Brott & Straff – Det var värre förr

Att sitta på fästning
”Först huggs handen däraaf, därnäst slås båda skenbenen aaf, därefter båda armarna, ovan och nedan armbågen, därefter bröst och ryggen slås sedan aaf och på sistone huggs huvudet aaf honom.”

Så lyder en dom över en sextonårig dråpare från slutet av 1500-talet. Vid den här tiden stod det fysiska lidandet i centrum för den straffande makten. Rädslan för smärta, eller för att förlora diverse kroppsdelar, skulle avskräcka människor från att begå brott. Fram till 1700-talet var de vanliga påföljderna för brott dödsstraff, kroppsstraff och skamstraff. Successivt blev det vanligare med fängelsestraff, men ännu i 1734 års straff- och missgärningsbalk var fler än sextio olika brott belagda med dödsstraff, bl a stöld. I väntan på att straffet skulle verkställas fick de dömda sitta inspärrade i stora salar, exempelvis slottens källare. I städerna fanns fängelser i stadsmurarnas torn och i rådhusen.

”-Sitt och vänta här, Wiggo. Pappa dig om om ett par timmar”

De hårdaste fånginrättningarna, de som innebar straffarbete, var fästningsfängelserna som lydde under Krigskollegium. Häktena sorterade under respektive länsstyrelse och de så kallade rasp- och spinnhusen under Kommerskollegium. På rasphusen (där fångarna sysselsattes med att raspa trä till spån) placerades »löösdrifvande och vanartiga män, likt zigeuner och tartarer fläckar riket», och på spinnhusen kvinnor.

I slutet på 1700-talet och början på 1800-talet växte mer humana uppfattningar om straffet fram. Man skulle minska på antalet avhuggna kroppsdelar och de liberala och religiösa strömningar hade betydelse för det nya synsättet. 1825 inrättades »Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar», en föregångare till dagens kriminalvårdsstyrelse.

Kring sekelskiftet 1800 skedde en förskjutning i synen på brott och straff. Nu var det själen snarare än kroppen som skulle tuktas. För att komma till insikt om sin skuld skulle brottslingen isoleras, vilket krävde en ny typ av fängelse, där fången hade egen cell och även ett arbete. Bakom låg liberala idéer, och den person som utvecklade idén om isoleringens betydelse var den brittiske filosofen och juristen Jeremy Bentham. Han kallade sitt fängelse för Panopticon, vilket betyder ”det allseende ögat”.

Två olika typer av fängelsesystem utformades, Philadelphia- respektive Auburnsystemet. Båda dessa utgick från Benthams Panopticon, i vars centrum det finns ett vakttorn, varifrån vakter har överblick över hela fängelset. Philadelphiasystemet skapades av de fredsälskande och gudfruktiga kväkarna i Pennsylvania, med grundtanken att fångarna skulle hållas totalt isolerade och drabbas utav ånger och självrannsakan. Systemet kom att kallas ”the solitary system”.


»Bestraffningar i fängelset»

Carlsten
1848     Åtta dygn ljus cell för sturskhet mot vaktbefälhafvaren
1849     30 prygel och 34 dygn cell för rymning
1851     En månad halsok för stöld
1851     Belagd med handbojor och 50 prygel för knivskärning af vaktmästaren

Varberg
1851     Insatt ett år och fyra månader i cell för nämnda knivskärning
1852     Åtta dagars minskad brödranson för bedrägeri under arbetet
1856     Insatt en månad i cell för brännvinssmuggling

Nya Älvsborg
1858     30 prygel för fylleri och sturskhet mot vaktbefälhafvaren
1860     Insatt i ljus cell för postkarls handgripliga öfverfallande

Varberg
1860     Cell två månader för sistnämnda förbrytelse
1861     14 dagar i cell för undanhållande vid inräkning

-Bestraffningar på Karlsten, Marstrand


Den andra typen av fängelse, Auburnsystemet, fick sitt namn efter fängelset i Auburn utanför New York, där idéerna utvecklades. Systemet innebar att fångarna nattetid isolerades från varandra, medan de på dagarna arbetade tillsammans i stora salar där det skulle vara knäpptyst. Metoden kallades även ”the silent system”Nu kan man ledas att tro att om man satt i fängelse enligt Philadelphiasystemet, så var det rena semestern jämfört med Auburn, där man behövde arbeta. Icke! Även i Philadelphiasystemet arbetade fångarna hårt – dock fick man som sagt inte träffa folk, så man arbetade hårt i enskildhet i sina celler, vars heltäckande dörrar bidrog till isoleringen.

”Att sitta på fästning” betydde i folkmun att man satt i fängelse, och då kanske man hamnade just på Carlstens fästning, där det som mest satt 270 fångar. 1846 kunde man inte bestämma sig vilket av de nya fängelsesystemen som var bäst, så Carlsten blev det första fängelset att inreda försöksceller enligt Philadelphiamodellen. Tre fångar satt inlåsta under fem år utan kontakt med  några människor, förutom prästen, som kom en gång om året.  Under transport­er inom fängelset bar fångarna huvor som dolde ansiktet, så man riktigt kunde begrunda sina illgärningar. Två av fångarna dog innan strafftiden var slut och den tredje blev galen. Den som blev galen nötte sina fingrar i fönsterstenen, och ritade med blod på väggarna. Fingeravtrycken i stenen och en teckning av blod finns kvar i den mittersta cellen. På grund av slutresultatet ansåg man i Sverige att Philadelphiasystemet vara en fantastisk reform och man använde detta i många år framöver.

I Europa ansågs Philadelphiasystemet vara bäst, medans man i  USA ansåg Auburnsystemet vara bäst.

Denna text är ett utdrag ur inlägget Marstrand – Sveriges Gibraltar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.