Dan Andersson omkom i rum 11 på Hotell Hellman, beläget i Klara-kvarteren i Stockholm, den 16 september 1920, där han befann sig för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglöss och inte vädrat enligt föreskrifterna. Klockan 15 på eftermiddagen hittades Andersson död, och vid samma tillfälle omkom även försäkringsinspektören Elliot Eriksson från Bollnäs. Vid Anderssons död var hans hustru Olga (1889−1948) gravid i sjätte månaden och födde senare dottern Monika (1921−2009)

Vägglöss var i början av 1900-talet ett mycket vanligt problem i Sverige. För att bli av med ohyran användes en giftig gas, som kallas vätecyanid. Gasen är dödligt giftig för både djur och människor. Hotell Hellman i Stockholm hade i september 1920 använt vätecyanid mot vägglöss, men tyvärr fanns det gas kvar i några utav rummen, och antagligen var det för att madrasserna inte hade vädrats ordentligt som Dan Andersson och ytterligare en hotellgäst förgiftades och hittades död i sina rum.

I Dagens Nyheter kallades den döde Dan Andersson för en berömd författare. Egentligen var han nog inte så väldigt berömd, men han blev kändare efter sin tragiska död. Hans dikter om livet i skogarna i Dalarna, om döden, kärleken och naturen blev uppskattade, och fortfarande tycker många om några av hans mer kända dikter.

Dan Andersson föddes 1888 och bodde som liten i Skattlösberg i Dalarna och  började tidigt arbeta i skogen. När han var 14 år åkte han ensam med tåg, båt och sedan tåg igen från Dalarna till Minnesota i USA , detta var för att familjen funderade på att emigrera till Nordamerika. Dan Andersson skrev brev hem, och av breven förstod hans pappa att livet i USA inte heller skulle bli lätt. Efter ganska många månader åkte Dan därför hem igen.

Musiker har gjort melodier till en del av Dan Anderssons dikter. Några av de mest kända är Omkring tiggarn från Luossa, Jungman Jansson och Jag väntar vid min stockeld. En del av hans dikter är som berättelser om människor och händelser. Han skrev också noveller och jobbade som journalist.

Dan Andersson är begravd på Lyvikens kyrkogård i Ludvika.

”När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.

En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.

Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.

Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.

Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!

Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.

Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!
Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!”

-Dan Andersson, 1888 – 1920. Författare, Poet