I söndags sattes den sista potatisen. Klar dag, dock blåsig och kall. Holger och Claes satt bakpå potäterläggar’n, och Elin växlade mellan att sitta bakpå läggar’n eller i traktorn.
Vi började i Smens plats, fortsatte där vi slutade förra gången.
Potatissorterna blev;
»Sådden bör ske tidigt; Tiburtii dag,
14 april, var av gammalt rätt ärtsåningsdag»
Denna grå och regntunga söndag, den nione april, fem dagar före ärtsåningsdagen satte jag, Holger, Wiggo och Elin några rader med gråärt. Man måste ju vara först….just i detta fall blir man först eftersom det mig veterligen inte finns så många kvar på ön (inga alls) som odlar gråärt. Efter fjolårets skörd fanns det gott om utsäde över. Det var väl ett par tusen kronor i spannen när jag tänker efter, för man brukar få betala 1 krona per ärta om man köper dessa i handeln.
Det enklaste sättet när man sår sådan här gröda för hand, är att lägga en redig (rak) planka eller bräda på marken. Sedan drar man upp en lagom djup rad med en hacka efter plankans kant. Tänk enradig plöjning. Det skall vara 4 – 6 cm för små ärtor och 6-10 cm djupt för stora ärtor. Nu är jag inte så noga att jag i förväg har sorterat ärtorna efter storlek utan man får gå lite på känsla.
Den enormt stora täppan framför huset där jag ställde in harven
Årets tidiga potäter sattes lördagen den 8 april. I fjol var våren tidigare, och vi kunde sätta redan den 25 mars. Annars så brukar det vara lagom att sätta runt påsk. Grannen var med och hjälpte till som sätt-hjon, tillsammans med Holger, Wiggo och Elin, (Tack, Albert!).
Jag började med att pröva den nya harven. Det gick mycket bra och det behövdes endast fyra drag innan molla‘ var slät som en barnrumpa. Nästa steg var att koppla på potäterläggar’n och hämta potatisen.
-Odlar ni ekologiskt?
-Jaaa, jä går ud hwar möra å slänger pissepotta på’t!
Den svenska hembränningens fader
En vanlig missuppfattning bland folk är att det var Alingsåsbon Jonas Alströmer som introducerade potatisen i Sverige. Det är fel. Potatisen hade odlats i Uppsala botaniska trädgård under många år, innan Alhströmer gjorde potatisen populär som livsmedel i riket. Under senare hälften av 1500-talet kom potatisen till Europa, sannolikt både till Spanien och England. Den förblev länge en raritet i botaniska trädgårdar, och endast långsamt lärde sig Europas folk uppskatta den nya kulturväxten. I vårt land infördes potatisn sannolikt tidigast av Olof Rudbeck omkring år 1655 (såsom en raritet till den nyanlagda botaniska trädgården i Uppsala). Under 1700-talet bedrevs en ivrig propaganda för potatisodling, bl. a. av Jonas Alströmer, men det dröjde likväl ett par årtionden in på 1800-talet, innan potatisen blev allmänt odlad i vårt land.
Den enastående snabba arealökning potatisen uppvisar under 1800-talets förra hälft, står delvis i samband med husbehovsbränningen. Skål, tamigfan!
»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.
Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna.
Sådden av gråärt bör ske tidigt. Förr hade man enligt gammal hävd den 14 april – Tiburtii dag som rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes för det mesta radsådd, som medför samma fördelar för ärter som för andra säden. Vanligen användes 10—12 cm radavstånd, men ett större, 45—50 cm, medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per hektar. Bearbetning under växttiden förekommer föga.
En av Tjörns väldiga storhässjor – en kragemär’
Om ytjorden hårdnat efter sådden, är detta ett skäl att få köra några drag med en slätpinnharv snett över raderna. Om inte groddarna kommit upp är det ingen fara för ärterna. Förr skördade man vanligen mogna ärter med en slö lie, så att halmen rev av och nedliggande toppar ej skars av. Om ärterna låg ner kunde man köra med släprävsa. Istället för att manuelt slå med en lie, kunde man göra en hästdragen slåttermaskin lämplig för detta arbete genom att hänga på en grind av järnspröt med uppåtböjda ändar, med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände bakom knivstången så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan torkades (krakades) väl före inbärgningen, annars finns det risk för mögel. Ofta brukade man lämna kvar ärthalmen i hopar på marken för torkning, men det var säkrare hänga upp den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.
Traditionellt sås ärten ofta tillsammans med bondbönor, som får fungera som stöd åt ärterna. Som jag nämnde ovan så hängs ärtplantorna efter skörden upp på så kallad krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne.
Tjörnbo 