Förstörelselusta – om barkborren

Om man av någon mystisk anledning skulle ha det – i dagens samhälle –  utdöende och udda intresset utav biologi av icke-sexuell natur, och vilja lära sig något nytt, rekommenderar jag att läsa detta otroligt intressanta inlägg om barkborren (granbarkborren). Modern information funnen digitalt är inte alltid så medryckande, utan mer åt det sövande slaget. Därför blev jag uppiggad i sinne och själ efter att ha läst igenom äldre litteratur med mustiga beskrivningar om ovan nämnda insekt. Det är i stort sett inte mycket information som har tillkommit under de senaste 142 åren.

Kommande text är ett utdrag ur den fantastiskt glada boken (exklusive de moderna bilderna);

– UTFLYGTER I NATUREN OCH HVARDAGSLIFVET.
af E.A Rossmässler
På svenska utgifna af Carl Hartman
Örebro 1874


»Barkborren»,
en medlem af det lilla, men mägtiga partiet

Insekternas på öfverraskande företeelser så rika klass innefattar, jemte en stor majoritet af arter, som 20160628-barkborren002knappt märkbart tyckas ingripa i naturhushållningens gång, äfven ett litet, mägtigt parti, som här och hvar med häpnadsväckande enhällighet och ihärdighet hotar att omstörta sakernas jemna gång samt i hög grad skadar och. motarbetar våra intressen. Menniskans stolta magt kommer till korta i striden mot dessa små varelser, och det blifver henne ofta intet annat val öfrigt, än att förhålla sig passiv, fördraga den oundvikliga, lidna skadan så godt hon kan och söka utfinna medel till dess förebyggande för framtiden. Vid sådana tillfållen kan stundom icke ens den ouppmärksamme måste undgå att reflekterat öfver, att det här icke är stora och väldiga rofdjur, som upptaga och segerrikt bestå striden med, icke blott ensamma menniskor, utan med hela befolkningar, likasom det på ett annat håll icke är väldiga träd med ofantligt stora frukter, utan spensliga gräs med små mjölrika korn, som i rikaste mått gifva menniskorna »deras dagliga bröd».

Ett litet skalbaggskräk, knappt så stort som en fönster-fluga, förmår att forstöra en af våra dyrbaraste egodelar, nämligen skogen. Det lilla djuret – barkborren kallas det – tvingar skogens vårdare att ständigt vara på sin vakt och öfver-ändakastar icke sällan hans sorgfälligt genomtänkta planer i och för skogens förvaltning. Detta lilla djur jemte några få andra af samma klass hafva drifvit skogshushållningen till ett planmessigt försvar, i följd hvaraf läran om skogens skyddande utbildat sig till en särskild afdelning inom den omfattande skogshushållningsläran.

Barkborrarnes slägte, Tomicus, är rikt på arter; likväl är ingen bland dem farlig i så hög grad, som granbarkborren, T. typographus, hvilken, såsom namnet angifver, nästan uteslutande gör granen, detta så vigtiga barrträd, till föremål för sin förstöringslusta.

Barrträden, hvilka utgöra den ojemnförligt största och vigtigaste delen af våra skogar och derför äfven fylla allrastörs]ba delen af vårt bränälebehof, lida vida mer än löfträden af insekternas angrepp. ’ Endast sällan dödas ett löfträd genom insektsting, och det hör till de mest sällsporda fall, att en löf-trädskog derigenom förstöres. Deremot kan man i många tusental räkna de tunnland af barrträdsskogar i Tyskland, som under det förra århundradets sista årtionden fullständigt ödelades genom insekter, eller s. k. ’masktorka’.

20160628-barkborren003

Barkborrens gångar i trädet

Orsaken till denna olikhet ligger sannolikt i safternas afvikande ’beskaffenhet hos barrträden. Denna beror likväl icke så mycket af deras harts, hvilket våra löfträd sakna (körsbärsträden och några andra hafva gummi, men icke harts), ty safven, ur hvilken det nya vedlagret årligen utbildas, innehåller icke harts. Hartset och den dermed blandade flygtiga olja utgöra snarare blott afsöndrings-(sekretions-) ämnen, hvilkas närmare samband ined trädens lif vi ännu föga känna. Denna företeelse lärer oss emellertid, att saften- som om våren synnerligt ymnigt förekommer mellan barken och veden i de späda, alldeles nyssbildade vedcellerna och vid denna tid underlättarbarkens afskalande – ganska lätt undergår en kemisk omsättning, som sedan kan hafva trädets sjukdom och död till följd. Begge delarne angripa snart barren, och då barrträden, med undantag af lärkträden, icke åter kunna ersätta förlorade barr, såsom löfträden sina blad, så saknar sedermera det sjuka trädet medel att bereda en, sund näringssaft, ty detta kan icke ske utan bladens eller barrens biträde. Derför måste vi i denna barrträdens oförmåga att ersätta förlorade barr genom nya söka åtminstone en indirekt orsak, hvarför de lida mer än löfträden af insekters angrepp.

Utan att derpå vilja grunda »någon här afgörande, allvarlig slutledning, kan jag likväl icke underlåta att rigta uppmärksamheten på det helgjutna, afslutade, matematiskt regelbundna hos barrträden i motsats till löfträdens friare, skenbart nästan regellösa utveckling. I denna de förfas karakter ligger så till sägandes en solidarisk ansvarighet med afseende på deras inre byggnad och derför säkerligen äfven med afseende på deras lif. Öfverhufvud utgöra barrträden den äldsta familjen inom vår trädverld. Långt förrän den alstrande naturen kallade en enda af de mångfaldiga löfträdsarterna till lif, grönskade redan barrträden med sin trogna grönska på jorden och bidrogo i sin mån att lemna det senare uppträdande menniskoslägtet stenkolslager i arf.

Barkborren skyr icke att antasta denna uråldriga växtfamilj. När han skapades, antingen han genom vilkoret för sin tillvaro, som är barrträdens ved, först småningom framkallades, eller han framträdde samtidigt med dessa? – derom gifva oss de förstenade qvarlefvorna i stenkolslagren icke ens en antydning.

Skalbaggarnes ordning, som nu omfattar vid pass 40,000 arter, och hvars kännemärken äro oss alla bekanta, låter lättast fördela sig i underafdelningar på grund af ledernas antal i foten (tarsus), som är den yttersta af insektbenets tre hufvuddelar/ De flesta skalbaggar hafva fem, ett likaledes temligen ansenligt antal fyra, blott helt få tre och ännu färre på de fyra främre fötterna fem och på de begge bakfötterna fyra fotleder. Bark- herrarne höra till Tetramererna (med fyra fotleder), såsom vi se af den förstorade afbildningen af ett ben, der vi urskilja höften (3 a), skenbenet (b) och foten (c). Då man på detta sätt uppfattar barkborrens fot såsom fyrledad, lemnar man utan afseende den svaga antydning till en liten femte led, som finnes vidden sistas början.


20160628-barkborren001

Granbarkborren’, Tomicus typ o gr aphus. 1. Ett barkstycke från undersidan med en larvkoloni; – 2. En skalbagge i 6 gångers förstoring; – 3. Ett ben, a) höft, b) skenben, c) fot eller tarsus; – 4. .Foten, starkare förstorad; – 5. En antenn eller pannspröt; – 6. Larv; – 7. Puppa.



Granbarkborrens kroppsform är i det allra närmaste cylindrisk, och framdelen eller halsskölden är ovanligt lång i förhållande till kroppens bakre del, bakkroppen, som på öfre sidan betäckes af skalvingarne. Det lilla klotrunda hufvudet är ofvanifrån knappt synbart, ty det är djupt insänkt i den hvälfda halsskölden och starkt nedböjdt, hvarför man äfven kallat dessa insekter kapuchongskalbaggar.

På hufvudet sitta; utom de små tånglika tuggverktygen, sådana som alla skalbaggar hafva dem, och de små runda ögonen, tvenne korta spröt, hvilkas ändled slutar med en ägg-fonnig klubba (fig. 5). Det säkraste kännetecknet på granbarkborren ligger likväl i skalvingarne. Dessa äro i den bakre tredjedelen likasom afnötta eller rättare urskurna, så- att en halfcirkelformig urgröpning eller fördjupning uppstår, som i kanten har tre små tänder på hvardera vingen.

Denna lilla skalbagge genomgår sin förvandling i granen, sedan denna redan växt ut till träd. Vi vilja följa denna vår mägtiga, lilla fiendes utvecklingsgång genom alla perioder af hans lif.’

20160628-barkborren005I slutet af April eller senare, i allmänhet så snart varmt vårväder inträffar, lemnar han sitt vintergömställe och borrar sig genom barken på en gran in till veden. Ett för oss, med våra gröfre sinnen, ofattligt fint väderkorn leder honom dervid företrädesvis till sådana granar, som af någon -anledning blifvit sjukliga, vare sig att marken är vattensjuk, eller att de varit för* mycket utsatte för solen, eller att ihållande stormar kommit deras rötter att lossna. Vanligen finner man barkborr-kolonierna ungefår från ett par alnars höjd öfverallt derofvan i stammen till några alnar från öfversta spetsen. Så snart hålet, der lian trängt in, hvilket har fullkomligt samma vidd som skalbaggens tjocklek, blifvit borradt, gnages en liten rundad kammare i det inre barklagret och merendels äfven något insänkt i yttersta vedlagret. Hittills synes hannen biträda honan vid anläggandet af familjboningen. Men härefter arbetar^ hon ensam vidare. Hon gnager från nyssnäinnde kammare antingen uppåt eller nedåt en enkel’gång eller en delad, som till ena hälften går uppåt, till den andra nedåt, och är lagom bi-ed för att en skalbagge må kunna röra sig deruti, men icke så bred, att han der kan vända sig; följaktligen mågte skalbaggen, då han återvänder till borrhålet, krypa baklänges.. Modergångarne, såsom man benämner dessa huvudgångar, samt midtelkammaren befrias omsorgsfullt från allt borrmjöl, hvilket utskaffas genonx det ursprungliga borrhålet, så att det genom sin tegelröda färg, då det fastnar i den yttre barkens 20160628-barkborren006ojemnheter, för forstmannens uppmärksamma, öga förråder den dolda fienden. Nu är det rådligast att göra ödet en fråga, d. v. s. att i sådana skogsbestånd, hvarest det här och der på stammarnes bark klibbande * eller vid deras fot liggande färska borrmjölet vittnar om skalbaggens närvaro, utlägga så kallade fångträd. Man fäller några granstammar, afqvistar och toppar dem, och emedan dessa stammar, så länge de äro färska, utgöra ett särdeles passande tillhåll för barkborrarne under deras utveckling, så borra dessa 4 snart hellre in sig i dessa stammar, än i de på rot stående och * derför friskare träden, hvarvid deras mängd kommer att utvisa, huruvida redan fara för skogsbeståndet är förhanden eller ej. Vi återvända nu till skalbaggarne, särdeles till honan, ty hannen har sannolikt redan dött straxt efter parningen. Honskalbaggen lägger ’nu inemot 50-80, mjölkblåaktigt genomskinliga ägg, af vallmofröns * storlek. För hvart och ett gnager hon än på högra än på venstra sidan af modergången en liten grop, som hon sedan betäcker med mycket fint borrmjöl. Sedan honan på detta sätt dragit försorg om sin afkomma, är det sannolikt att äfven hon snart dör. Vi finna således, att det icke är skalbaggarne sjelfva, som så väsendtligt skada träden, utan detta göra de små, efter ungefär 8 dagar utkläckta, hvita, masklika larverna. Dessa gnaga sig nämligen nu larvgångar mer eller mindre . rätvinkligt mot modergången, således i vågrät rigtning, då trädet står 20160628-barkborren008upprätt. Hvarje larv har sin egen gång, som blifver allt vidare, ju mera larven sjelf tillväxer i storlek. Endast ytterst sällan beröra två närgränsande larvgångar hvarandra i någon punkt, men genomkorsa hvarandra aldrig. Det tyckes derför, som om larverna kunde höra sina grannar gnaga eller på annat sätt förnimma deras närhet, så att de kunna gå ur vägen för hvarandras kanalbyggnader. Om i följd af skal-baggarnes stora mängd under barken modergångarne blifva anlagda alltför nära hvarandra, så hindrar detta vanligende larvers utveckling, hvilka kläckas ur sådana ägg, som blifrit lagda i de åt hvarandra vända sidorna af de begge modergångarne. Vår fig. l visar oss en dylik koloni, utgörande ett skalbaggpars afkomma, och vi inse nu äfven lätt orsaken till det vetenskapliga artnamnet typographus. De händelsevis stundom ganska regelbundna larvgångarne bilda nämligen tillhopa med modergången och den i midten .liggande hålan ofta rätt vackra figurer, hvilka påminde Linné om typografiska sirater. I samma figurs högra horn nedtill se vi en del gångar, tillhörande kopparsticksborren, T. chakographus, hvilken alltid anlägger 4 eller 5, från en medelpunkt strålformigt utgående modergångar, af hvilka här synas 2 med deras larvgångar.

Efter 4 veckor äro larverna utväxta och färdiga att forpuppas; skalbaggarnes förvandling är nämligen lika fullständig, som fjärilarnes. Yttersta ändan af hvarje larvgång utvidgas nu genom gnagning till en äggformig håla, och i denna försiggår förvandlingen till en rörelseförmåga saknande puppa, hos hvilken man redan kan urskilja den blifvande skalbaggens delar..

Efter ytterligare 10 till 14 dagar är den i början snöhvita, men slutligen brungulaktiga puppan färdig att krypa ut. Hon stryker af sig pupphuden, ochskalbaggen är färdig. Denne är i början mjuk och ljust brungul, men blifver inom några dagar allt mörkare, slutligen svartbrun, och alla hans yttre delar antaga stor fasthet. Under denna tid af långsamt tilltagande i styrka, och som varar i flere veckor, lemnar skalbaggen ännu icke stället, der han utvecklats, utan gräfver sig gäifgar härs och tvärs, hvilka slutligen alldeles förstöra larvgångarnes regelbundenhet. Om en gran hyser många dylika kolonier, blifver barken slutligen af de gräfvande unga skalbaggarne på insidan alldeles lösgjord från veden och låter lätt afskala sig i stora flagor. Isynnerhet kan man lättiakttaga detta vid sågverk, dit fårska granstockar blifvit framforslade ur skogen, för att sågas upp. När skalbaggen ändtligen vunnit fulla måttet af krafter, .borrar sig hvar och en på någon godtyckligt väld punkt af sin hittillsvarande tummelplats ett likaledes cirkelrundt hål ut genom barken och flyger sin väg, för att lägga £rund till en ny koloni eller, om det redan är sent på året, söka sig ett, gömställe för öfvervintring, . eller ock – hvilket väl i allmänhet är de flestas öde – tjena till föda för mesar och hackspettar och andra den stackars svårt hemsökteskogsvårdarens befjädrade bundsförvandter.

Sådant är lefaadsloppet för denne medlem-’af det lilla, men mägtiga parti’, som forstmannen fruktar som den lede fienden. Huru stor orsak han dertill har, torde framgå ur några äldre uppgifter om skogshärjningar, vållade af granbarkborren, hvilka jag straxt skall meddela.

20160628-barkborren007Utseendet af en ’masktorkad’ skog måtte, att döma af enstaka träd, ty endast sådana har jag sett, göra ett bedröfligt intryck. Närmaste följden är, att trädet förlorar alla sina barr, sedan det törut antagit en röd färg, och äro vi äfven genom löfträden och lärkträdet vana vid anblicken af bladlösa träd, så ser likväl en död gran vid första ögonkastet ut som ett lik, icte såsom ett blott för en tid barrlöst träd. Alla fina skott förtorka mycket snart och kröka sig liksom krampaktigt tillhopa. Stammens och grenarnes bark blifver torr, missfårgad, spricker slutligen upp och afflarnar i stora flagor från veden, och denna ändtligen visar icke längre sin rena, nästan köttröda färg, utan blifven askgrå, multnar lätt o,ch förlorar betydligt i värde..

Men detta vedens försämrande i godhet och brukbarhet är icke den enda olägenheten. En icke mindre består deruti, att en omfattande masktorka förorsakar stor oreda och ingriper högst störande i den reglerade, på många årtionden i förväg beräknade hyggesordningen. Då man således för tillfallet måste fälla för mycken, om ock sämre, skog, så uppstår sedermera brist, då de förhärjade skogsbestånden enligt den för skogens vårduppgjorda planen borde hafva kommit till afverkning.

20160628-barkborren009Ser skogens förvaltare, att den lede fienden tager öfverhand inom revieret, så fäller han de värst angripna, halft huggbara skogsbestånden, men låter dem ligga qvar som fångträd ända tills larverna börjat utbildas, afbarkar derpå träden hastigt efter hvarandra och bränner upp barken jemte de deri huserande insekterna, så framt icke het och torr väderlek kommer honom, till hjelp, ty under sådan omkomma snart de blottade, späda larverna, hvarigenom han får barken i behåll och kan draga gagn af den såsom bränsle. I sanning, ’den grönklädde mannens lätta, glada sinne, denna välsignelse, som hans umgänge med den gröna skogen skänker honom, är icke heller alltid fritt från allvarligt bekymmer, och medborgarnes tacksamhet mot honom kan icke vara stor nog, ty skogen, till hvilken alla hafva en helig, i det oundgängligaste behof djupt grundad rättighet, växer och frodas icke, likasom ogräs, af sig sjelf.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.