Årets älgjakt är ett ypperligt exempel på hur en myndighet/styrelse resonerar. Totalt tyckte Länsstyrelsen att vi skulle skjuta 37 stycken älgar på Tjörn. Jättebra. Det är ungefär så många älgar som finns totalt på hela ön. Man resonerade som så, att eftersom fjolårets mål inte uppnåddes i hela Västra Götaland, tog man fjolårets ”överskott” och smetade ut på årets älgjakt i Västra Götaland – oavsett lokala förhållanden. Föreskrifterna måste ju upprätthållas, även om det är emot rim och reson. Och kommentarer från tjänstemännen har bl a varit ”att om inte licensområdena vill följa riktlinjerna, kan man ju alltid avsluta licensområdena”, eller ”vi får väl skicka ut våra egna jägare som skjuter älgarna, om ni inte vill”.  Suck. Hej, viltvård och förvaltningsrätt!

Det positiva är att jaktvårdskretsen jobbar för att skapa ett älgskötselområde (ÄSO) på Tjörn, men i vanlig ordning – när man har med en statlig myndighet eller styrelse att göra – är det fortfarande pågående arbetet inne på sitt fjärde år. Ett ÄSO innebär att Tjörns ungefär 15, 000 hektar mark kommer att förvaltas lokalt på Tjörn, och inte av länsstyrelsen. Förenklat kan man säga att ÄSO själv inventerar och tar beslut om kommande års älgjakt, exempelvis hur många älgar som bör fällas, vilken sort etc. Vi får väl se hur det går.

---

I älgtiden
Han kommer hvar natt till en havrevret;
från torpet man sett hvar han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en drömm,
som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägarblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek,
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då över stock och sten,
har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog
till hvila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna hvar pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.

-Ur Fridolins visor och andra dikter, 1899, av Erik Axel Karlfeldt.

---

Måndag 9 oktober
Premiärdagen är alltid speciell, oavsett om det gäller hummerfisket, råbocksjakten eller barnens första skoldag. Som vanligt skulle jag sitta i Långemyra. Det har jag gjort de senaste 17 åren, och fast jag inte är vidskeplig så skruvade jag ändå lite på mig när frågan kom upp ”var jag skulle sitta.” Som om det fanns något alternativ. Vädret var alldeles underbart med klarblå himmel, svag vind och uppmot 16 grader varmt.

Per satt i Wiggos hage och Holger i Elins hage. Roger satt i Moltemyra och Daniel vid ”Slottet”. Det var i vanligt ordning en del älgspår, dock mindre än vanligt, och nästan ingen färsk spillning. Runt klockan nio small ett skott i fjärran, grannlaget hade fällt en älgkalv. Det var det enda som hände på hela dagen. Runt halv ett samlades vi för att grilla hos Henrik och Ann-Marie, som bjöd på pyttipanna lagad över öppen eld. Mycket gott. Jag bröt tidigt på eftermiddagen och hämtade på dagis.

---

Tisdag 10 oktober
På måndagen brukar vi sitta still och spana. Nästa dag brukar i varje fall jag, ta en promenad. Passkyttarna satt där de skulle och jag började gå från gården ner till ”stora vägen” för att svänga av upp i bergen på en klättertur. Jag brukar säga att Tjörns älgar och rådjur inte är som de ska, utan det måste vara en del bergsgetter inblandat. På alla konstiga ställen uppe bland bergen (och ner i dalgångarna) hittas spår och spillning. När jag hade bestigit berg nummer ett med full packning fick jag sätta mig en stund och vila och blicka över dalgången. Det var -1 grad och ännu kallare i skuggan.

I nordväst såg jag ”Kwärne-koll’n” (Kvarnkullen) där Rutger Olsson (1851-1918, morfars morfar) var delägare, tillsammans med Johan Nilsson och Olaus Lundberg,  i en av kvarnarna som en gång fanns där.

När jag hade skulle bestiga berg nummer två, för att komma upp på bergsryggen, fick jag ett anrop av Roger. Han hade gått på en älgkalv på Kwernekollens berg, 650 meter bort, tvärs över dalgången. Det var bara att gå tillbaka, ut i dalen och se om man kunde smyga sig på den. När jag gick fram och tillbaka på berget hamnade jag tillslut på röset där en av kvarnarna en gång stått.

Jag reste en sten så att det blir lättare att se det större kvarnröset från dalen. Vid det mindre röset, ungefär 50 öst om det stora röset, ligger nästan helt dolt under en enebuske, en av kvarstenarna. Tyvärr är den halv, det är väl därför den blivit kvar som ett bortglömt minne. Som referens är min känga i storlek 46.

---

---

Efter att ha tillbringat ett par timmar på berget, gav vi upp och tog rast. Jag tog en snabb kopp kaffe, en liter vatten och åt upp en burk kalla Heinz Chilibönor innan jag började om på nytt efter morgonens plan. När jag klättrat upp för alla berg och kommit upp på bergsryggen mellan Tolleby och Kuballe, ville Christin och Wiggo hjälpa till. Så Holger fick sätta sig i Mjölkebacken och Christine och Wiggo gick drevkedja, utrustade med radio och varselvästar. (De mötte Roger på väg hem och lånade hans radio).

En bekant i grannlaget tycker om att påpeka att ”Allt dör i Tolleby”. Även i år fick han vatten på sin kvarn. Uppe på berget hittade jag på en platå tre lårben från en älg. Det var allt. Efter att ha strosat runt ett tag hittade jag tillslut resten av älgen. Skelettet var renrakat men inte speciellt gammalt. Troligen sedan i somras. Magen hade varit full av havre. Hur denna älg dött var oklart.
Men att allt dör i Tolleby är helt klart.

Efter att ha omväxlande klättrat och gått i 12 kilometer med 180 meters totala höjdskillnad avbröt jag jakten vid femtiden.

---

Onsdag 11 oktober
VAB med Wiggo.

 

---

Torsdag 12 oktober
Fick åka in till jobbet.

 

---

Fredag 13 oktober

Jakten höll på att få ett snabbt slut redan på morgonen. På väg upp till gården var jag en sekund från att damma rätt in i en fjoling. Jag mötte den på toppen av backen upp till gårn. Fick vänt den och fick den att springa bort från stora vägen. (Eftersom vi endast fick fälla obegränsat med årskalv under fem dagar, är alla vuxna djur otillåtna.) Tidigare i veckan hade grannlaget ringt till mig och ville att vi skulle jaga ihop i slutet av veckan. Det började med vi förra året och alla inblandade tyckte det var väldigt roligt. Det är ju alltid sitta på nya pass så man slipper se samma träd fem dagar i rad, så jag skulle tillbringa morgonen på Häle Mosse medans fjolårets inbjudna hundförare skulle gå med sina lajkor och spåra.

Precis när jag klivit ur bilen och mötte de andra, ringde eftersöksjägarns telefon, ungefär samtidigt som morsan hörde av sig och sa att det var ”blåljus och viltolycka hemma ute vid oss”. En älgko hade hoppat upp framför en Volvo V70 som inte hade en chans att väja. På den plats olyckan skedde är det ingen som jagar, men det är ett känt viltstråk. Eftersöksjägarn fick lämna oss och köra dit, medans vi andra begav oss till passen. En kvart efter att unghunden släppts (den behöver träningen) ställde den en stor älgtjur, sedan en älgko. Även ett par kor ställdes, innan Sven-Erik hörde av sig på radion om att den påkörda älgkon tillföll honom pg a arrendet. Så han fick avbryta och hämta älgen.

 

-”Denna blev påkörd i Aröd, alldeles vid gränsen till Tolleby”, sa jag.
-”Klart att den dog. Den hade ju passerat Tolleby. Det verkar som att det räcker nu för tiden. Passera Tolleby, och dö!” svarade Sven-Erik.

Efter någon timme kom besked via radion att vi skulle avbryta och få ordning på älgkon. Alltid tråkigt när en produktiv ko stryker med, ”..men det är ju trafiken…” som någon sa medans vi flådde.
Konstigt nog finns det ingen lag emot att skjuta bort en älgko från kalvarna, men rent etiskt gör man inte så. Ingen jag känner gör så med berått mod.

Två foster hittades i magen och det var mjölk i juvren på den påkörda kon. Smällen hade tagit vid huvudet och bröstet. Den hade en kalv med sig som eftersöksjägaren spårade i 3,5 kilometer innan den försvann. Polisen gav en ”tillsvidarelicens” på kalven, i med att den troligen inte kommer att överleva vintern själv, samt att kalvar som får kon bortryckt gärna snurrar fram och tillbaka över vägarna.

Under eftermiddagen skulle vi gå igenom sista såten. Jag skulle gå med hundföraren och den äldre laikan. Det tog ett par timmar att gå igenom och nästan vid slutet blev det ståndskall. Vi stod uppe på ett berg med tät vegetation och ståndskallet var 160 meter bort. Det gick inte att se vad det var för slags djur, och jag flyttade mig nerför berget för att täcka upp en traktorväg, medans hundföraren skulle gå fram. Han tittade förvånat på mig och sa;

-”Vill du att jag ska gå fram och se vad det är för något?”
”-Självklart. Ladda du och gå fram, det är ju din hund.”
-”Det har fallit åtta älgar för denna hunden men jag har aldrig skjutit.” sa hundföraren.
-”Nehe, varför då?”, sa jag.
-”Prestige, antar jag. På alla andra ställen jag vart på skall alltid passkyttarna eller den som går med mig skjuta”.
-”Jaha”, sa jag. ”Det skiter faktiskt jag i, det är ju din hund. Tänk om det skulle gå galet och jag råkar skjuta hunden…det vill jag absolut inte vara med på. Dessutom är ju du inbjuden hundförare, inte någon slags dräng som ska vara med ifall det blir skadeskjutning”.

Han undrade nog var han hamnat på för ställe. Först hade han fått träna sin 10-månaders unga laika på att spåra med vetskapen med allt det innebär med en oerfaren hund, sedan skulle han få gå på sitt egna ståndskall. Han såg i varje fall glad ut när han laddade bössan och smög fram emot ståndskallet. Det visade sig vara en enorm skoveltjur. Den brydde sig inte om hunden och bara vaggade fram med de ”enorma ballarna svingandes”. Tjuren gick mellan mig och hundföraren, och jag missade att se den med en hårsmån i med den täta granskogen mellan oss. När tjuren hörde mig slutade han vagga och ökade farten längre in i skogen.

Trots detta var det ytterst spännande och roligt att få vara med på ett ståndskall.

Nu är jakten slut för i år, i alla fall för oss med småmarker. Vi har sett gott om vuxna älgar, men ytterst få kalvar. Dansen med Länsstyrelsen går vidare…