borde fundera över om det känns rätt den här gången. Många gånger har jag avstått från att skjuta. Ibland har jag märkt att jag hittat på ursäkter för mig själv – det är sent, jag orkar inte flå ikväll, det är en fin kväll, det är ett fint djur, han kan få går här etc. Samtidigt så finns det en risk att inte bloda ner sig ibland. Man blir bekväm och köper det goda köttet i affären och skapar en distans och urbanisering mot naturen.

Jag sitter ändå kvar och filosoferar en stund. Skymningen närmar sig. Bocken är inne i snåret och verkar lagt sig för natten. Men, helt plötsligt får jag se honom igen! Han har lämnat snåret och går tillbaka mot vildapeln. Det har gått ungefär tjugo minuter sen jag såg honom sist. Denna gången känns det rätt. Jag har fattat mitt beslut. Om det känns bra och han står bra så ska vi se. Jag sitter nu dold bakom en gärdesgård – hâggål – på det fortfarande solvarma berget. Jag ser bocken klart och tydligt genom kikarsiktet. Han ser rakt på mig men ändå på något sätt förbi mig. Han står stilla trettio meter bort och visar en perfekt bredsida. Det känns bra. Jag osäkrar och siktar. När det verkligen är dags känner man ett väldigt speciellt fokus och händerna blir väldigt stadiga. Jag viskar för mig själv ”Godnatt gosse” och låter skottet gå.

Knallen ekar mot berget och bocken tar ett högt skutt rakt upp. Det känns bra. Jag repeterar om sakta och kastar inte ut tomhylsan i gräset utan tar den med handen och lägger bredvid mig innan jag laddar på nytt. Bocken sprintar tjugo meter innan han helt plötsligt stannar och rullar över på högersidan. Bakbenen springer fortfarande utan att känna marken under klövarna. Jag böjer mig ner och tar upp tomhylsan och stoppar den i fickan. Säkrar geväret. Jag går mot bocken och börjar känna mig sorgsen. Trots att jag vet att det endast är reflexer som gör att benen  sparkar vänjer jag mig aldrig. Jag vill att det skall bli knall och fall rätt ner men det händer ytterst sällan. Det beror på om djuret har andats in eller ut när man skjuter. Finns det minsta luft i kroppen finns det kraft till att springa. Han ligger på vänstersidan. Jag ställer geväret mot ett träd och böjer mig ner mot bocken. Försiktigt rör jag vid hans ögonfransar för att se om jag får en blinkreflex och är då beredd på ett avfångningsskott. Ingen blinkreflex ges. Inte heller när jag försiktigt petar mot ögat. Blicken är tom. Benen stilla. Död.

Jag sitter där bredvid bocken och lägger honom tillrätta på marken. Jag klappar honom och stryker honom över mulen och pratar om hur fin och grann han är. Jag blir mera sorgsen mina ögon blir lite extra blanka. Jag sväljer ett par gånger och blinkar lite extra. Harklar mig lite. Det börjar redan att kännas lite bättre. Konstigt att det blir så här varje gång.

20160817_191835000_iOS

Holger anlände till platsen och hjälpte mig att släpa upp bocken till Elins hage. Jag gick efter bilen och körde ner i hagen och tillsammans lastade vi in djuret i bagaget. Vi pratade om respekt mot djur och hur det känns efteråt. Av någon anledning blir det alltid så. Det är nästan som en ritual, att prata av sig. Fastän så många djur har fällts på markerna och fastän så många djur av olika slag blivit avlivade och slaktade på gården. Det är som en del säger, att bonden är den största djurvän som finns. Grannen ringde och undrade hur det gått, han hade hört skottet. Jag berättade att han kunde komma förbi om fem minuter och prata.

20160817_205947520_iOSHemma på går’n hängde vi upp bocken i en talja och för att inte vara i vägen satte jag mig i en stol och pratade med grannen. Holger satte igång med att flå och ta ur djuret. Jag höll i ett ben ibland och sedan tvättade vi rent noga me vatten och skar bort alla blodsprängda bitar och sådant som skulle kunna bli det minsta dåligt. Besiktningen av innanmätet visade att skottet gått rakt in i hjärtat och båda lungorna. Bocken var död direkt och kände inte något. Det kändes väldigt skönt.
Det är märkligt. Så fort bocken hänger där i taljan förbyts alltid nedstämdheten mot en upprymdhet och glädje. Bocken var rejäl och stor och det går flera bockar på markerna så att rådjursstammen är livskraftig.

Det sista som gjordes för kvällen var att hänga bocken – efter noggrann rengöring – iklädd en viltsäck i jordkällaren. Mörningstimern startades och fläkten drogs igång för att få lite lätt luftcirkulation. Nu skall han hänga i 40 dyngsgrader och möra till sig. Jag säger alltid minst 40 dygnsgrader. Jordkällarens termometer visade 15 grader så då blir det lagom att stycka på fredag kväll eller lördag morgon.

20160817_210340979_iOS

 

 

 

En reaktion på ”Den fallne

  1. Ping: Sista semesterveckan | Tjörnbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.