6772. Signatur H. A. S.
– Ni lider af sexuell impotens förorsakad af ungdomssynd. Ni torde ha nytta af att läsa boken ”Sexuell impotens”, utkommen å Minervas förlag, Stockholm. Naturligtvis härleder sig Ert tillstånd ej af ”afhållsamhet vid 18 års ålder” utan af att Ni vid den åldern blef onanist. – Besök hos den i brefvet omnämnde läkaren tillrådes.

-Ur Helsovännen, 1917

Hälsovännen är en fantastiskt upplysande och underhållande tidskrift som jag kan kika ibland i för att skratta högt. Det var annan klass på frågespalterna förr. Annat än magasin för begåvningsbegränsade som tycker att den kommunistiska pamfletten Aftonbladets söndagsbilaga är den bästa läsningen på hela veckan.

Vad sägs om dessa frågor till Breflådan?

Fråga 6835. O. M., 20 år.
– Vore tacksam om Hälsovännen skulle kunna uppgifva någon absolut för huden oskadlig salva som skulle kunna taga bort onödigt fett i ansiktet. Är 20 år gammal och icke ovanligt tjock i ansiktet;
1) men skulle önska hafva ett magert ansikte.
2) Kan Hälsovännen därför gifva ett godt råd?
3) Finnes någon fullt effektiv salva häremot och oskadlig för huden?
4) Skulle Hälsovännen på samma gång kunna meddela hur man skall kunna få en hvit hy? Har ganska så att säga blomstrande hy, men finnes någon salva att erhålla en klar och hvit hy?

Svar:
1) En alldeles öfverflödig önskan.
2) Nej, det vilja vi ej.
3) Nej.
4) Var glad åt Er blomstrande hy! Läs Hälsovännen grundligt, och Ni skall finna att en ”hvit hy” ofta är ett sjukdomstecken. Vi hafva emellertid visat Ert bref för en dam, som med full kompetens sköter om ”skönhetsvård”. Hon tillrådde för fettet: tvätta med alkalisk tvål ansiktet morgon och kväll, och skölj efter med kallt vatten.

Fråga 6778. Gmo.
– Sörj ej öfver Er åkomma, då blir den bara värre. Bete Er som en begåfvad och upplyst man och inte som ett klagande hjon. Var ej en ynkrygg eller lipsill. Var tacksam för att Ni ej har en verklig sjukdom såsom lungsot. Öfva sport, och tänk ej på att Ni har lätt att rodna. Det vore värre om Ni ständigt vore hvit i synen. Elektricitetsbehandling måste gifvas af läkare, om Ni skall försöka Eder därmed.

---

Nu ska vi förklara vad  vad en kvacksalvare är för något, genom att kika i Läkarboken;

»KVACKSALVARE»
Som kvacksalvare måste var och en stämplas, som mot betalning utövar läkareyrket utan att genom kunskapsprovs avläggande förvärvat laglig rättighet därtill. I regel äro kvacksalvare ej ofarliga. En och annan kan ej frånkännas medfödda läkareanlag. Somliga ha genom studier av diverse böcker skaffat sig en något så när hjälplig kunskap i sjukdomarnas symptomer och behandling, en del (och det torde vara flertalet) äro grovt okunniga personer. Stundom »göra de nytta»: »tron» (= suggestionen) är en verksam läkefaktor; tiden är en stor läkare; den s. k. naturens läkekraft är i stånd till storverk. En och annan t ex. Vingåkersgubben har bevisligen varit duktig. Men ännu oftare göra de skada, dels direkt, dels indirekt Jag har varit med om att kvacksalvare givit massage på kräfta i bröstkörteln, behandlat lungsot i tredje stadiet med en på bröstet hängd »påse», vilken vid uppklippning befanns innehålla en sillstjärt inlindad i törnrosblad, behandlat överarmsbrott med ingnidning av »spikolja» m. m. Vår svenska allmänhet har en förvånande tro på »kuckel». Om en verklig läkare botar en sjuk, anses han ej märkvärdig; en kvacksalvare däremot, som gör en lyckad kur, höjes till skyarna, om åter en läkares behandling misslyckas, dömes han ofta hårt; han »har tagit livet av den sjuke»; kvacksalvaren ursäktas däremot, ty »han är ju inte lärd».

-Ur Läkarboken, 1919

---

Volta-kors?
En kväll satt jag och bläddrade i några gamla almanackor som Christine hittade på sin pappas gård. Den tidigaste almackan är från 1875 och den sista från 1898. Det är intressant läsning att förströ sig med.  Se reklamannonsen nedan för ett Volta-kors.

Enklast beskrivet är ett voltakors ett föremål som är tillverkat av några sammansatta koppar- eller zinkbleck kompletterade med tygstycken och tråd. Anordningen doppades i vatten eller ättika varvid en svag elektrisk ström alstrades. Korset bars om halsen och tillskrevs allehanda läkande och lindrande förmågor. Viktig var också den sexuddiga stjärnan med hebreiska tecken, ofta med betydelsen ”må Han leva”.

Voltakorsen är en på många vis intressant blandning av alternativmedicin, övertro och rent kvacksalveri. För kring år 1900 fanns det pengar att tjäna på folks fascination inför den nya kraftkällan elektricitet. Korsen tillverkades i fabrik och såldes förmodligen med hyfsad förtjänst. Korset i annonsen ovan är förmodligen av typen ”Professor Heskiers Voltakors med den store stjerne”.

---

»Charlatan»,
Dalins Årg. 1734 (i betyd. ’kvacksalvare’), av fra. charlatan, av ital. ciarlatano, pratmakare, till ciarlare, prata.»

---

Lite smått och gott från de gamla almanackorna

Man ser en tydlig översikt över varje månad. Månaderna heter samma som i bondepraktikan. Man ser namnsdagar och zodiaken. Man kan läsa senaste nytt från Sveriges utsädesförening – ”Som du sår, så skall du skörda”. Varje almancka innehåller en viktig del, nämligen ”Årets marknader”, indelade efter månad, veckodag och län. Det finns en del för Sverige och en del för Norge (eftersom Norge tillhörde Sverige fram till Unionsupplösningen 1905).

Blandade bilder

---

Det gamla gårdsapoteket
Christine rotade fram (förutom almanackorna) gårdens gamla apotek. Apoteket består av en lite mystisk låda med mängder av olika fack. Vissa av facken huserade glaskor och burkar av olika slag. Vad sägs om dessa?

Emsersalt är en blandning av natriumkarbonat och koksalt och är ett slemlösande medel. Sitt namn fick det efter den tyska kurorten Ems i Hessen-Nassau. 1943 avregistrerades brusande emsersalt som läkemedel i Sverige.

---

Fråga 6837. Sång.
– Eder slemafsöndring i svalget torde kräfva en kur med Emsersalt. Köp en burk och tag in l tesked i ett glas varmt vatten morgon och kväll. Fortsätt med sången!

– Ur Helsovännens Breflåda, årgång 32, 1917

---

Ibland roas jag av hur man trodde sig kunna lösa sjukdomar och bekymmer genom diverse olika tilltag. Men mycket kan även vara tragkomik när det gäller tesen att ”hoppet är det sista som överger en”. Kvacksalvare och skojare har i alla tider utnyttjat ovanstående tes genom att profitera sig på de sjukas kamp om det sista halmstrået.

 

Stjärnan bland gårdsapoteket är greve Ceasar Mattois vita och blå elektricitet.

”Denna Eletricitet är positiv. Den är för det sangviniska temperamentet, hvad den Röda är för det lymfatiska; den stärker vitaliteten på samma gång den lugnar och reglerar blodomloppet; hon har den speciella förmågan att sammandraga blodkärlen och hämma blödnungar. Denna egenskap gör densamma värdefull vid behandling af sår. Ofta förnyade omslag hejda blodflöden, lugna plågorna och hela artererna.

Applicerad eller gniden å hjärtat, lugnar den ögonblickligen hjärtklappning  och bidrager till läkning av hjärtfel. Som kompresser på åderbrock minskar den dem och slutar med att fullkomligt bota dem under tidens lopp. Patienter, som lida af uppsvällda sår, blödande kräftsår, hemorroider, lifmoderblödningar, sår i näsan, halsen eller underlifvet skola i den Blå Elektriciteten finna ett kraftigt medel mot dessa åkommor. Hon är ett utmärkt bröstmedel vid behandling af sjukdomar i detta organ, i synnerhet hos individer af angioitiskt temperament; hon stillar hosta, upphäfver lungkongestioner, hämmar blodspottning, blodkräkning och dylikt. Den skyddar angioitiska naturer för förskylningar. Hon är slutligen välgörande för blodfattiga temperament, i synnerhet för fruntimmer, hvilkas regleringar äro oregelbundna, plågsamma eller undertryckta.

Invärtes tages den droppvis, en á 5 droppar i ett skedbad vatten, en á två gånger dagligen eller också några droppar i ett glas vatten, som intages teskedvis liksom dilutionerna. Utvärtes användes dden i form af knoppningar, kompresser, friktioner o.s.v.”

---

Den hemma-labbande italienske greven Caesar Mattei började under 1840-talet fundera på om han inte kunde vidareutveckla homeopatins grundare Samuel Hahnemans irrläror, så Mattei bestämde sig för att börja med alkemisk medicin (destillat från växter). Konceptet gick ut på att simila similibus curentur – ”låta lika bota lika”, genom att extrahera och packetera växtextrakt i olikfärgade piller som sedan skulle ges i olika proportioner, beroende på vilken obalans man hade i kroppen. Trots att vetenskapen motarbetade Mattei spreds hans Elektrohomeopati snabbt över världen.

Till vänster har vi inte Adolf Hitler utan Caesar Mattei. Till höger Samuel Hahneman. Båda två ser ytterst distingerade och trevliga ut.

Elektrohomeopati kunde – enligt Mattei själv – användas som behandling för alla möjliga åkommor som t.ex pesten, hemorojder, rumpfeber, benbrott, kräfta (cancer), tandlossning, håravfall, flänsost, danssjuka och engelska svetten.

Det som är intressant är att den tidens ”riktiga” homeopati motarbetade elektrohomeoptain som irrläror och  kvacksalveri. En äldre tidskrift berättar:

”Inom den s k elektrohomeopatin användas läkemedel, vilka ej alls ha med elektricitet att göra. Läkemedlen bestå av piller, som ha olika färg, och därför talar man ibland om röd, gul, blå och vit elektricitet. Efter upphovsmannens död (en italienare, greve Cesare Mattei, 1809-1896) har riktningen gått avsevärt tillbaka.”

Vi behöver nog inte bry oss så mycket om elektrohomeopati, men det kan ju vara bra att känna till begreppet om det skulle dyka upp i något korsord, frågesport eller så. Tänk er att briljera i Postkodmiljonären på frågan:
”-Vad hette läran som Cesare Mattei utvecklade?”

Kommer ni ihåg svaret bevisar ni för hela svenska folket att ni verkligen har en störning på riktigt. 

---

För er som vill fördjupa i i homeopati kontra elektrohomeopati kan läsa följade ur en äldre utgåva av Nordisk Familjebok;

Homeopati, (af grek. homoios, lika, och pathos, lidande), med., en läkemetod, som många skrifter (ifrån 1796) framställdes af S. Hahnemann. Första anledningen till denna nya metod gafs af det resultat, hvartill ett själfförsök med kinadekokt ledde. Hahnemann fick däraf ett ”frossanfall”, och då kina botar frossa, drog han däraf den slutsatsen, att en sjukdom botas af det läkemedel, som framkallar samma symtom som sjukdomen (lat. similia similibus curantur, lika botas med lika), den s. k. likhetslagen, homeopatiens grundregel.

Från denna metod skiljer Hahnemann den antipatiska (af grek. anti, emot, och pathos, lidande), då sjukdoms- och medikamentssymtomen äro hvarandras motsatser, och den allopatiska (af grek. allos, annan, och pathos, lidande), då de stå i ett obestämdt och främmande förhållande till hvarandra – såsom enligt Hahnemann i allmänhet var fallet inom den vanliga medicinen, mot hvilken han kämpade. I regel kan endast den homeopatiska metoden bota sjukdomarna. Dessas egentliga orsak och väsen äro oss förborgade.

Hahnemann nämner i sin sjukdomslära, patologi, vissa sjukdomsorsaker – vid kroniska åkommor, t. ex. syfilis, sycosis och, framför allt, psora, skabb (urskabb) – men uppfattar dessa ytterst mystiskt som orsak till en ”otalighet af sjukdomsformer”. En hel del af de homeopatiska läkemedlen kallas ”antipsoriska”, emedan de användas att bekämpa dessa på psora beroende (öfver 100) följdsjukdomar. Men de anses dock icke träffa och hafva sjukdomsorsaken, utan verka på annat sätt. Hvad läkarna enligt Hahnemann kunna iakttaga och bota, är sjukdomarnas symtom, hvilkas sammanfattning utgör själfva sjukdomen. Mot denna reagerar kroppen med motsatta (antipatiska) yttringar för att drifva ut densamma, men ofta förgäfves.

Tillfogar nu den homeopatiske läkaren det rätta medlet i lämplig dos, framkallas häraf en ”medikamentssjukdom” med symtom, som skola gå i samma riktning som den förut befintliga sjukdomens. Då nu emellertid (enligt Hahnemann) samma organ icke kan hysa två ”sjukdomar” med lika symtom – den ursprungliga åkomman och ”medikamentssjukdomen” – och då vidare ”medikamentskraftens verkan är absolut”, d. v. s. afgjordt öfverlägsen den ursprungliga sjukdomen, så förtränges och upphäfves denna under medverkan af kroppens egen reaktion.

”Medikamentssjukdomen” åter slutar af sig själf, så snart man upphör att ge läkemedlet – och den sjuke är botad(!). Af största vikt är, att läkemedlen ges i homeopatisk, d. v. s. ytterst liten dos, och att de tillredas noggrant på det af Hahnemann föreskrifna sättet. Den sjuka organismen är ytterligt känslig och tål icke de, af vanliga läkare gifna, stora doserna. Därjämte erhålla läkemedlen just genom den noggranna utspädningen eller utrifningen, den s. k. ”potenseringen”, alldeles nya egenskaper, som göra dem värdefulla för botande af sjukdomssymtomen. Medikamenten bestå mest af pulver, små gryn eller droppar. Af en ”urtinktur” (en spritlösning af 1 del verksamt ämne på t. ex. 10 delar sprit) tages l droppe och sättes till 99 droppar sprit eller vatten samt omskakas väl (”1:sta centesimalförtunningen”..

Om elektrohomeopati se d. o. Litt.: Hahnemanns skrifter, P. J. Liedbecks öfv. af dennes ”Organon för den rationella läkekonsten” (1835) och ”Homeopatiens hufvudläror granskade af D.” (prof. G. v. Düben, 1855) samt C. G. Santesson, ”Några ord om homöopatien” (1907).

---

Elektrohomeopati, (af grek. elektron, se d. o., och homeopati, se d. o.), en modern form af homeopati med användande af gryn eller droppar, som uppgifvas hafva blifvit så behandlade, att de ega ”elektriska” läkekrafter. Hvari elektriseringen består, därom kan ingen upplysning vinnas. Elektrohomeopatiens grundläggare var Cesare Mattei, f. 1809 i Bologna af en rik patricierfamilj. 1833 kom han i beröring med filosofen Costa, som riktade hans intresse på allvarliga studier och humanitär verksamhet.

Efter att hafva deltagit i det politiska lifvet under revolutionsrörelsen i Kyrkostaten 1846, hvarvid påfven upphöjde honom i grefligt stånd, drog sig Mattei 1848 undan från världen, egnande sig åt omfattande studier i kemi, fysik, botanik, matematik, filosofi m. m. Han hade redan tidigare fattat intresse för homeopatien, och nu började han utveckla denna enligt egna idéer i riktning af hvad han kallat elektrohomeopati.

Bland den fattiga landtbefolkningen i sin omgifning bragtes han äfven snart att praktiskt tillämpa sina idéer och pröfva sina läkemedel, enligt uppgift med framgång. Medan den tidens homeopater mest tillämpade en af de riktningar, som Hahnemann angifvit, nämligen den att enligt den s. k. ”likhetslagen” (se Homeopati) behandla sjukdomarnas symtom, sökte Mattei att – likaledes enligt Hahnemann – med sin behandling träffa själfva sjukdomsorsaken (d. v. s. Hahnemanns ”psora” eller urskabb, den till grund för sjukdomarna liggande ”blodförskämningen”). – Vid sökandet efter verksamma läkemedel leddes Mattei först af en tillfällig iakttagelse: en ”skabbig” hund sågs slicka på och förtära vissa örter, hvarefter han småningom tillfrisknade. Af samma örter beredde Mattei sitt medel ”antiscrofuloso”. Under årens lopp fann han ytterligare 36 andra medel; dock äro 12 af dessa tillräckliga att bota alla sjukdomar. Samtliga medlens ursprung och beredning hemlighållas ytterst noggrant; endast om ”antivenereo” har han meddelat, att det innehåller kvicksilfver i hög homeopatisk potens, d. v. s. ytterligt starkt förtunnadt; de öfriga medlen uppgifvas vara växtsafter.

Flertalet af dem bär namn, som antyda användningen, t. ex. ”vermifugo” (maskmedel), ”antiangioitico” (mot blodsjukdomar), ”anticanceroso” (mot ”den svåra blodförskämning, som kallas kräfta”), ”antilinfatico”, ”pettorale” (bröstmedicin), ”dom-fin”  (”dödens herre” – mot difteri), ”lord” (nafvelbråckmedel – namnet antaget af artighet mot en engelsk lord). Äfvenså nämnes röd, gul, blå, grön och hvit ”elektricitet”. Hvarje medel motsvaras af en bokstaf; små siffror efter bokstafven (S1, S2 …) angifva utspädningen (dilutionen eller potensen). Utspädningarna äro ej så höggradiga som de Hahnemannska. De olika medlen svara ej blott mot vissa sjukdomsformer, utan äfven mot förändringar i vissa organ, så t. ex. ”antiscrofuloso” i första potensen (S₁ mot förändringar i magsäcken, S₂ mot sådana i nerverna, gallan och blåsan, S₃ i ryggraden och huden etc. För anbringande af ”elektriciteterna” gäller ett schema öfver människokroppen, hvarå vissa punkter äro angifna med tecken i de olika ”elektriciteternas” färg. Utom små gryn och droppar användas salfvor m. m. – det hela hemlighetsfullt och absolut obegripligt. För ställande af sjukdomsdiagnoser anlitades ofta Péczelys ”ögondiagnos” (se d. o.).

Om man af misstag använder oriktig medicin, medför detta ingen skada – blott förlust af tid och litet penningar; skulle en skadlig verkan inträda, beror det på, att man användt rätt medicin i för stor mängd. – Akuta sjukdomar, rätt skötta, äro till gagn, ty de rena blodet. Börjas behandlingen af en sådan sjukdom under första dygnet, botas den alltid på 2-10 dagar – annars har slarf vid behandlingen egt rum. Död i akut sjukdom är vid bruk af Mattei-medel beroende antingen ”på olyckshändelse eller på Guds orubbliga vilja”. De kroniska sjukdomarna äro ”bortfuskade” akuta sådana, i allmänhet beroende på vanliga läkares ingripande, på vaccination e. d. – Ryktet om Matteis kurer spreds snart; en och annan läkare slöt sig till honom. 1867 kunde 20,000 behandlade fall publiceras. Mattei tillhandahöll länge sin medicin gratis; på grund af att andra förfalskade densamma eller sålde den för höga pris, ansåg han sig böra taga någon ersättning; hemlighetsfullheten försvarade han med, att han endast genom den kunde skydda sina medel mot efterapningar. Han ville hembjuda sin metod åt italienska staten, men fordrade som vederlag, att på alla apotek i landet endast Mattei-medicin skulle tillhandahållas; erbjudandet afslogs emellertid. Han förlade då hufvuddepån till Mangalore i Indien, där ett sjukhus fanns för behandling af spetälska med Mattei-medicin.

Efter störtandet af påfvens politiska makt 1870 började motgångar hopa sig för Mattei: förföljelser, processer, höga böter haglade – t. o. m. mordförsök lära ha förekommit. – Han dog 1896. Åt hvem han anförtrott hemligheten af sina läkemedels beredning, är ej kändt. Sin efterlämnade förmögenhet anförtrodde han åt ”de 70-åriges institut”, äfven kalladt ”Cesare Mattei”; antagligen har han lämnat äfven recepten åt samma personer. Direktör för rörelsen blef snart en Matteis adoptivson. – Elektrohomeopatien är nu spridd i många länder och lär hafva många anhängare. Mattei har väl snarare varit fantast än humbugsmakare. Att metoden skulle ega något värde, finnes ingen anledning att antaga.

Jfr N. Liljequist, ”Den homeopatiska läkemetoden” (1895; 2:a uppl. 1898) och ”Vägledning i elektrohomeopatisk sjukdomsbehandling” (1900).