Okategoriserade

Liljekonvaljen är här

/ Peter / Lämna en kommentar

”En gång drömde jag att jag var i himlen. Der såg jag alla, kände doften af alla blommor, som voro mig kära förr. Men de jordiska blommorna voro mot de himmelska, som om de vuxit i månsken i stället för solljus. Liljekonvaljen ensam var sig lik, både i himlen och på jorden. Samma oskuldsfärg, samma vällukt der uppe som här nere, men här blott för några dagar om våren, der för hela året om.”

-Johan Ludvig Runeberg, (1804-1877), författare, poet, lärare 

Liljekonvalj

Om man tittar i naturen runt datumet för Mors Dag, brukar liljekonvaljen visa sig. Den är en flerårig ört som kan bli nästan tre decimeter hög. Den har krypande jordstam och bildar ofta stora bestånd. Ibland ser man endast bladen breda ut sig utan tillstymmelse till spår av blommor, och vissa år blommar samma bestånd för fullt.

Bladen är stora och brett lansettlika och kommer direkt från jordstammen. Liljekonvalj blommar i maj-juni med vita blommor som sitter i en bågböjd, ensidig klase. Blomstängeln är sidoställd och blommorna är hängande och mycket väldoftande. Kalken är klocklik med sex korta flikar och rent vit eller sällan rosa.

Den växer vilt i Sveriges lundar, i övriga Europa, västra och östra Asien samt i Kaukasus. Alla delar av växten är giftiga (stam, blad, blommor och bär).

Hur man harvade förr

/ Peter / Lämna en kommentar

Hur man harvade förr
Enligt en över 100 år gammal förklaring gällande harvning, och vad man ansågs hinna med på en 12-timmars arbetsdag, var det inte ett jobb för vem som helst…

…”Vi hafva i det föregående redogjort för de arbeten, som vi anse lämpligen kunna utföras på beting. För fullständigheten skola vi nu redogöra för hvad som af öfriga, till beting icke lämpliga jordbruksarbeten, bör kunna hinnas af personer, tjienstehjon, sinneslöa, hel- och halfvidioter, drängar, tattare, statare och hjon af allehanda slag samt dragare per dag. Till ifrågavarande jordbruksarbeten höra: sådd, arbete med plog och årder, harfning, vältning, sladdning, mullskopning, körslor i allmänhet, körningsarbete vid slåtter och skörd, tröskning, hackelseskärning, skärning af rotfrukter m. m.

Man får icke att förglömma att ta med i beräkning af tid de hjälphjon, tjienstehjon, rotehjon och andra hjon, tattare, drängar, sinneslöa, hel- och half-idioters kapacitet att draga harfven ock styra dragaren.

Ex; en half idiot besitter sinne att svänga dragaren vid tegens slut ejest långsammare än en redig dräng, medans i synnerhet en hel idiot vid ej påpassning måhända harfvar grannens åker utan adekvat ersättning eftersom idioten ej har sans, vett och sinne att begripa när husbondens teg slutar.

Vid harfning med klös- och krokpinnharf till 15-18 cm. djup hinnes 1,5-2 hektar, då jorden reder sig väl.

Vid djupharfning med grubber hinnes 0,75-1 hektar. Vid alfluckring, då man kör efter plogen i fåran, hinnes gifvetvis lika mycket som plöjes.

Vid rullharfning med harf, som drages af 2 hästar, hinnes 1,5-2 hektar.

Vid slätharfning med romboidalharf, då ett par hästar användes, hinnes 4-4,5 hektar. Med mindre harfvar, som dragas af en häst, hinnes 2-2,5 hektar; allt uti enkelt drag.

Vid rensning och luckring mellan drillarne å rotfrukter med renshacka eller drillharf, som drages af en häst, hinnes 1-1,5 hektar.”

-Lantbrukzlexicon, 1908

Fann en trindyxa

/ Peter / Lämna en kommentar

”De vanligaste redskapen äro ”kärnyxorna” samt de triangulära eller trapetsformiga ”skifyxorna” af flinta, hvarjämte slipade yxor af sten med rund genomskärning och trubbig nacke (”trindyxor”) ta sin början.”

-Nordisk familjebok, 1917

Mitt i Kalvhagens lid låg fullt synlig i solens sken en märklig, bearbetad sten. Efter dräneringen i fjol, plöjdes hela Kalvhagen upp och stenen har längtat efter solsken och vandrat upp via tjälen. Vaksam som jag är såg jag direkt att det var en Trindyxa eller Lihultsyxa, en typ av stenyxa som var vanlig under stora delar av jägarstenåldern (fram till ca 4000 f.Kr) och som kännetecknas av den jämnt bultade lite knaggliga ytan, den ofta slipade eggen och det runda tvärsnittet. Många stenåldersboplatser har gett sig till känna just genom fynd i åkrarna av stenyxor och andra föremål, och det är tack och lov ganska sällan som boplatserna blir föremål för utgrävningar.  Eftersom hela området har fornminnesmärkningar högt och lågt finns det gott om dessa stenyxor i backarna. Men det är alltid kul att hitta en ny.

Fortsätt läsa →

Förstudie – bredda uppfarten

/ Peter / Lämna en kommentar

På fotografiet ser man tydligt att det inte är så stora marginaler att backa upp en normalstor hökärra på innergården. Till vänster, strax utanför bild, ligger nergången till källaren, vilket gör att bredden mellan mangårdsbyggnaden och »koghuset» inte blir mer än ungefär 190 centimeter. Kanske två meter med hjälp av diskmedel och perfekt syn.

En uppfart byggt för hästtransport en gång i tiden.

Sång till våren

/ Peter / Lämna en kommentar

”När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från,
som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.

En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.

Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,
och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens ro
du låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.

Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus.
Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.

Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,
där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, och
spela, vind, på harpan din min gård av toner full!

Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,
där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred!
Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, du
ögonljus från det som var och är i evighet.

Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,
och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!
Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,
i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!”

-Sång till våren, Dan Andersson, poet, författare (1888 – 1920).