Jag hade lite svart färg över som jag tänkte använda till…någonting. Efter lite funderande kom jag på att svart skulle passa till ett par gamla sparade hjul som vi hängt på en vägg i ladan. Ett par av hjulen hade en gång i tiden tillhört en hästdragen »agekärra» (åkkärra). Efter lätt okulärbesiktning såg man tydligt att dessa hjul en gång i tiden varit svarta , och visst blev det snyggare med lite fräsch färg. I navet fanns det stelnat fett. Antingen gammaldags konsistensfett, eller fett gjort på sniglar. Förr var det vanligt att man stoppade in sniglar där maskiner och rörliga delar behövde smörjas., s.k fattigmanstalg.

»Djurfett»,
Talg, som smälter först vid omkr. 35 °, har som cylindersmörja till stor del undanträngts av andra ämnen, emedan den efter härskning innehåller fria fettsyror. Den användes, vanligen sammansmält med tran eller växtoljor, till salvartade smörjor, t.ex. vagnssmörja.

-Om smörjmedel, 1923

De mindre hjulen har varit till en gödselkärra, och det var lika bra att klena färg på dessa med. Det ser ju inte sämre ut.

”…I åkkärror förekommer ännu, att fjädringen åstadkommes genom att åkstolen vilar på  elastiska träfjädrar, men vanligen vilar vagnens hela överrede på fjädrar av stålbladh…”

”…Åkkärror finnas av åtskilliga slag, kallade gigg, schäs, karriol (ensitsiga) samt dogcart  (lätt 2-sitsig jakt vagn)…”

”…Kärror erbjuda i jämförelse med 2-axliga vagnar såväl fördelar som olägenheter. De äro kortare och bekvämare att vända vid trångt utrymme, och kraftförbrukningen för samma last blir i regel mindre, emedan hjulens sammanlagda tyngd, friktion i julnafven och motståndet vid hjulringen blir mindre i förhållande till lastytan och dessutom högre hjul (120—130 cm. diam.) vanligen användas. Anspänningen blir gynnsam, därigenom att draglinjen från selen till motståndets centrum i kördonet blir kort och rak, och hästen har lättare att hålla igen en kärra än en vagn i backar, men genom de fasta skälmarna verka ojämna motstånd mot hjulen starkt ryckande och vridande på dragaren, en olägenhet som i viss mån motverkas genom användning av draglinor från svängel.

En olägenhet är att lasten, särdeles om den ej väger fullt jämnt, lätt kommer att antingen tynga på dragaren, särdeles i utförsbacke, eller verka lyftande, vilket försvårar dragningen i motlut. Stor vikt ligger därför på en jämn avvägning av lastens tyngdpunkt, som bör ligga något litet framför vagnsaxeln, så att kärran ej blir baktung ens i uppförsbackar. I åkkärror underlättas balansen genom flyttbara åkstolar. 

Bruket av kärra har alltmer inskränkts, delvis på grund av mindre åtgång av körkarlar i förhållande till dragare vid körning med vagn, men är ännu allmän i backiga trakter, särdeles i hela norra Sverige. För vissa körslor, ss. gödsel- och gruskörning o. dyl., användes dock kärra i hela landet. Härför användas stjälp-kärror, som hava skrovet vridbart fäst vid underredet, som framåt fortsättes i fasta skälmar. Skrovets vridningsaxel bör liksom lastens tyngdpunkt ligga något framför hjulaxeln, så att skrovet ej av sig självt vill stjälpa bakåt. Skroven hava löst påhäktad bakgavel, och deras rymd växlar mellan 3 och 6 hi., det förra lagom för grus- och märgelkörning, det senare för gödsel. I norra Sverige användas ofta långkärror, som för körning av säd och hö förses med skrindstegar….”

-Ur diverse verk om lantbruket från 1920-talet