En gammal vevstake

När jag städade det gamla »koghuset», fann jag stående längst in i ett hörn, en gammal vevstake till en hästdragen slåttermaskin. Eftersom ombyte förnöjer, gav jag upp städandet under någon timme och ägnade mig en stund åt rast, vila. Jag betraktade vevstaken. Ska jag slänga den? Maskinerna är borta sedan länge – två utav dessa fick tjänstgöra som utfyllnad i ett slukhål i Stormyr, som morfarn fyllde igen för att ingen skulle förolyckas däri. Visserligen bevaras saker och ting i myrarna, men det vore väl ett vansinnigt företag att gräva upp dem. Efter en stunds funderande kom jag fram till att a) vevstaken tar ingen egentlig plats och b) jag kan ju hänga den på väggen någonstans i ladan – som förresten mer och mer fyller sin funktion som la’gård/stall/lada/nationalromantiskt hembygdsmuséum.

Vevstaken. Troligen till en fem-fots hästdragen slåttermaskin. Man brukade säga att en fem-fotare var för en häst, medan en sex-fotare var för två hästar.


Anläggningen under 1930-talet

Westerås Mekaniska Verkstad var nordens äldsta tillverkare av radsåningsmaskiner och skördemaskiner. Företaget startades 1874 av Oscar Fredrik Wijkman (dåvarande verkmästare vid Hallstahammars Bruk) och V. Svalin (verkmästare vid Hellefors Bruk). Verkstaden låg vid den nyanlagda järnvägen i centrala Västerås. Wijkman, som även senare hade en viktig roll som ASEAs ordförande 1891 – 1909, flyttade senare till Västerås, och kopplingen till ASEA bidrog till att Westerås Mekaniska Verkstad år 1890 blev den först elektrifierade verkstaden i Sverige.
1898 sålde Wijkman Westerås Mekaniska till ASEA, och ett nytt bolag bildades. Tillverkningen av lantbruksmaskiner flyttades till Morgongåva under namnet Westerås Lantbruksmaskiner. I den gamla verkstaden i Västerås startade ASEA istället tillverkning av spårvagnar. 10 år senare bytte man namn på företaget i Morgongåva till Westeråsmaskiner med Anders Fischer som huvudintressent. Slåtter-, radsånings- och de andra lantbruksmaskiner man tillverkade, sålde man själva eller via Julius Slöör i Stockholm. 1904 tecknade grosshandlare Anders Fischer ensamförsäljningsavtal med Westeråsmaskiner. 1988 lades tillverkningen av lantbruksmaskiner ner.

Fortsätt läsa

Ny uppfart och stänga för fåren

Den 7 maj i år tog jag ett fotografi på när jag försökte backa upp en av hökärrorna på gårdsplanen. En gång i tiden var det en väl tilltagen uppfart, så bred att ett tvåspann hästar lätt kunde dra upp dåtidens höskrinda utan bekymmer. Men tiderna förändras, likaså bredden på jordbruksredskapen. Redan morfarn och Holger på sin tid talade om att uppfarten nog borde breddas, och nu har jag och Holger gjort slag i saken, efter att själva ha dryftat spörsmålet i några år. Igår lossade vi årets sista hökärra, och precis när jag passerat ”porten” (förr i tiden var lagårn sammanbyggd med boningshuset och det fanns en port man fick ta sig igenom för att komma upp på gårdsplanen, man körde alltså igenom ladan. Tänk skånelänga.) kom jag ihåg att stanna och ta ett kort på skillnaden. Visserligen är ekipaget inte riktigt på samma plats och vinkel på både bilderna, men man ser ändå en viss skillnad. (Jag kommer att skriva om ombyggnationen av »koghuset» när denna är färdig). Uppfarten är alltså numera breddad till ungefär 3 meter-nånting, istället för 2,40 m.


Fortsätt läsa

Renovering: en gammal skära

»Skära hafre».
Skära, skära hafre, och hvem ska hafren binda?
Jo det ska allra kärasten min, hvar ska jag honom finna?
Jag såg’en i går afton uti det klara månaskin.
När hvar tar sin, så tar jag min, och då får udden ingen.
Ja det var rätt, ja det var rätt, ja det var rätt och lagom,
Att N. N. fick i ringen stå, för ingen ville ha dej.
||: Fy skam, fy skam för ingen ville ha dej. :||

-Ringlekar på Skansen, 1908


Jag fann en gammal skära undanstoppad i »koghuset» (denna byggnad genomgår för tillfället en kraftig renovering). Slänga eller spara? Det blev spara. Och då kunde jag ju lika gärna putsa upp den en smula.

Fortsätt läsa

Vad ligger gärdesgårdstaxan på nu för tiden..?

Ibland kan man hitta små noteringar bland de gamla pappiren, som är högst intressanta om man nu skulle ha intresset och funderingar om vad folk hade för sig förr i tiden. Blodigt allvar bland grannar var bland annat att man brukade roa sig med att stämma varandra inför Tinget; korna hade gått på fel sida någons hâggål, någon hade blivit ärekränkt och förolämpad, någon hade gjort en piga med barn, samt att folk inte hade koll på sina stängen och stängsel, var vanligt förekommande saker.

Fortsätt läsa

Kyd

»Kyd»,
uttalas [tchjyd]. Maträtt,  vanlig utmed bohuskusten, från Götha Elf i söder till Lysekil i norr. Speciell till både utseende och smak, dock ej oangenäm sådan. Vanlig föda bland den inhemska befolkningen och att betrakta som delikatess bland sommargäster och annat löst folk.

-Tolleby Uppslagsverk, 1875


Kyd. Schüd. Tjyd. Tchjüd. Sküdd. Stava hur du vill!


De som gör »kyd» idag får väl anses höra till minoritet i dagens samhälle. Först och främst, vad är kyd? Om man hade man frågat en lömsk halv-dansk (skåning), hade man fått till svar att det är kööyyyd, det vill säga ”kött”. Men här, längst de salta och karga klippor, skär, böar och öar i den bohusländska arkipelagen, är kyd numera en delikatess som avnjutes bäst tillsammans med en smörad »kaga» (brödkaka bakat i vedeldad bakugn) och en kopp rykande hett »koge-kaffe» (kokkaffe). Man tar fram en vass kniv och täljer helt sonika av ett tunt flarn, ty mer behövs inte per munfull.

Om man anser att kaviar och rom är gott, kommer man att tycka om att äta kyd. Fast en varning är ändå på sin plats – kyd bär på en extrem sälta.

Fortsätt läsa