Uppe på rännet, alldeles utanför det gamla hönshuset, finns en hel del roligt att rota fram. Bland
annat står det minst en gammal separator och en gammal smörkärnare. Dessa ting får dock vänta på sin tur, samt att tid och lust infinner sig innan de släpas fram i ljuset. En sak som däremot skulle vara användbar, var en av gårdens gamla klockor – ett gammalt elstängselaggregat tillverkad av saliga Luxor i Motala. Morfar var en av de första i byn som skaffade en dylik tingest. I början så knorrades det bland grannarna om varför man skulle ha en sån där dyr pryl, det går väl precis lika bra med taggtråd?..men efter några år så kom de flesta underfund med att det var lättare att dra ett stänge med järntråd än med trilskande taggtråd, och det blev kutym att använda elstängselaggregat.
Gårdshistoria
Planterade (äntligen) Humle, samt förstudie om kulturäng
På min mentala ”kanske-kul-att-göra-lista-någon-gång-i-lifvet” har det i flera år funnit en punkt, ”Plantera humle”. Ofta har jag glömt bort detta för att ibland återkomma till tanken. Någon gång har jag letat efter humleplantor, men dessa har under en ganska lång tid, varit svåra att få tag i. Humlefrö har jag liggande, men dessa skall sås under senhösten, aktiveras av vinterkylan, gro nästkommande år under jord och andra året syns skotten över jord. Det vill säga sånt man glömmer bort när det är dags. Därför piggnade jag till när jag väl hittade en annons om att Humleplantor var till salu på en rätt närbelägen handelsträdgård. Jag köpte fyra plantor och satte igång att hugga ett par hässjestörar….
Gödslingen avklarad!
I fjol erhöll jag en stallgödselspridare, m/ äldre, genom grannens försorg. Efter att ha gjort i ordning spridaren och skaffat nya däck till den, var det äntligen dags att – utrustad med en styck morbror Holger och två stycken grepar- lasta gammal hederlig koskit. På går’n är (tyvärr..?) korna är borta sedan länge, men det är tur att det finns en granngård med kräg’ i närheten, endast 8 minuters körtid, enkel väg, med en gammal Grålle från 1956.
För 60 år sedan var detta ett extremt ekipage. Man räknade i hektoliter på den tiden och inte i ton.
Gråärt 2018
Efter att ha funderat en stund kom jag fram till att det var väl lika bra att vässa hässjestörarna. I bloggposten om reportaget om Gråärt, berörde jag flyktigt min dåvarade tveksamhet att så ärten även detta år. Men rätt som det var slog vädret om och blev fint, det kändes i kroppen att våren var på väg. Man kanske skulle så några rader ändå, för skojs skull? Vi hade ju utsäde och allt och det blir ju en grann syn om inte ann’t. Det skulle ju faktiskt vara lite kul att så på den rätta ärtsåningsdagen enligt gammal hävd, den 14 april, Tiburti dag.
En kvarts timme avsattes till spörsmål och dividering om hur störarnas skulle sättas i år, och det beslutades att så på tre långa rader på längden, en mindre på längden och bondbönor på tvären. En liten bit moll‘ (alltså tjörnbu’ för jord) sparades för eventuell insådd av Lin (någonting jag är nyfiken på).
Hassel Jernverk – en rebus utav gjutjärn
Egentligen var det inte meningen att jag skulle fördjupa mig i historien om ett gammalt järnverk, som vid en första anblick verkade väl dolt bland glömskans dimmor. Tyvärr brukar jag vara av devisen att om man skall göra något, kan man lika gärna göra det ordentligt. Eller översatt mer modernt; Om du inte har tid att göra det ordentligt, vad får dig att tro att du har tid att göra det två gånger? Så när jag hittade en gammal sättungsplatta i »koghuset» på går’n bar det helt sonika iväg på irrfärd bland gamla böcker och tidskrifter. Det förefaller sig högst otroligt att någon annan än jag själv skulle vara intresserad av detta, men om trots allt någon ättling skulle bli nyfiken på varför jag hängt en gammal järnbit på väggen i ladan, så kommer nu förklaringen.
Järnmärket eller järnsymbolen är ett emblem hämtat från det urgamla kemiska tecknet för järn, en cirkel med en pil som från ytterkanten pekar snett uppåt höger. Symbolen för järn 
betyder stål och styrka, inte minst i den nordiska järnhanteringen. Ursprungligen betecknade symbolen planeten Mars i romarriket, vilket även betydde att symbolen betecknade krigsguden Mars samt maskulint genus. Alltså inget velande med hen. Därför uppstod tidigt en relation mellan marstecknet och den metall av vilken de flesta vapen smiddes, nämligen järn. Eftersom järnmärket associerar till den svenska järnhanteringen (stål och styrka) har symbolen därför använts av både företag som Volvo och Bofors och en del kommuner runt om i landet.
Peder Vibe (1596-1658). Lömsk dansk diplomat och Räntmästare
Hassel Jernverk var ett av Norges äldsta järnverk, beläget i Skotselv i Øvre Eiker i Buskerud. Verket var i drift från år 1649 till 1870-talet. Den största gruvan till järnverket var Hassel gruvor i Modum och Barbu gruvor vid Arendal. Järnverket fick previlegiebrev av Fredrik III år 1649, men troligen startades verket tidigare än så. Det var fyra mäktiga män som stod bakom detta järnverk. Peder Vibe var rentemeister, en hög ställning vid centraladministrationen i Köpenhamn. De andra tre bodde i Norge och hade viktiga positioner i landet. Hans Eggertsøn var borgmästare i Christiania (som Oslo hette under denna tid). Johan Gaarman var slottsskrivare på Åkerhus, och Christian Mogenssøn som var fogde i Gudbrandsdalen.
Tjörnbo 