Sö-huset, snart dags igen!

/ Peter / Lämna en kommentar

»Sö», dialektord; får, tacka, lamm.

Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.

»Fäbod». I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.

Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Fortsätt läsa →

Om Tolleby Uppegård

/ Peter / 3 kommentarer

År 2013, när jag för första gången plöjde upp en markbit som inte blivit brukad på hundra-attan‘ fastnade en stor sten i plogen. Nu är det inte så att det saknas sten på Tjörn, så jag lät den ligga

Innan första plöjning

Innan första plöjning

kvar i molla‘ för stenen gjorde mig inte något och var alldeles för stor att jag skulle orka lägga tid på att flytta den. En tid senare, vid harvningen, lyckades stenrackarn’ på något sätt fastna i harven och fick åter besöka dagens ljus, kantat med en diger hälsningsfras av diverse kraftuttryck.  Efter att ha undersökt den jäveln stenen närmare syntes tydliga märken efter både mejsel och slägga. Troligen har stenen blivit nersläpad från bergen från ett av de gamla stenbrotten en gång i tiden. Men varför låg den här? Har det legat en byggnad på platsen? Detta har hela tiden legat i bakhuvudet och en dag rotade jag i gårdsarkivet och hittade en gammal karta från storskiftet år 1778. Där syntes det tydligt att det legat byggnader på platsen som jag nu plöjde upp.

Tolleby By bestod ursprungligen av Tolleby Mellangård, Västergård, Östergård, Uppegård och Nedergård. Efter lite forskande visade det sig tydligt att det var delar utav Uppegården jag stött på. Denna gården är borta sedan länge och markerna har blivit delade mellan de övriga gårdarna. Östergård blev ifrånstyckad till största delen för några år sedan, och deras gamla skiften tillhör numera Nedergård. Mellangård styckades ifrån på 1980-talet och delades mellan Backen, Västergård och Nedergård.

Fortsätt läsa →

12 ton grus

/ Peter / 4 kommentarer

Det gick åt en hel BIGAB-kärra med grus för att ”slätta till några hôler”. 12 ton. Det är trevligt att ha en granne som gärna kör hem grus m.m åt en när man behöver hjälp med sådana saker. I Kalvhagarna fanns det lite som behövde rättas till; en gammal bropost, en körväg, en håla, en gångväg.  När man såg allt grus utplattat på marken, kunde man knappt kunnat föreställa sig att det var 12,000 kilo allt som allt. Medans vi väntade på att Åke skulle anlända med gruset, tände vi på skräphögen på brännebär’t. Det var gammalt brännbart byggmaterial – mest från ladans renovering – som gick upp i rök. Allt som inte gick att elda (och som var miljöfarlig) hade vi transporterat till soptippen tidigare under året. Det är bra att ha ett ställe som alltid har använts till eldning så man lätt kan lossa en kärra eller två.

Här ser man det nya fina (grå) gruset ligga utbrett.

 Fortsätt läsa →

Nya däck på traktorn

/ Peter / Lämna en kommentar

20161126_093756479_iosEfter att ha ledsnat på att slira omkring i leran med 39 år gamla däck, beslöts det att det (äntligen) var dags för en liten investering.  På lördag morgon var det bestämt att däcken skulle bytas på verkstaden. När jag skulle backa ut traktorn från ladan märkes det tydligt att vänster framdäck hade fått punktering. Irriterande. Det var bara att sakta köra in i gårds-verkstaden, hissa upp och ta loss framdäcket. Eftersom jag hade lite ont om tid fick jag köra fram den andra traktorn och göra samma procedur där, och monterade sedan det hela däcket på den första traktorn.

Efter att ha hämtat hem traktorn under söndagen, hängdes ena plogen på. Denna gången gick det mycket bättre att plöja. Traktorn paddlade fram i den våta leran utan problem. Visserligen blev det lite Prästens lilla kråga över det hela (raderna blev kanske inte helt spikraka) men plöjt blev det, förutom i mitten på en teg som såg alldels för våt ut, så jag vågade inte utmana ödet för mycket.

Äntligen bra grepp!
Att plöja uppför gick som en dans

Att man kan bli så barnsligt nöjd över en sådan sak som nya däck. På en traktor.
Hur bonnig får man bli?…

Om kvarnen på logen

/ Peter / Lämna en kommentar

»Kvarn»
De enklaste redskapen för sädens malning, en större, flat sten, på vilken säden krossades med hjälp av en mindre, avrundad, som fördes för hand, började redan tidigt avlösas av stenkvarnar av dessas ännu brukliga typ. Dessa bestå av 2 runda, räfflade stenar, liggaren, som ligger stilla, och löparen, som kringvrides, varvid säden krossas och nötes mellan dem.

I många lagårdar och logar står det gamla kvarnar och krossar som på sin tid användes flitigt i lantbruket. Man malde spannmål för att få eget mjöl – kraftfoder – till sina djur. Ofta blandade man ut mjölet med melass så att detta, tillsammans med hö, blev smaskens för kräga’. Vår kvarn är såld sedan många år tillbaka, dock har jag funderat på att införskaffa en modernare, mindre variant för att kunna mala lite spannmål för skojs skull.

Kvarn 'Nya Fortuna'

Kvarn ‘Nya Fortuna’

En grov järnring runt vardera stenen hindrade att stenarna gick sönder – sprängdes – av  centrifugalkraften.  Säden rann sedan från en kvarntratt över en rörlig botten, skon, genom löparens mitthål, ögat, ner mellan stenarna och fördes till följd av löparens roterande rörelse av centrifugalkraften utåt efter de radierande, räta eller bågböjda räfflorna. Inställningen av löparen till olika avstånd från liggaren, för grövre eller finare malning, skedde genom att man med en skruv, lättverket, höjde eller sänkte långjärnet eller kvarnspindeln, den lodräta axel, som gick genom kvarnbussen i liggarens mitt och på sin övre ände bar kvarnseglet. Kvarnseglet var ett järn vid vilket löparen satt fäst, så att den var fritt rörlig och under kvarnens gång kunde ställa in sig i vågrät ställning. Det fanns även stenkvarnar med den övre stenen till liggare och den undre till löpare, likasom med lodräta stenar på en vågrät kvarnspindel. Stenarna omgavs av en kåpa, stenkaret, som fångade upp det utkastade mjölet, vilket därifrån föll ner genom en trumma med utlopp, som stängdes med en skjutlucka. 

Fortsätt läsa →