»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna. 

Sådden av gråärt   bör ske tidigt. Förr hade man enligt gammal hävd den 14 april – Tiburtii dag som rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes för det mesta radsådd, som medför samma fördelar för ärter som för andra säden. Vanligen användes 10—12 cm radavstånd, men ett större, 45—50 cm, medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per hektar. Bearbetning under växttiden förekommer föga.

En av Tjörns väldiga storhässjor – en kragemär’

Om ytjorden hårdnat efter sådden, är detta ett skäl att få köra några drag med en slätpinnharv snett över raderna. Om inte groddarna kommit upp är det ingen fara för ärterna. Förr skördade man vanligen mogna ärter med en slö lie, så att halmen rev av och nedliggande toppar ej skars av. Om ärterna låg ner kunde man köra med släprävsa. Istället för att manuelt slå med en lie, kunde man göra en hästdragen slåttermaskin lämplig för detta arbete genom att hänga på en grind av järnspröt med uppåtböjda ändar, med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände bakom knivstången så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan torkades (krakades) väl före inbärgningen, annars finns det risk för mögel. Ofta brukade man lämna kvar ärthalmen i hopar på marken för torkning, men det var säkrare hänga upp den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.

Traditionellt  sås ärten ofta tillsammans med bondbönor, som får fungera som stöd åt ärterna. Som jag nämnde ovan så hängs ärtplantorna efter skörden upp på så kallad  krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne.

Fortsätt läsa →