»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.
Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna. Fortsätt läsa
Gammalt
Om Storskiftet
Efter ett tidigare inlägg, om gränsmarkeringar, beslöt jag mig för att skriva lite om storskiftet. Ämnena hör liksom ihop. Jag planerar att göra separata inlägg om laga skifte och enskifte senare annars blir det ett väldigt stort inlägg.
Gustav II Adolf var en driftig herre som bland annat kan anses ha grundat Lantmäteriet år1628.
Lite öfvrig kuriosa om Gustavus Adolphus är att han – egentligen skall omnämnas som Gustav Adolf den store. Faktum är att epitetet ”den store”, om vi skall hålla oss till lagar och beslut, inte bara kan utan skall användas. Detta är inget som fosterländskt sinnade nationalister på 1800-talet hittade på utan ett beslut fattat av Sveriges riksdag 1633, året efter kungens död. Ständerna lade dessutom till att så skulle ske i efvighet. Av detta skäl pryds kungens sarkofag i Riddarholmskyrkan med den latinska texten Gustavus Adolphus Magnus, ”Gustav Adolf den store”. Sedan är det en annan sak vi inte har brytt oss om riksdagsbeslutet utan fört in kungen i regentlängden som Gustav II Adolf. Men eftersom beslutet aldrig har upphävts är det formellt sett helt korrekt att benämna kungen med det epitetet ständerna röstade igenom. Fortsätt läsa
»Självbindare»
Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.
En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!
Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?
-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.
Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.
Projekt: Restaurering af Höfläkt No. 2
Under fredagskvällen var vi och hämtade en gammal höfläkt/halmfläkt. Holger hade fått frågan om han kände till någon som ville ha en sådan, annars så skulle den till soptippen. Ett projekt är alltid bra att ha så jag beslöt att jag kunde lika gärna överta klenoden. Körde och hämtade den med traktorn. Barnen ville åka med. Det tog 25 minuter enkel väg att köra till gården där fläkten stod. För övrigt letar jag fortfarande efter ett välbevarat Thermaenius tröskverk och en självbindare/lättbindare. Jag skall åka och titta på en lätt-självbindare av dansk tillverkning, en JF, när jag får lite tid över. En lättbindare är nog att föredra framför en svensk gjutjärnshistoria.
Men i alla fall, jag vet inte om maskinen jag hämtat är en hö-fläkt eller en halm-fläkt. Man använde den vad man behövde den till.
Walla Lantbruksmaskiner AB startade sin verksamhet i början av 1880-talet. De välkända Wallaharporna leder sitt ursprung härifrån. F.n tillverkas stallgödselspridare, konstgödselspridare, släpräfsor, sädesrensare, gräsfrösåmaskiner, spannmålstorkar, halmfläktar m.m. Fabriken tillhör Arvika-koncernen. Företaget sysselsätter 50 arbetare och 8 tjänstemän. Platschef är disponent Stig Tollbo, Valla.
-Ur Svensk industrikalender, Tjugonionde årgången, 1947
Typ: HF2 – Hö-fläkt eller Halm-fläkt? Om den har varit i närheten av ett tröskverk så här det halm man skjutit med fläkten, annars är det hö till hö-skullen.
Modell: <blankt>
Tillv.nr: 590002
WALLA LANTBRUKSMASKINER AB
VALLA
Fläkten är tillverkad av gjutjärn. Det kändes klart och tydligt när vi lyfte den. Tunga, gjutjärnsskovlar i trumman. Till sommaren tänkte jag starta restaureringsprojektet.
»Dränering, dikning, torrläggning»
Hwid anläggning eller rensning af gamla öppna diken till rördiken bör en man hinna gräfva 45-54 m., då diket fördjupas 0,5-0,6 meter. Qvinnfolk, tattare, utlänningar, barn, halta, lytta, rotehjon samt dåårhushjon bör hållas härifrån.
Den stränge bonden och hans klurige dräng skulle plöja en åker då bonden kommer på att han glömt stövlarna hemma. Han skickar då drängen att hämta stövlarna. När drängen kommer hem till går’n möter han pigan, och säger till henne:
– Bonden sa att jag skulle sätta på dig.
– Jaha, svarade pigan och så blev det så.
Drängen gick sedan in i köket och mötte bondmoran.
– Bonden sa att jag skulle sätta på dig.
– Nähe, det kan han ju inte ha sagt.
Drängen ropade då åt bonden genom fönstret:
– Ska jag ta den ena?
– Nej för faaan, ta båda!
Passa på att skratta nu, för man vet inte när det blir roligt nästa gång.
Nu när wi äro glada i kropp och själ tar det otroligt roliga och intressanta ämnet dränering vid.