”Varning! Försök inte stoppa kedjan med handen!”…är en av varningarna i manualen om man köper en motorsåg i USA. Inget konstigt i och för sig, med tanke på att man måste friskriva sig från allt för att undkomma att få en stämning på halsen. En annan bisarr varning på samma produkt är ”Warning! Do not use your genitals to stop a chainsaw blade!”, nä, jag har svårt att tro att någon frisk person skulle komma på tanken att använda könsorganen för att bromsa en rullande motorsågskejda.  Nu vet jag inte om detta faktiskt har hänt, så att man fick uppdatera manualen till motorsågen, eller om det bara är ”ifall-att”. Hur som haver, man skall alltid vara försiktig när man hanterar en motorsåg. En motorsågskedja roterar mellan 20 – 28 meter per sekund och det går fort om man sågen skulle kasta. Den vanligaste orsaken till olycker är att man slarvar. Man slarvar för att man är trött. Och istället för att sätta sig och pusta en stund, ska man bara… De bästa råden jag kan ge till någon som skall prova att använda en motorsåg är;
1). Kedjan skall alltid vara skarp!
2). Håll stadigt, stå stadigt.
3). Vila innan du blir trött.
4). Var inte en idiot.

Man kan fortsätta att sprida sin vishet och sina goda råd i all oändlighet, ha flyktväg redo, räkna med att trädet faller åt fel håll, om du inte är ensam, var är de andra? Skyddsutrustning? etc etc, men håller man sig till de fyra punkterna ovan, har man (enligt mig) vunnit mycket.

Lördagen bjöd på strålande vårväder, som gjort för att äntligen ta ner ett par alträd som stått i Kalvhagen alldeles för länge. I flera år har jag varje år i början av augusti kvistat (skottfälltröjt) dessa alträd. Det är lustigt hur vissa projekt blir stående på att-göra-listan medans andra tas i tu med nästan direkt. Detta var en riktig surdeg. Eftersom träden, liksom jag, hade vårkänslor och alekottarna började bli lila, var det lika bra att dräpa träden utan pardon.

Det var som vanligt, det tog knappt fem minuter att fälla, tio minuter att kvista och två timmar att städa. Som tur var hade Claes gått ner till det ena brännebär’t och jobbade som eldningsmästare. Med tanke på fågellivet i hagen, eldade vi bokstavligen för kråkorna.

---

Jag passade på att ta några fotografier på tvättfatet – en av jättegrytorna i hagen – som nämndes i detta inlägg. Jättegrytan är ungefär 30 cm djup, 50 cm lång och 20 cm bred. Ur vissa betrakningsvinklar påminner klippan om ett gammalt tvättfat. Jag får väl ta ner en rakspegel, tvål, strigel, kniv och pröva att raka mig vid den.

---

På ett annat ställe i Kalvhagen ser man ett par dubbar i en häll. Det är ingen gränsmarkering eller så, utan en gång i tiden hade morfar placerat gårdens sprängkista här. Då var Kalvhagen en bra plats för att förvara dynamit, långt från bostadshus. Det ena som skulle kunna stryka med vid en eventuell självantändning, var en ko eller två, och/eller kanske någon granne som passerade på mjölkestigen nedanför hällen. Det var alltså Alfred Nobels förtjänst, och inte bröderna Wrights, som gjorde att människan kunde flyga i luften.

När jag stod där och tittade blev jag påmind om ett par händelser som involverade lasten som fanns i sprängkistan en gång i tiden. Det var den gamla goda tiden, på 1980-talet, när man kunde köpa dynamit (ofta s.k bäcka-dynamit) och stubin över disk i närmaste järnaffär. Det enda kravet var att man hade en lantbruksfastighet. Nu för tiden har man till största delen frångått den klassiska dynamitgubben och använder Dynamex istället, som är säkrare för frysning, slag och stötar. I de äldre dynamitsorterna kunde själva sprängämnet, nitroglycerinet, svettas ut ur papphyslan, dynamitgubben. Vad som hände var att nitroglycerinet avskiljde sig från uppsugningsmedlen, som består av ammoniumnitrat, trämjöl med mera. Nitroglycerin har en smältpunkt på +13 grader Celcius, och om dynamiten frös och tinades upp oförsiktigt kunde det smälla.

Alltså, när man tinade frusen dynamit behövde man vara lugn, försiktig och inte ha för bråttom. Vad som händer är att när nitroglycerinet svettas ut blir det kristaller och det är dessa kristaller som gör att allt kan gå åt helvete om det blir för mycket friktion (ex man tappar lådan). Eftersom vi använde dynamit både i jordbruket och på morfars snickeriverksamhet, var morfar ytterst medveten om farorna. En kylig vårmorgon hade dynamiten frusit i sprängkistan, som ändå var isolerad. Kort sagt, det var en jävligt kall vår.

Den frusna dynamiten bars varsamt hem och lades på upptining i källaren, i närheten av pannrummet. Trälådan ligger nog i ladan någonstans. Den klassiska dynamiten såldes förpackad i runda patroner av paraffinerat papper med samma diameter som de borrhål de användes i, vanligen vägde en dynamitgubbe 125 gram. Handhavandet var enkelt: vid sprängning hade man endast att i borrhålet nedföra den ena patronen ovanpå den andra och i den översta patronen sätta in en dynamittändhatt, det vill säga en hylsa av koppar, till hälften fylld med en blandning av knallkvicksilver och kaliumklorat; denna tändhatt bringades sedan borrhålet blivit fyllt med en förladdning (av lera, sand eller dylikt) till explosion med hjälp av en i tändhatten insatt tjärstubin eller med elektrisk tändning.

Det var säkert mormor eller mamma som klagade över att det låt dynamit i källaren. Jag var runt sju-åtta år och en dag när jag slutat skolan för dagen och tog skolbussen till gården för att tillbringa eftermiddagen där tills mamma hämtade mig efter jobbet, tog morfar ut lådan ur källaren. Vi bar försiktigt ner lådan på gärdet framför huset. Gärdet är 200 meter långt och det står en telefonstolpe var femtionde meter. Vi stannade runt 150 meter och satte ner lådan. Jodå, visst svettades dynamiten. Vi körde ner mellan tio till tolv halmbalar med traktorn, staplade balarna i en fin stuv och lade in dynamitlådan i mitten. Jag minns att det var så spännande att få tända tjärstubinen. Sedan sprang vi, jag med ungdomens spänstiga steg iklädd Tretorns gröna gummistövlar, och morfar skuttade efter i trätofflorna. (Varför skall alla äldre herrar alltid gå i trätofflor, oavsett väglag och årstid?)

Vid infarten till gårdsplanen stannade vi och stod och tittade. Jag tyckte att det tog lång tid där jag stod och höll för öronen. Smällen var mycket dovare än vad jag förväntat mig. Ett riktigt avgrundsmuller vars bastoner träffade mig hårt i bröstet. Synen var bland det roligaste jag sett. Flera halmbalar skjöt upp i luften som raketer och några blev det bara damm kvar av.

Det var inte riktigt 30 kg i lådan, men inte långt därifrån. För att jämföra kan man titta på detta youtubeklippet.

Kan man tänka sig att jag ibland sitter jag och oroar mig för mina barns uppväxt?

En annan gång hade vi apterat bäcka-dynamit (formellt: dikesdynamit) i en lång seriell-koppling ovanför Tolleby tjärn. Vi höll på att gräva ett dike, men att gräva för hand i skogen är som förgjort! Det låg en enormt stor sten i vägen för diket, och att gräva runt var det inte tal om. Det laddades bra med dynamit framför, under och efter stenen. Det small utav bara helvete och stenen hittade vi aldrig. Eftersom det inte borrades hål i stenen eller lades en tung sprängmatta över, flög stenen som en champangekork iväg och landade någonstans. Troligen landade den mitt i tjärn’t och skapade en mindre tsunami, vilket gjorde att historien om Durden verkligen fick nytt liv.

Det såg ut ungefär såhär.

Och återigen, jag som inte ens låter barnen åka traktor utan hörselskydd…

---

Människan är ju lat och bekväm av naturen och trots att jag var lite slö kände jag att det var lika bra att köra upp de fällda träden till vedbacken och ta itu med dem direkt, annars finns det en risk att det bara blir liggande;  -”Jag gör det sen…”

 

När man köper sin första yxa väljer många instinktivt ett så grovt och tungt redskap som möjligt. Men det gäller att minnas Newtons andra lag, som säger att dubbel hastighet ger fyrdubbel anslagskraft. En yxa med ett huvud med en vikt på 1,5 kg utvecklar vid 13 m/s samma kraft som en yxa på 2,5 kg i 10 m/s. Praktiska försök hos Hultafors visar att 1,6 kg är det maximala som en normaltränad person orkar använda en längre tid. Likväl har tunga klyvyxor sin plats – de används tillsammans med extra muskelkraft till vresig ved. Ett långt skaft ger högre hastighet, men kräver övning. Särskilt för korta personer, som inte vill bli ännu kortare. Ett utdraget yxhuvud (ex Agdor) ger större genomträngning innan skaftet fastnar. Vinkeln på handleden måste dock vara helt rak, annars blir träffpunkten skev. En uttaladd böj eller krok längst bak på skaftet är en fördel. Då glider inte yxan ur händerna, och man får en bättre sving i slaget.

Yxor är kul. Här är mina favoriter. Från vänster till höger har vi; en Gränsfors Bruk stora klyvyxa, Agdor från Hultafors, Gränsfors lilla skogsyxa och minstingen Kubben.

Gränsfors Stora Klyvyxa används för att klyva alla typer av ved. Den är smidd och slipad till en konkav form med relativt tunn egg. Yxan går lätt och snabbt in i veden och klyver effektivt när den bredare delen pressar isär träet. Skaftet har en skyddande skaftholk av stål under yxhuvudet och cirkulära räfflor längst ut för att ge ett bra grepp. Klyvyxan är inte tänkt att skära, utan att spränga så att kubben delar på sig. Därför har den kilformat huvud, och balansen är avpassad för att slås neråt. Yxhuvudet väger vanligast mellan 1,2 och 1,6 kg. Kilformen varierar från slank (som Agdor) till kraftig och form bör väljas efter hur svårkluven veden är. Till lättkluven ved, exempelvis kvistfri björk, är en lätt yxa med ett slankt huvud (Agdor) bäst. Sådana yxhuvudet fastnar däremot lättare i torr eller seg ved. En viktig detalj på klyvyxor är vinkeln på eggens yttersta centimeter – se bilderna på Agdor nedan. Den gör att yxan tränger in och veden börjar spricka, men är eggen för smal, fastnar yxan, och är eggen för grov, studsar yxan. Många tillverkare använder sig av vinklar mellan 32 – 35 grader, och det gäller att behålla denna vinkel när man vässar sin yxa. Yxan från Gränsfors har en skaftholk av stål nedanför huvudet för att skydda yxskaftet från att gå sönder. Hultafors har inte ett sådant skydd, härav inlägget hur man skaftar om sin yxa.

Hultafors har tillverkat sin modell Agdor länge, och denna yxa är en av de mest använda klyvyxorna i Norden. Ett gemensamt drag för Hultafors yxor är att de har ganska slanka huvuden med moderat kilform. De är därför bra på att klyva på längden.

Skogsyxan används till kvistning och fällning av småträd. Den har ett slankt yxhuvud och ofta rundad egg. Därigenom kan den lätt hugga tvärs mot fiberriktningen. De flesta skogsyxor har ett ganska lätt huvud, ofta mellan 0,8 – 1,2 kg, och ett medellångt skaft så att de kan användas med både ett- och tvåhandsgrepp. Skogsyxan måste ha bra balans så att den blir lätt att hugga på tvären med. Den är ofta slipad i tämligen liten vinkel, gärna 30 grader eller mindre.

Till sist har vi minstingen, Kubben. Denna yxa har ett skaft på 24 cm och väger 0,6 kg. Den är mycket praktisk att ha i ryggsäcken vid skogspromenader, eller ha i bilen då den tar liten plats. Eggskyddets form, som även täcker nackens övre del, gör att yxhuvudet inte heller nöter i ryggsäcken. Trots dess korta skaft går det att använda yxan till att fälla ett mindre träd. Den är även bra till att kvista, klyva fin mindre ved eller göra stickor till brasan.

Jag och Holger tillbringade en timme i lördags och två timmar idag, söndag, sedan var alträden kapade, upphuggna och staplade. Det blev 2,5 kubikmeter ved.