»Dränering, dikning, torrläggning»

Hwid anläggning eller rensning af gamla öppna diken till rördiken bör en man hinna gräfva 45-54 m., då diket fördjupas 0,5-0,6 meter. Qvinnfolk, tattare, utlänningar, barn, halta, lytta, rotehjon samt dåårhushjon bör hållas härifrån.

Den stränge bonden och hans klurige dräng skulle plöja en åker då bonden kommer på att han glömt stövlarna hemma. Han skickar då drängen att hämta stövlarna. När drängen kommer hem till går’n möter han pigan, och säger till henne:

– Bonden sa att jag skulle sätta på dig.
– Jaha, svarade pigan och så blev det så.

Drängen gick sedan in i köket och mötte bondmoran.

– Bonden sa att jag skulle sätta på dig.
– Nähe, det kan han ju inte ha sagt.

Drängen ropade då åt bonden genom fönstret:

– Ska jag ta den ena?
– Nej för faaan, ta båda!

Passa på att skratta nu, för man vet inte när det blir roligt nästa gång.
Nu när wi äro glada i kropp och själ tar det otroligt roliga och intressanta ämnet dränering vid.

Eftersom jag har så otroligt gott om tid så är det en sak jag stört mig på en längre tid. I Elins hage finns det en konstig sväng. Hagens kant följer ett gammalt öppet dike som kommunen gjorde på 1960-talet när de behövde en väg till den nya vattenreservoaren. De sprängde igenom en bergsklack och grävde ett dike bredvid. ~~Eftersom det är ett kommunalt dike är det helt värdelöst och gjort på enklast möjligaste sätt.~~ Resultatet blev att man kan köra längst hagens ena kant för att sedan behöva gira en 90-graders sväng. Samt att på andra sidan diket är den en bit mark på kanske en 30 kvadrat som det bara växer sly och torn på, som sedan sprider och sträcker sig ut i hagen.

Om man ser efter på de gamla kartorna ser det ut som följer.
På en av kartorna från 1794 har jag ringat in bergsklacken det rör sig om. Det röda strecket överst är gränsen, och är ungefär där som vägen till vattenreservoaren går idag.

Storskiftet från 1794 ser ungefär likadan ut som föregående karta.

År 1837 börjar kartan bli lite mera detaljerad. Skiftena har ändrats lite och antingen slagits ihop eller varit med om hemmansklyvning. Hagen har en omissigenkännelig vinkel så det är ganska lätt att hitta området som jag experimenterar i.

Den ekonomiska kartan från 1933 visar klart och tydligt området som obrukbart område, utanför åkermarkeringen (gulorange).

På Gröna kartan,1974, är inte själva området utritat så noga längre, man ser dock att det ligger utanför åkermarkens gräns.

Och här har vi en färsk satellitbild från Google Earth år 2016.

»dränera»,
tyskans dränieren, fra. drainer, av eng. drain, av ags. dréahnian, uttorka, besl. med isländska. draugr, torr trästam, mlty. drôge, torr; se f. ö. drog.

»dräneringsfond»,
I samband med andra under världskriget vidtagna åtgärder för att befordra växtodling beslöt 1918 års riksdag att för en kortare tid inrätta end., från vilken lån till täckdikningsarbeten skulle lämnas på billigare villkor än från täckdikningsfonden Huvudskillnaden var, att lån kunde erhållas även för större jordbruk och med högre belopp, samt att de voro räntefria. Utlämning av lån från fonden upphörde år 1920.

Dikning eller dränering har till ändamål att uppfånga och avleda på markytan och i jorden inom växternas näringsrymd framrinnande eller stående vatten samt att därigenom sänka grundvattenytan till ett för växterna lämpligt djup och sålunda åstadkomma en för jordens bearbetning och växternas kraftiga utveckling gynnsam fuktighet.

Fördelar av dikning eller dränering.
En ändamålsenlig dränering medför följande fördelar. Jordens upptorkning på våren och efter regn påskyndas, så att bearbetnings- och växttiden förlänges. Jordens förmåga att upptaga vatten ökas, och därmed minskas dess benägenhet att hopslammas. Jordens uttorkning framkallar i henne ett nät av sprickor, genom vilka luftens inträngande befordras. Genom den minskade fuktigheten avtager även vattenavdunstningen från ytan och därmed följande värmeförlust.

På grund av dessa förändringar blir jorden varmare och mer genomluftad, varigenom multning, vittring och övriga omsättningar främjas, genom vilka det tillgängliga växtnäringsförrådet frigöres, växtrötterna kunna nedtränga djupare och få en rikare utgrening samt bearbetningen och ogräsets bekämpande underlättas. Dränering/dikning har därför i regel till följd jämnare, ökade skördar och underlättad bearbetning av jorden.

Dikesrör för täckdikning bruka vara ungefär 30 cm. långa, den inre diametern omkring 40, 50, 75, 100 eller 150 mm. (11/2, 2, 3, 4, eller 6 tum) och väggarnas tjocklek tilltagande med diametern men ej under 1 cm. De tillverkas vanligen av lerbruk med lämplig sandinblandning och böra vara hårt brända utan att dock hava sintrat, så att de blivit krokiga. Löst brända rör äro mindre hållbara och sönderfalla i jorden lättare än hårdbrända, vilka vid slag giva en klar klang. Leran, varav de tillverkas, bör vara fri från kalkstenar, emedan dessa vid bränningen övergå till osläckt kalk, som vid beröring med vatten i jorden sväller och spränger rören. Fast nu för tiden använder man ofta kokosslang i plast.

Dikesrör gjutas även av cementbruk. Dylika rör böra ej användas på jord, som, ss. ofta mossjord gör, innehåller fria syror, vilka upplösa cementbruket.

Dräneringssystemet.
De täckta diken, som ersätta tegdikena vid den öppna dikningen, brukar man benämna sugdiken eller grendiken. Dessa inkopplas i ett stamdike eller fångdike, vilket genom dikesögat mynnar i det öppna avloppet. Stamdiket med inkopplade sugdiken brukar man benämna ett dränerings-system. Tidigare utformades vanligen dräneringssystemet så, att sugdikena kom att ligga parallellt med det starkaste fallet. Detta tillvägagångssätt brukar man benämna längsdränering. Numera läggas sugdikena snett över det starkaste fallet och stamdiket parallellt med detta. Tillvägagångssättet benämnes tvärdränering.

Sugdikenas inbördes avstånd rättas efter jordarten. Ju ogenomsläppligare denna är, desto tätare avstånd kräves. Erfarenheten har givit vid handen att avståndet i lerjord bör väljas 10—18 m. I lättare jord kan det ökas till över 20 m.

Dräneringsdjupet har hittills i allmänhet valts så, att grundvattnet beräknats kunna sänkas till 1,2 m. Nyare erfarenheter synas dock ge vid handen, att en något grundare dränering kan väljas. Dock ökas med grundare dränering risken för mindre hållbarhet hos systemen, detta dels emedan rötter lättare inväxa och dels emedan rören kunna rubbas och kanske sprängas till följd av frost.

Vid dränering kan olika slag av material användas. Det mest använda är tegelrör, vilket material ger de bästa och hållbaraste ledningarna. Tegelrören tillverkas i olika dimensioner, vilka vid planläggningen väljas med tanke på den vattenmängd, som ledningen skall föra och det fall, som förefinnes. Dimensioneringen göres med utgångspunkt från erfarenhetsmässigt funna koefficienter för avrinningens intensitet och med tillhjälp av experimentellt funna formler. När tegelrör användas, inhugger man grendikena i stamdikena. Denna inhuggning kan ske antingen från sidan eller ovanifrån. I stället för inhuggning användes numera även grenrör av tegel. Ett annat använt dräneringsmaterial är trå. Stång-eller gärdseldiken göras på så sätt att vanligtvis kluvna gärdsel nedläggas i diket, övertäckas med ris eller mossa, varefter igenläggning sker. Ett fullkomligare sätt är nedläggning av hopspikade trätrummor. Under senare år ha rör, tillverkade av trästammar enligt patenterade metoder (Ultra-röret), kommit till användning. Trä bör ej användas som dikningsmaterial på mineraljordar. Träets sönderdelning sker nämligen här så hastigt, att dräneringens varaktighet blir för kort. På torvjord däremot är sönderdelningshastig-heten mindre och här kommer också trädränering till ganska stor användning, även emedan trädiken i motsats till tegelrörsdiken ej så lätt sättas ur funktion till följd av de i torvmarker ofta förekommande sättningarna.

Stendiken göras, som namnet anger, med sten såsom vattenledande material. De ha endast fått ringa användning. Även risdiken användas men ha alltför dålig hållbarhet.

Vid en dränerings planläggning är det av vikt, att man sörjer för dagvattnets avledande. Detta vatten kan nedtagas i dräneringsledningarna genom olika anordningar. En sådan anordning är
dagvattenbrunnen, vilken vanligen består av två eller tre på varandra ställda betongrör, omgivna av grus eller småsten, genom vilket material dagvattnet silas, innan det kommer in i brunnen. Från densammas understa rör utgår dräneringsledningen, vars första rör här bör utföras av betong, emedan teglet lätt skadas av frost. Under ledningens nivå göres i brunnen ett slamrum, i vilket en viss avsättning av med vattnet inkommande material kan ske, innan vattnet kommer ut i ledningen. En annan anordning, genom vilken mindre vattenmängder, exempelvis från ett laggdike, kunna intagas i dränerings- systemet, är stensilen. Principen här är den, att vattnet får passera ett lager med småsten för silning, innan det kommer in i dräneringssystemet. För nedtagning av mindre vattenmängder ute på fältet användes grusfiltra. De göras på så sätt, att diket fylles med grus istället för jord till markytan över ledningen på en 0,5—1 m lång sträcka.

Dräneringssystemets mynning i det öppna avloppet brukar man benämna dikesöga. Ögat utföres av trä, betongrör eller järnrör. Trätrumma bör undvikas, emedan varaktigheten är kort. Användas betongrör, brukar man lägga två eller tre sådana i rad samt gjuta dem tillsammans med cement. Tidigare satte man ofta ett galler framför ögats mynning för att hindra mindre djur att komma in och täppa till ledningen. Numera brukar gallret ej ditsättas, emedan risken för tilltäppning av nämnda orsak torde vara ganska liten. Däremot hindrar gallret framkomsten av rötter o. d., vilka växt in i ledningen och transporteras fram till ögat av vattenströmmen. Vid ögats anläggning är det av vikt att tillse, att vattnet ej kan bana sig väg vid sidan av röret, i vilket fall skador till följd av sönderskärning lätt uppkomma.

Första åtgärden, innan grävningsarbetet påbörjas, är att staka ut dräneringssystemet på fältet i enlighet med den uppgjorda planen. Är fallet dåligt, brukar man avväga platsen för stamdikenas sträckning för att erhålla lämpligt grävningsdjup. Grävningen med spade, vilken därefter påbörjas, utföres ej till fullt djup, utan de sista centimeterna tagas vid rördränering med ett särskilt redskap, dikesskopan, detta för att erhålla jämnt fall. Skopningens jämnhet brukar man kontrollera genom att hälla vatten i diket.

Sedan skopningen utförts, lägges i diket ett några cm tjockt gruslager, på vilket sedan rören läggas. Under läggningsarbetet tillses, att rörändarna noga passas in mot varandra, så att springor ej uppstå. Efter läggningen täckas fogarna med grus, så att ett filtrerande gruslager kommer att ligga kring varje fog. Ovanpå gruset brukar ett decimetertjockt lager av matjord läggas, varefter diket fylles med den uppgrävda jorden. Fyllningen brukar ske med tillhjälp av en traktor- eller hästdragen sladd.

En väl utförd rördränering har mycket lång livslängd och kräver ringa eller intet underhåll. Dock kunna under vissa förhållanden skador uppstå. Har rördränering exempelvis utförts å torvjord, kan avbrott i ledningarna ske genom sättningar i marken. För att förhindra sådana skador i dåligt förmultnad torvjord brukar man lägga rören på bräder eller också, som tidigare nämnts, helt utföra dräneringen av trä. Ett annat slag av skador, som kunna uppstå på vissa jordar, är ledningarnas igenslamning till följd av järnoxid-hydratbildning inuti desamma. Risken för sådan igenslamning kan emellertid av förrättningsmannen bedömas, innan företaget kommer till utförande. Läggas ledningar i närheten av alléer eller andra trädsamlingar, förefinnes viss risk för att skador skola uppstå till följd av att trädrötter växa in i rören. Olägenheten kan motverkas genom att koksaska eller något annat material, som rötterna sky, lägges kring fogarna.

Här har vi då en vinkel av det till hälften igengrodda diket.

Här är 90-graders vinkeln. Jobbig sväng när man slår gräs.

Här ser man tänkt uppgrävning av diket. En bild visar en spricka i berget där det hela tiden flödar färskt, rent vatten. Funderar på att göra en brunn här.

Lite dokumentation om arbetets gång. Dessa togs den femte mars 2016.

»Nygräfning af öppna diken».
Af mindre diken eller fåror af 0,45 m. bredd bör en man hinna gräfva 143 meter och ett hjon 25 meter. Tattare och annat löst patrask hinna endast mellan 5 och 10 meter.

Af dy- och torfjord hinnes 1/3 mera än som är uppgifvet i ofvanstående tabell, emedan denna jord är bättre att häfva. Är det mycket sten och rötter hinnes ej fullt så mycket – af ofvannämnda dikningsarbeten – som uppgifvits.

»Rensning af öppna diken».
Af ett dike, som är 1,7-2,4 m. bredt i dagen bör en man kunna hinna rensa 22-27 meter, då sidorna skola rensas och diket fördjupas omkring 0,25 m. Sådana diken bör man i allmänhet endast rensa i botten, emedan dikeskanterna lätt rasa ned, då de äro nygräfda. I så fall bör en man hinna dubbelt så mycket, eller 44-54 meter.
Ett hjon bör kunna hinna rensa 10 meter och en tattare 2 meter.

Af ett dike, som är omkring 1 m. bredt i dagen, bör en man hinna rensa 54-80 m., beroende på huru mycket diket är igenfallet. Finnes mycket sten och rötter hinnes blott 2/3 häraf. Hjon och tattare bör icke få arbete i denna typ af diken.

Af ett dike, som endast är 0,6-0,8 m. i dagen, medhinnes 107-134 m.

Af diken, som skola läggas igen med sten, hinner man något mindre, emedan dessa böra vara bredare i botten.

Vid dikesgräfning på dyjord, där gärdsel eller stängsel användes såsom vattenafledningsmaterial, hinnas 54-72 meter.

Nedläggning af rör, sten eller gärdsel i täckdiket bör aldrig lämnas på beting. Dessa arbeten måste nämligen utföras med den största noggrannhet, och kunna icke efteråt kontrolleras, men vålla stora förluster om de utföras slarfvigt.

Vi vilja dock i detta sammanhang omnämna att en van person hinner nedlägga omkring 1,000 tegelrör, då ej några föreningar förekomma och diket är rakt, så att rören ej behöfva af huggas för att göra krokar.

»Diverse spadarbeten»
Vid igenfyllning af täckdike med spade bör en man hinna 134-178 m. Är jorden hård eller våt, så att den allt för mycket klibbar vid spaden, hinnes 1/4 mindre. Ett hjon bör hinna 80-90 m.

Vid spridning af dikes jord efter mindre rensdike bör en man hinna utsprida jorden från omkring 268 m. dike. Ett hjon hinner omkring 134-178 m. Vill man äfven låta hacka torfven med spade, så hinnes 1/3 mindre.

Vid ingräfning af dikesrenar, då dikeskanten ej är öfver 0,3 m. bred, bör en man hinna utgräfva 535-683 m., om jorden är tjänlig att gräfva. Är jorden hård hinnes 1/3 mindre. Ett hjon hinner 268 – 357 m.

Vid gräfning af rotfruktsgrafvar af 1 m. bredd och 0,25 m. djup bör en man hinna gräfva 72-80 m. Är bredden 1,2 m. hinnes 63-72 m. och tages grafven 1,8 m. bred hinnes blott omkring 54 m. Djupet tages i hvarje fall 0,25 m.

Eftersom det inte har regnat något nämnvärt på en halv vecka, tänkte jag testa att försöka plöja igen diket och få täckt dräneringsslangen ordentligt. Det blev rätt okej med tanke på att jag inte vågade köra för nära dikeskanten. Jorden var torr och stålet i plogen var skarpt. Nästa steg blir att harva igen mera och försöka få slätt, sedan fräsa jorden och plöja igen tills det blir bra.

Wiggo somnade i traktorn som vanligt.