Efter att ha funderat en stund kom jag fram till att det var väl lika bra att vässa hässjestörarna. I bloggposten om reportaget om Gråärt, berörde jag flyktigt min dåvarade tveksamhet att så ärten även detta år. Men rätt som det var slog vädret om och blev fint, det kändes i kroppen att våren var på väg. Man kanske skulle så några rader ändå, för skojs skull? Vi hade ju utsäde och allt och det blir ju en grann syn om inte ann’t. Det skulle ju faktiskt vara lite kul att så på den rätta ärtsåningsdagen enligt gammal hävd, den 14 april, Tiburti dag.
En kvarts timme avsattes till spörsmål och dividering om hur störarnas skulle sättas i år, och det beslutades att så på tre långa rader på längden, en mindre på längden och bondbönor på tvären. En liten bit moll‘ (alltså tjörnbu’ för jord) sparades för eventuell insådd av Lin (någonting jag är nyfiken på).
Jag brukar ta en rejäl, rak planka som jag lägger på backen och ha som mall där jag medelst hacka kan plöja upp en lämplig rad. I år prövade jag att sätta störarna två meter isär. Jag sådde mellan 12 – 15 ärtor mellan varje stör, mest för att det blir lättare att rensa i början innan de tar sig, i med att hackorna går precis mellan groddarna. Avståndet mellan raderna i år blev ungefär 80 centimeter, mest för att jag fick tag i en gammal härlig hjulburen radhacka i fjol, och att rensa ogräs med den går som en dans!
Hur skulle man störa upp det i år…?
»Brokblommig ärt,»
”…i det närmaste analog med hvad man brukar kalla gråärt och hufvudsakligen odlad till fodersäd. Dessa ärter äro något mindre ömtåliga så för jordart som klimatiska faktorer, och deras odling går något längre mot norr samt är mera utbredd i landets mällersta och södra delar än de hvitblommiga ärterna. En ytterligare utveckling af den svenska ärtodlingen och särskilt af de brokblommiga ärterna är ej blott önskvärd, utan torde vara tämligen lätt att komma åstad, och den tillbakagång i vår ärtodling, som tydligen kan förmärkas under de senare decennierna, påkallar jordbrukarens särskilda uppmärksamhet. De brokblommiga ärterna odlas företrädesvis i blandning med korn, hafre och åkervicker (blandsäd), en sammansättning som äfven brukas för vinnande af grönfoder. Utom en del sedan gammalt odlade gråärter hafva tyska sandärter eller peluschker funnit stor användning i senare tid.”-De i Sverige i stort odlade kulturväxterna, Anders Gustav Kellgren, 1904
Den totala längden blev cirka 105 meter ärtor. Tre rader á 30 meter och en rad á 15 meter. Det jobbigaste momentet är att spetta upp ett lämpligt hål och sätta hässjestörar, men det blir väldigt bra resultat. Förr brukade man bredså ärtorna tillsammans med bondbönor, som fungerade som stöd åt ärtorna. Det provade jag första året när det blev en del experiment och det fungerar alldeles utmärkt. Men i med att jag (ännu inte) har en kragemärr‘ att torka grödan på, får man bättre kontroll med räta rader och sisalgarn.
Elin och Wiggo var med ute hela dagen – för det tog just det, en hel dag. Allting tar alltid mycket längre tid än vad man tror. I alla fall när det gäller mig, den obotlige tidsoptimisten.
”…Sådden bör ske tidigt; Tiburtii dag, 14 april, var av gammalt rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ä. alltid; numera användes allt mera radsådd, som medför samma fördelar för ä. som för andra säden; vanligen användes 10—12 cm. radavstånd, men ett större, 45—50 cm., medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per ha.”
-Lantmannens uppslagsbok, 1923
Det var då självaste greve djävulen! En stör står snett….
Efter ärtorna såddes det några rader med bondbönor, tvärs emot ärtorna. Just nu minns jag inte exakt hur många meter det blev men runt 25 meter är nog inte långt från sanningen.
»Åkerbööna, bond-bööna., häst-b., sprit-b., Vicia Faba L., »
”…äro högvuxen, med styfv stjälk, 2—3-pariga blad utan uddblad, svart-hvit-brokiga blommor i bladvecken samt tjocka baljor med stora, flata eller mer rundade frön. 1,000 frön väga 1,200 —2,400 gr., 1 hl. omkring 80 kg. Denna i Europas och i s.v. Asiens kusttrakter inhemska art odlades redan i förhistorisk tid och förekommer i åtskilliga sorter, varav de med stora, vanligen flata frön (bondbönor) huvudsakligen odlas i trädgårdar, under det på åker till kreatursfoder odlas sorter med rundade, smärre
frön (hästbönor). Dessa senare odlas i Sverige huvudsakligen i Bohuslän och hafva på senare år upptagit omkring 2,500 ha åker. Bondbönor odlas allmänt i trädgårdar i s. och mell. Sverige. Vanligaste sorter ha varit stora holländska (ex. Haarlem) och engelska (ex. Windsor, vita och gröna) samt sedan världskrigskrisen Bohusläns åkerbönor (»B. delikatess»). —Denna art går bäst till på lerjord och kräver rik stallgödsling. De radsås med 30—60 cm. radavstånd, myllas 5—10 cm. djupt (sättas även i öppen plogfåra); utsädesmängd 150— 200 kg. per ha. I Bohuslän odlas de även i blandning med gråärter och havre, som de uppbära väl. Böra helst hackrensas mellan raderna. Skördas, då de nedersta baljorna börja svartna, och böra, då de torka långsamt, upphängas eller uppställas i små kärvar. Skörden uppgår vanligen till 15—20 dt. per ha men i trädgård till betydligt mer; halmskörden är 2—2 1/2 gånger större än kärnskörden. — Fröna äro ett utmärkt kraftfoder med omkr. 20 % smältbar äggvita, 5 % fett och 35 % kvävefria extr. ämnen; 1 kg. motsvarar 1 f.enh. De användas mest till hästar men kunna med fördel givas även åt övriga djur. ”
-Lantmannens uppslagsbok, 1923
Efter en välbehövlig middagsrast i skuggan fortsatte arbetet med att så bondbönor. Dagen avslutades med att vattna alla rader.
Tjörnbo 