Visserligen är jag inte det minsta kyrklig och/eller religös av mig, men jag tycker förvisso ändå om att beträda en kyrka och sätta mig en stund ibland och halvsova. Även en redig psalm, gärna sommarpsalm kan vara trevlig att lyssna på eller sjunga och spela till. Jag skulle egentligen vilja säga att trots min o-religöshet, var det ändå något som satte sig fast i (den påtvingade) söndagsskolan när jag var liten. Fast istället satte det sig i minnet i mer vuxen ålder, när jag faktiskt bestämt mig för att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm, mest eftersom jag inte hade något nytt att förkovra mig i. Evangelium enligt Matteus, tredje kapitlet, vers 12 berättar:
…»Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
När jag hittade två gamla attiraljer i ett dammigt hörn av ladan mindes jag versen och betraktade lite fundersamt den gamla kastskoveln i min hand. Jag kom att tänka på den gamla tröskslagan som stod i ett annat hörn, och såg direkt att dessa skulle passa ihop fint, upphängda någonstans på logen. Efter en stund satte jag igång med att rengöra, slipa och linolja redskapen.
Forntida tröskning i Sverige med slaga, vintertid om natten vid tjärbloss. Efter Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus”
Nu gissar jag – men jag tror att det inte finns speciellt många dylika tingestar kvar. De flesta har nog blivit slängda, och varför dessa har undkommit skärselden vete tusan. Jag tycker det är skoj att hitta, se vad man hittat, och göra iordning sakerna och hänga upp i ladan. Istället för att de ligger på ett dammigt ränne. Eftersom jag har restaurerat gårdens gamla stifttröskverk från 1910/20-talet, torde slagan och kastskoven naturligt ha använts utav de tidigare generationerna, troligen morfars far och farfar, men kanske ändå tidigare – sedan den agrara revolutionens dagar? Man kan ju alltid fundera.
Svenska typer af slaga: a) i västra och större delen af södra Sverige, b) i mellersta Sverige, c) i Norrland.
Förr i tiden, innan harpor, kastmaskiner, rensverk och tröskverk gjorde sitt intågande i bygden, tröskade man för hand, med så kallade slagor. Slagan är en tvådelad klubba som består av två trästycken; handvalen och slagvalen, som sitter ihop med remmar av läder eller ålskinn. Tröskarna drämde helt enkelt till sädeskärvarna som låg utpridda på logens golv, för att skilja agnarna från sädeskornen. Sedan fick man sopa bort bosset/böset och plocka upp säden. Ett fruktansvärt enerverande tråkigt jobb. Men vad skulle man göra? Säden var ju livsnäringen för gården.
Två tröskdrängar med slagor
»Slaga»,
för tröskning av säd och frö, består av en släng, som med en läderrem är fäst vid ett skaft. Slängen göres vanligen av en liten ekstam, vars uppsvällda rothals bildar slagans nedre del. Vid tröskningen slänges slagan över arbetarens eller hjonets hufvud och får med slängans hela längd träffa den på loggolvet utbredda säden. Slagtröskning användes numera blott undantagsvis och då för att skona halmen, så att hel långhalm, duglig till taktäckning, erhålles.
-Landtbruksbok, 1941
»Kastskofvel» (Jes. 30:24. Matt. 3:12).
Beteckning för det redskap med vilket den uttröskade, men ännu med den sönderkrossade halmen blandade säden på den öppna tröskplatsen kastades i luften, för att genom vinden rensas från agnar och halm. Kasta med kastskovel bildligt om prövning genom hemsökelser (Jer. 15:7) och om utskiljandet av de onda människorna från de goda vid domen (Matt. 3:12).-Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna, 1921
»Kastskofwel»,
Det kan f. ö. betr. äldre uttryck stundom falla sig svårt att bestämma, när
rensning av sådan medelst kastskovel el. med skakning i korg el. såll (vanna) avses. I lat. betyder vannus ’vanna’, men det besl. ventilābrum ’kastskovel’. Rensning av säd medelst kastskovlar
omtalas redan i Homeri Iliad V:
’Såsom när agnarna flyga för vind på den signade logen, /
allt under skovlarnas kast, när den ljusa gudinnan Demeter /
skiljer vid häftigt blåsande vind ifrån agnarna säden’.
-Svensk etymologisk ordbok, 1922
Här ser vi de iordningställda redskapen. Slagan är den enorma nunchuckan till vänster medans kastskoveln står till höger.
Slagan är 114 cm hög, kastskoveln är 140 cm hög. Bredden på skoveln är 26 cm.
Kastskovlarna fanns i olika storlekar. Den stora användes vid större tröskningsarbeten medans den mindre enhandaren användes till finrensningen.
Denna skovel är totalt 37 cm lång varav handtaget är 15 cm. Bredden på skoveln är 15 cm och eftersom det inte var ett slit-och-släng-samhälle på den tiden denna användes, bär den tydliga spår av lagning med nitar och rediga läderbitar.
Nästa steg är att hitta någon lämplig plats på gården där redskapen kan hänga till beskådande…ett projekt för framtiden.
Tjörnbo 
Jisses så intressant! I somras besökte jag hembygdsmuseer med de där agrara redskapen och fann det ytterligt spännande. Men du beskriver det där noggrannare än hembygdsmuseerna. När öppnar du ett privat jordbruksmuseum? Jag kommer på direkten.
Apropå det – har du sett någon urgammal harv av trä med stenar fästa i träet istället för träpinnar? Jag letar en diabild av en sådan som jag fotat för länge sen utomlands och undrar om sådana har funnits här i Svitjod.
GillaGillad av 1 person
Jag vet vilken typ av harv som menas, men en sådan har jag inte hittat (ännu). På jobbet undrar de alltid när jag skall öppna min nationalromantiska hembygdsgård 🙂 Än så länge är det alldeles för rörigt….
GillaGillad av 1 person