Vårbruket 2019

”Att göra vår’n” betyder att man är i full gång med vårbruket. För egen del är det mest för skojs skull, det är ju roligt att markbereda och så spannmål – ibland tillsammans med gräs – , och sedan sitta och se grödan växa. Ändå blir jag lite, lite stressad. Man vill ju få klart allt. Efteråt går man och grunnar över om det kommer att bli regn, och i så fall när regnet behagar anlända? För ett par rejäla regn skulle behövas om inte fjolårets torka skall upprepa sig även i år.


Jag plöjde upp Elins hage redan i hösten 2018. Men en ny traktor – inköpt våren 2019 – i kombination med en lånad 16″ vändplog, möjliggjorde att vårplöja isär den gamla tegen ordentligt.


Begreppet vårbruk innebär att man i regel förbereder och utför jordens (‘mollas’) iordningställande till sådd på våren, men understundom innefattas i begreppet även annan vårbearbetning på våren, såsom exempelvis vältning och harvning av höstsäd. Vårbruket i förstnämnda bemärkelse måste utföras olika för olika jordarter; likaså spelar klimat och topografi en viss roll. Så kallade lätta jordar tarvar en annan bearbetning under vårbruket än tunga lerjordar, och för de senare är frostens inverkan av utomordentlig betydelse.


Vy från infarten till Elins hage. Det ser ut som en skock med brunstiga vildsvin gruffat omkring i hagen, men huvudsaken är väl att jorden blev vänd…


Förr i tiden – innan traktorn ersatte hästen – ansåg man att vårbruket skulle ej utföras endast med tanke på att man erhöll en möjligast förstklassig såbädd, utan man skulle eftersträva så gynnsamma växtbetingelser för hela vegetationsperioden som möjligt. Man skulle därför ta sikte på att hushållningen med markfuktigheten blev den bästa möjliga, liksom även att kulturväxterna inte skulle behöva konkurrera med ogräsen om utrymme, vatten, näring och så vidare. Och tanken är inte fel. I nutid lever många individer verkligen i nuet, utan att verkar tänka på hur det blir ”sen”.


Även Wiggos hage i Frökärrsmyra/Hällsdalen fick sin beskärda del av plogen. Återigen blev jorden vänd både höst och vår. Det är roligt att plöja, sen blir även ogräset bekämpat på mekanisk väg.


I de fall då åkern inte blivit höstplöjd måste man inleda vårbruket med vårplöjning. För flertalet jordar är detta emellertid ofördelaktigt, på grund av att jorden därvid uttorkas. Detta kan visserligen i viss mån förhindras genom efterföljande finfördelning av ytan (harvning) och vältning, men särskilt på lerjordar blir jordens struktur så pass försämrad, att man i möjligaste mån bör undvika vårplöjning. Emellanåt kan man i dylika fall med fördel utbyta vårplöjningen mot luckring av jorden med kultivator, sladdharv eller liknande. Själva vårbruket föregås ofta av en ytharvning, vilken utföres i syfte att bryta den kapillära ledningen upp till markytan, och därmed hindra jordens alltför hastiga upptorkning. Styva och mycket styva lerjordar bör däremot inte överharvas, enär deras upptorkning därigenom försinkas alltför mycket.


Efter plöjning var det dags att släpa ut harven och såmaskinen ut ur den nybyggda hallen vid Smens plats


Förr, när man gjorde vår’n med hästar, var ytharvningens betydelse mycket viktigare, men betydelsen har efter traktorns införande minskat radikalt. När endast dragare stod till förfogande, tog vårbruket på gårdarna en avsevärd tid i anspråk, och det var då av betydelse att man med hjälp av ytharvning kunde förhindra att jorden i väntan på vårbruket torkade ut alltför mycket. Med hjälp av en traktor undanstökas vårbruket på ett fåtal dagar, varför uttorkningen av marken inte hinner att få sådana oroväckande dimensioner som vid avsaknad av traktor.


Harven står i transportläge, redo att fällas ut för att påbörja sista harv-draget i hagarna.


Jag lejde in grannen Daniel som fick harva Wiggos hage, samtidigt som jag körde upp med såmaskinen, redo att så. Det underlättade en hel del att ha dubbla traktorer i utmarkerna.


Vare sig man yt-harvat eller ej, bör tillredningen av jorden till sådd föregås av igenkörning av slutfåror och utjämning av tegryggar, vilket arbete lämpligen sker medelst skumplog eller harv. Om detta arbete ej utföres, riskerar man, att lös och ofta kokig jord släpas ned i slutfårorna vid den efterföljande bearbetningen. Har konstgödsel spritts på tiltan, riskerar man dessutom, att denna i ganska stor utsträckning likaledes släpas ihop i fårorna, och dessutom försvåras speciellt skördearbetet, om marken genom slutfåror och tegryggar är alltför kuperad.


Att harva isär en gammal vall som inte blivit plöjd på minst 60 år, är rent ut sagt ett riktigt helvete. Man harvar, harvar, harvar och harvar till man håller på att bli tokig. Sen harvar man lite till för att slätta till alla gamla hålor och plogfåror. I slutet av harvningen körde Holger på konstgödsel, NPK.


Den efterföljande tillredningen av jorden till sådd måste utföras olika för olika jordar. Sålunda är organogena jordar (torv- och gyttjejordar), liksom även sand– och mo-jordar av naturen mycket luckra. Detta gäller särskilt när de varit frusna. Deras naturliga luckringsgrad är ofta mer än tillräcklig för växternas behov. Bearbetningen behöver därför ej avse ytterligare luckring av jorden utan snarare sammanpackning och för dylika jordars vidkommande är därför välten det kanske allra viktigaste redskapet.

Lerjordarna, och då särskilt humusfattiga lätt– och mellanleror, är ofta mycket täta vid tiden för vårbruket och kräver därför en kraftig luckring. De styva och mycket styva lerjordarna däremot är i sönderfruset skick ofta väsentligt luckrare och därmed mera lättluckrade. Detta är i ali synnerhet fallet om humushalten i dessa jordar är hög såsom fallet är hos Östergötlands s. k. dungjord eller Södermanlands s. k. becklera.


Efter harvningen var det dags att så. Såmaskinen stod redo på logen, fylld med vårkorn. Sådden gick bra. Det blev vårkorn i Elins hage och i Gelegabets lycka. Havre i Holgers hage och i Wiggos hage.


För jordens tillredning till sådd användas olika typer av plogar, harvar, sladdharvar, kultivatorer och dylikt. Olika redskap lämpar sig för olika jordar, men man kan även spåra hur vissa redskap vunnit terräng inom vissa områden, under det att andra redskap användas inom andra områden med liknande jordartsförhållanden. Själva såbäddens beskaffenhet och därmed bearbetningens intensitet måste rättas efter den gröda, som skall sås. Det är i detta avseende en stor skillnad, om marken skall bära ärter eller exempelvis kålrötter, och som allmän regel gäller, att ju större utsädet är, desto djupare bör bearbetningen utföras och desto grövre kan bruket vara och vice versa.


Det sista steget i vårbruket är att bulta, dvs köra ringvält. Vältens uppgift är att packa marken direkt efter sådden. Man förbättrar anslutningen mellan frö och markyta och krossar jordklumpar samt förbättrar vattenhushållningen på fältet. Det är lätt att bulta (välta), man kör över hela gärdet en gång, sedan är det klart. När man har en buren vält, gäller det att inte svänga, som man gör med en dragen vält. Svänger man med en buren vält finns det risk för att man gör fina vallar i svängen och förstör sådden. Alltså kör man fram till vändtegen, lyfter, vänder, sätter ner och fortsätter köra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.