April 2019
Aprils första inlägg beskrev hur man spred gödsel med grålle och gammaldags gödselspridare, potatissättning och om konstgödning. Våren gjorde sig påmind genom Karlfeldts dikt och jag skrev om hur man tappar björksav. Vårbruket – att göra vår’n – blev avklarat, (första vårbruket med den nya traktorn.)
Januari 2019
Året började med en lättare röjning i ”Trä'” och fortsatte med ett inlägg om Januari enligt Bondepraktikan. I mitten av januari fortsatte renoveringen av kokhuset och vi byggde en ny krubba åt fåren. Sista inlägget för januari 2019 handlade om utsikt med 65 år mellanrum.
Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.
Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.
Men hur började alltsammans egentligen?
»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.
Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.
»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.
Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen. Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.
Herrnhuter stern i originalförpackning
Adventsstjärnan blev populär i Sverige på 1930- och 1940-talen, även om de första adventsstjärnorna användes på 1880-talet i den tyska staden Herrnhut (Herrnhuter Stern). Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934, samma år som de importerade stjärnorna från ärans och hjältarnas land började säljas i Sverige. Den tyska handeln fångade upp dessa stjärnor, som började masstillverkas och säljas i hopfällbart skick vid jultid. Efter hand elektrifierades stjärnorna. Adventsljusstaken introducerades mot slutet av 1800-talet med förebild i tyska så kallade adventsgranar. Den första elektrifierade adventsstaken kom i slutet av 1930-talet. Den elektriska ljusstaken anknyter till en svensk tradition att låta ljus brinna i fönstren för att lysa upp julottebesökarnas väg till kyrkan.
”Den som icke vördar det gamla, han har aldrig tänkt på vilken lång och svår möda lifvet är.”
-Thomas Thorild, författare, professor, bibliotekarie, 1759-1808
Efter att ha hört historien om Sticke-Marja ända sedan jag var liten, fler gånger än jag kan räkna, har det alltid legat en tanke i bakhuvudet om att ”det här kanske borde skrivas ner”. Det hela började när jag och min morfar var ute på strövtåg i utmarkerna. Det var någon i mitten på 1980-talet när jag och morfar tog traktorn upp till Frökärrsmyra för att gå en sväng. För mina korta ben kändes det som att vi gick flera mil innan vi var framme vid den gamla [schjwilla] – det som återstod av Sticke-Marjas ryggåsstuga. Även i vuxen ålder har jag från flera håll blivit matad med ytterst detaljrika historier om Sticke-Marja från diverse personer i bekantskapskretsen. Eftersom vi ändå var uppe hos grannarna i Häle utmark och satte potatis, tog vi alla en promenad till den gamla ruinen. Nu för tiden är det säker inte många yngre personer – i min ålder – som har hört talas om Sticke-Marja. Och varför skulle folk det? Man har ju sina egna problem att brottas med; inga likes på Facebook, inga följare på Instagram, batteriet på paddan är slut, inga pengar att festa för och långt till nästa löning.
När man står vid det som återstår av den gamla stugan kan man inte låta bli att i den stillhet som råder i utmarkerna för en stund reflektera över levnadsöden och det armod som folk förr i tiden drabbades av. Det är ytterst svårt att begripa hur svårt man egentligen hade det i denna fattigdom. Livet i sten- och ryggåstugorna var en ständig kamp mot fattigdom, hunger och sjukdomar.
Tjörnbo 