Sundsby, ett frälsesäteri af 1 mtl uti Walla socken af Göteborgs och Bohuslän, beläget på den lilla bergiga ön Mjören, vid ett smalt sund, som bildas af Nordsjön, hvilken flyter in mellan denna och den stora ön Tjörn, — är förskönadt af den täckaste natur — ja, man kan, på vissa ställen der, anse sig förflyttad till den yppiga södern.
”För att komma från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margareta Hvidfeldts vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur – ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster…”
Stenen år 2016
Helgen som var inkluderade julmarknad på Sundsby säteri. Jag brukar åka den långa, strapatsrika och tidskrävande sträckan till säteriet -tvärs över Tjörn – ett par gånger om året för att antingen spatsera eller besöka vårmarknaden och julmarknaden. (Det tar ungefär 12 minuter med bil.) Numera ägs Sundsby säteri av Tjörns kommun som köpte säteriet utav Hvitfeldska stipendiestiftelsen år 2003. Innan köpet var säteriet utarrenderat i ungefär 320 år och var mer eller mindre stängt för utomstående. I samband att Tjörns kommun blev ny ägare, genomfördes en rejäl upprustning under ett par år och både marker och byggnader öppnades för allmänheten.
Åktur med häst och vagn
Stenen år 1933
År 1388 hörde Bohuslän till Norge och det är från detta år som gården Sundsby nämns för första gången i biskop Eysteins jordebok – Den røde bog. Denna jordebok var en viktig förteckning innehållande den norska kyrkans ekonomi och ägor. Med jordegendomarna som underlag för beskattning med uppgifter om gårdens läge, storlek, avkastning, ägarens namn med mera. I Den røde bog kallades gården Sundsbö. Som tidigare nämnts i inledningen är ett säteri, eller sätesgård, en gård som bebotts av en frälseperson och innehaft sätesfrihet, eller skattefrihet. Under 1500-talet gick Sundsby från att vara en sätesgård och blev istället ett säteri.
»Sätesgård» har sedan hvar svensk kan besitta frälsejord och grundskatterna afskaffats, fått betydelsen af gammal välbyggd jordegendom i allmänhet.
Sundsby säteri, 1919
Den person som är mest förknippad med säteriet är Margareta Huitfeldt, som bodde på Sundsby mellan åren 1635 och 1683. Margareta Huitfeldt föddes den 5 november 1608 på Skjelbreds gård i Eiker i södra Norge. Hennes föräldrar var Bente Jonsdotter Skack och Hartvid Huitfeldt. Den norska släkten Skack/Schack adlades år 1503 och släkten Huitfeldt är ursprungligen en dansk adelssläkt, känd sedan 1400-talets mitt. Margareta blev tidigt moderslös, och hennes far Hartvig gifte år 1622 om sig med en jylländsk adelskvinna vid namn Maren Eriksdatter Schram. Inför faderns omgifte hade Margareta fått sitt modersarv, gården Skjelbred i Norge. Vid giftermålet flyttade Hartvig och Margareta till Marens storgods Rammegard i Danmark.
Sundsby säteri beboddes vid denna tid av Margaretas mormor, Gurun Green, som år 1614 ärvt gården efter sin äldre bror, Anders Lauritsen Green. Margareta hade utöver hemmet på styvmoderns gård Rammegard också beretts ett andra hem hos sin mormor Gurun på Sundsby. Då Gurun dog år 1625 blev Margareta ensam arvtagare till Sundsby och alla övriga gårdar som hörde därtill. Hartvig Huitfeldt dog på Rammegaard år 1637. Eftersom Margareta var enda barnet blev hon ensam arvtagare till mycket stora egendomar.
»Säteri»
landtgods, som till följd af egarens privilegierade ställning som frälseman befriats från större delen af de allmänna utskylder, hvilka i allmänhet hvila på svensk jord. Denna s. k. säterifrihet, som under loppet af flere årh. utvecklat sig i samma mån som adeln blifvit mäktig, vann stadga vid Erik XIV:s kröning. Adelsmannen erhöll då skattefrihet för en gård, friherren för två och grefven för tre. Vid samma tillfälle grundlades en s. k. ladugårdsfrihet, genom stadgandet att den frälsemannen tillhöriga, närmast säteriet belägna landbogården skulle njuta liknande friheter som säteriet. Sjelfva säteriet skulle afses för åkerbruk och vara väl bebygdt med en »sätesbyggnad», värdig egarens ställning. Skattefriheten äfventyrades, om byggnaden ej ordentligt underhölls, och om jorden ej väl häfdades. Landbogården deremot skulle afses till afvel eller ladugårdsskötsel. Då antalet säterier blef för stort, förklarades i resolutionen på ridderskapets och adelns besvär 1686 (§ 39), att det icke tilläts vidare att »bygga» – inrätta – nya säterier. Genom 1723 års adliga privilegier bestämdes, att säterifriheten skulle innefatta frihet från rusttjenst, utskrifning, rotering, kronotionde, kronokörslor, skjutsning, durschtågs- och andra gärder, inqvartering, prestgårds-, tingshus- och gästgifvaregårdsbyggnad, kontributioner m. m. Försöken att slippa från tionde till presten misslyckades. Genom en på rikets ständers beslut grundad k. kungörelse afskaffades 1810 adelns rätt att uteslutande besitta säterier. Konseqvenserna af denna vigtiga reform hafva gifvit sig tillkänna i den nyare lagstiftningen, t. ex. i fråga om prestgårds- och tingshusbyggnad. Säteriernas gamla privilegier att slippa deltaga i kostnaderna för sådana byggnader hafva af statsmakterna ansetts vara upphäfda genom 1810 års reform, som lemnar öppet för hvarje svensk medborgare att förvärfva säteriegendom. Genom pågående förändringar i våra skatteförhållanden blifva efter hand jämväl de flesta andra säteriprivilegier betydelselösa. Bland den mängd frälsesäterier, hvilka genom reduktion eller af annan anledning i slutet af 1500-talet och under 1600-talet tillföllo kronan, användes större delen till rusthållsindelningens förstärkande. Den af reduktion hemsökte adelsmannen fick ofta sitta qvar på sitt f. d. frälsesäteri, som dock ändrade namn och blef ett berustadt säteri. Detta slags kronoegendom kan skatteköpas och kallas efter skatteköpet skattesäteri. De säterier kronan sjelf disponerar kallas kronosäterier.
Vilket år som Margareta började sin tid på Sundsby är oklart. Som ogift kvinna var hon omyndig. Först vid 27 års ålder, den 15 mars år 1635, gifte sig Margareta med den danske adelsmannen Thomas Dyre. Han var en dansk kunglig ämbetsman som studerat vid Sorö riddarakademi och senare läst juridik i Leiden. Han hade dessutom gjort krigstjänst i den danska flottan. Giftermålet mellan Margareta och Thomas ägde rum i Viborg på Jylland, dit Margareta flyttat i samband med hennes fars andra äktenskap. Direkt efter giftermålet bosatte sig Margareta och Thomas på Sundsby, och rent formellt blev då Thomas Dyre gårdsherre på Sundsby. De fick tre barn tillsammans. Knappt ett år efter giftermålet föddes det första barnet, som endast levde tre veckor. Det var en dotter som döptes till Bente efter Margaretas mor. Efter ett sorgeår blev Margareta gravid igen, och hennes andra barn föddes år 1638, en son som fick namnet Hartvig efter Margaretas far som dött året innan. Han levde så länge att han vid sex års ålder hann få en lillebror, Iffver (senare Ivar). Hartvig dog 1646 vid åtta års ålder. Då var yngste sonen Ivar två år gammal och föräldrarnas enda barn.
Sundsby säteri, 1924
Två år efter lille Hartvigs död förlorade Margareta också sin make Thomas, som då var 46 år gammal. Margareta hade vid 43 års ålder blivit änka. Slutligen miste hon sin yngste son Ivar, som vid nitton års ålder insjuknade under en studieresa. Han dog år 1663 i Montpellier i Frankrike. Efter hans död levde Margareta som änka på Sundsby fram till sin död år 1683. Idag vilar Margareta tillsammans med maken Thomas, sonen Ivar och de två småbarnen i det gravkor i Valla kyra som hon själv lät färdigställa redan vid makens död.
Den lutherska tron betonade att kvinnans främsta uppgift i livet bestod i att vara maka, husmor och barnaföderska. De adliga kvinnoidealen var att visa fromhet, ett behagligt sätt och att ha hushållskunskaper. När de adliga männen drog i krig eller arbetade inom den statliga administrationen fick kvinnorna ta över gårdsdriften. Trots det är de ofta osynliga i dåtida källmaterial – då gifta kvinnor inte var myndiga fick de inte underteckna några handlingar. Först om kvinnorna blev änkor kunde de bli myndiga och utöva verklig makt på egen hand. På så vis upphörde inte Margaretas inflytande över Sundsby och ägorna då hon blev änka – snarare tvärtom.
Då Thomas Dyre vid giftermålet med Margareta blev gårdsherre på Sundsby började han med att ordna upp gårdens finanser. En expansiv period av godsinköp och byten tog sedan vid, i en strävan mot ett samlat godsinnehav – en process som flera generationer av tidigare ägare påbörjat. Tillkom gjorde även ett antal gårdar från de Huitfeldtska och Dyreska släkterna. Nya gods av olika slag, både skattegårdar och frälsegårdar, lades därmed till det samlade jordinnehavet.
Karpdammen, 1924
Gårdarna var indelade i olika förmånsklasser. Huvudgården Sundsby med avelsgårdarna Åker, Djuphult och Tunnevik var skattebefriade. De övriga gårdarna indelades i insocknes och utsocknes gårdar. Insocknes bönder betalade mindre skatt till kronan men måste i gengäld arbeta fler dagsverken på huvudgården Sundsby. De insocknes bönderna var de som hade sina gårdar i samma socken som huvudgården – i Sundsbys fall Valla socken. Genom ett särskilt beslut hade även bönderna i Klövedal socken fått bli insocknes. Sammanlagt var de insocknes gårdarna 38 till antalet. De utsocknes gårdarna var de 34 hemman och gårdar som låg inom två mils gräns – vilket utgjorde den så kallade dagsverkesgränsen. Bönderna på dessa gårdar, bland annat i Stenkyrka socken och grann-ön Orust, hade lång väg till sina dagsverken på Sundsby, men i gengäld måste de inte utföra lika många dagsverken som de insocknes bönderna, vilket var snällt eftersom minst en tredjedel av dagen gick åt till resande. Resterande gårdar var så kallade strögårdar, som låg utspridda på Ståndenäset på Hisingen, och i norra Bohuslän. Bönderna där betalade arrende och skatt men hade ingen dagsverksskyldighet. Strandsittarna betalade arrende för den lilla plätt jord de bebodde.
Sundsby Säteri –Uroust ock Tiörns fougderij — Sundtzbye hoffuedgaard liggendes paa Miörn i Walle sogn, med en damquern – hemman för Margareta Huitfeldt.
Då Margareta vid 43 års ålder blev änka nöjde hon sig inte med att enbart förvalta det hon ägde, utan fortsatte att utöka egendomarna och köpa nya gårdar. Sin största affär gjorde hon genom att först år 1661 köpa Åby säteri, av den danska officeren Johan von Firich. Åby hade ett sjuttiotal underlydande gårdar vid tiden, med många bönder, strandsittare, hjon och ett antal fiskelägen. Margareta strävade under sin tid som ägare av Sundsby efter att samla godsinnehavet nära huvudgården. Det var naturligtvis klokt då hon på det sättet fick många dagsverken utförda av de bönder som bodde nära.
Säteriet i vinterskrud
Ivar Dyre studerade liksom sin far vid Sorö riddarakademi på Själland, dit han anlände för första gången som tolvåring. Dessförinnan hade han som de flesta adliga barn vid denna tid haft en privatlärare i hemmet på Sundsby. Då Bohuslän vid freden i Roskilde år 1658 hade överlämnats till Sverige hade Margareta och Ivar plötsligt fått ett nytt hemland, Sverige. Margareta fick hjälp av den nye länsherren i Bohuslän, grefve Per Brahe d.y., att skaffa in- och utresepass för sonen som blivit svensk undersåte i samband med freden. Ivar studerade sedan hemma med en privatlärare i två år, inann han gav sig ut på den brukligt europeiska bildningsresa som var kutym vid denna tid, av unga ädlingar. Som sällskap hade Ivar två lärare, och de tre reste genom bland annat Amsterdam, London och Oxford till Caen i Normandie där Ivar studerade i 15 månader. Därefter fortsatte resan genom Frankrike, och i Monpellier gjordes ett uppehåll för att studera matematik. då var Ivar 19 år gammal. Kort efter ankomsten till Montpellier insjuknade Ivar så svårt i feber att hans liv inte gick att rädda. På sin sjukbädd uttryckte han ett önskemål om att hans mor skulle donera pengar i syfte att ge pojkar i Bohuslän med studiebegåvning möjlighet att gå i gymnasiet. Han bad också sin mor om generösa bidrag till sina två privatlärare.
Beskedet om Ivars död måste ha varit helt förödande för den ensamstående modern. Hennes sista hopp om framtiden hade dött, och det fanns inte längre någon arvtagare till Sundsby. Margarea mottog dock sonens sista önskan om stöd till fattiga studiebegåvade pojkar, och strax efter sonens begravning hade hon testamented klart. Originaltestamentet är förkommet, det finns endast bevarat i en avskrift. Testamentet skulle börja gälla när Margareta dött. Hon levde ytterligare 20 år och kunde fortsätta att sköta sina egendomar.
Donationen bestod av 141 mantal jord fördelat på sammanlagt 680 gårdar. I fiskelägena ingick 2,300 hus, magasin och sjöbodstomter med livstids besittningsrätt. Testamentet stadsfästes av förmyndarregeringen år 1664, ett halvår efter Ivar Dyres begravning. Donationen var den näst största som någonsin gjorts i Sverige till dags datum. Den största gick till Uppsala universitet när Gustav II Adolf donerade en stor mängd gods. I jordeboken från 1673 bestod enbart Sundsbys godskomplex av 104 gårdar, vilket motsvarade nästan 83 mantal och 63 strandsittare. Avsikten med den stora donationen var att studiebegåvade pojkar som bodde i Bohuslän skulle få ekonomisk hjälp att studera vid gymnasiet i Göteborg, alternativt vid en akademi om en sådan inrättades. De skulle få fri mat och boende. Donationen skulle räcka till 30 pojkar, vilket vid den tiden skulle ha varit en absolut majoritet av dem som studerade vid Göteborgs gymnasium., senare Hvitfeldtska gymnasiet. Testamentet skulle leda till att Margareta och Ivar blev ihågkomna
för evigt.
Sundsby före Hvidfeldt
Sundsby nämns första gången i biskop Eysteins jordebog år 1388. Det är en förteckning över skatter kopplade till det andliga frälsets jordinnehav i Oslo biskopsdöme. Bohuslän var norskt och i jordebogen kallas gården Sundsbö. Vem som ägde gården vid denna tid framgår inte. En arvskifteshandling från år 1432 efter Amund Gren tas upp i en inventarieförteckning år 1651. Sannolikt är det här släkten Green nämns första gången i källorna. I ett brev från den 4 juli 1493 nämns lagrättsman ”Lauris på Swndsby”. Han gifte sig med Birgitta Skorre som var adlig. Lauris och Birgittas son Oluf Lauritsen var nästa ägare till Sundsby. Han var skattebonde och lagman. Omkring år 1520 gifte sig även Oluf med en adelskvinna, Anne Andersdotter Darre från Rävlanda på Tjörn. De övertog Sundsby år 1528, och Anne ärvde senare det skattebefriade Rävlanda efter sin far.
I arvskifteshandlingarna efter Oluf Lauritsen år 1546 framgick att Sundsby hade blivit frälsegods vilket betyder att ägaren var adlig. Släktnamnet Green kan nu knytas till Sundsby.
Oluf och Annes son Laurits blev lagman i Viken, vilket var den södra delen av Bohuslän. Han gifte sig med Bente Andersdotter Jernskegg och lyckades flytta över skattefriheten från Rävlanda till Sundsby. Paret skall ha uppfört en ståndsmässig byggnad på säteriets ägor. Under sin tid på Sundsby lyckades Laurits utöka ägorna betydligt, genom att på olika sätt lägga nya gårdar under Sundsby. Efter hans död år 1579 togs gården över av äldste sonen Anders Laurtisen Green. År 1604 utnämnden han till Norges rikskansler, vilket bidrog till att han och hans hustru Mette Grube tillbringade allt mer tid på sin gård nära Oslo, och mindre tid på Sundsby. Paret fick aldrig några barn och efter Anders död år 1614 ärvde Anders enda levande syster Gurun Green Sundsby säteri.
Gurun Green var själv änka efter sin make Jon Nilsson Skack när hon ärvde Sundsby. Han ägde godset Skjelbred i närheten av Kongsberg i Norge där stora skogar, utbyggda sågverk och handel med timmer bidrog till välståndet. Bente Skack var den enda av Gurun och Jons tre kända barn som nådde vuxen ålder. Det är inte känt när Bente föddes eller dog. Hon gifte sig med Hartvig Huitfeldt från Hurum i Norge. De fick år 1608 en dotter som döptes till Margrette Huitfeldt, försvenskat till Margareta. Gurun Green flyttade efter dottern Bentes giftemål till den närbelägna granngården Hägstad och lät de unga få bo på Skjelbred. I vilken omfattning Gurun bodde på Sundsby är oklart. Gurun Green dog år 1625 och bisattes i Skacks familjegrav i Haug kyrka. Vid hennes död tillför Sundsby säter hennes dotterdotter, Margareta Huitfeldt.
”Greens grotta”, den gamla förvuxna lindbersån på Sundsby där enligt sägnen den norske rikskanslern Anders Lauritsen Green i början av 1600-talet författade några av Norges grundlagar.
Tjörnbo 