Renovera ladan, del tjugoett

-”Vi borde ha djur i lagårn igen!” sa Christine en dag för något år sedan.

Har ni märkt att när ”vi” ska ha eller göra någonting så betyder det egentligen ”du” eller att ”jag” (som i ”mig”) skall genomföra eller ordna ärendet. Själv är jag ambivalent i frågan och tycker dels att folk som inte är uppvuxna med egna djur, oftast har någon slags romantisk vanföreställning om att allt skall vara så puttenuttigt likt en Bullerby-idyll. Man inser inte att man alltid måste finnas till hands. Det ska finnas mat och vatten. Hur skall man få vatten? Har man inte indragen vattenledning i lagårn får man bära vatten för hand, minst två gånger om dagen. Man köper knappast mat till djuren, utan man bör producera både spannmål och grovfoder själv. Djur blir sjuka och skadade och behöver ibland avlivas och födslar går fel. Å andra sidan är det väldigt roligt att ha djur.

Fortsätt läsa

En gammal ko-sele

En dag hittade jag en gammal ihoptrasslad ko-sele på rännet i »koghuset». Kanske inte en helt ovanlig sak att finna, eftersom användandet utav hästar, kor och oxar som dragare i lantbruken på Tjörn, sträckte sig ända in till långt på 1960-talet.


»Seldon»,
gemensamt namn för de olika anordningar, hvarmed oxen, hjonet eller hästen drager fordonet eller redskapet. Vid hästens användning för fordon tyckes i äldsta tider, liksom ännu i fråga om oxen, ha brukats ok ; detta torde dock snart nog ha ersatts af ett slags »bröstsele», som saknade linor, hvadan fordonet drogs medelst stången. Numera drar hästen med linor eller skaklar, och draget utgår från selens brösta eller »loka», resp. »koller», medan fordonet styres och hålles igen förmedelst stången. Huruvida det är lättare att draga med bröstsele än med öfriga selanordningar, är ett särskildt spörsmål.


Jag blev intresserad och hängde upp hela konkarongen på en hässjestör och betraktade den numer sorgliga och rostiga utrustningen en stund.

Kollret är ”träramarna” som hänger ner från stören. Det rostiga i mitten var ”sadeln” som satt över ryggraden på kossan. Sen finns det järnstänger där man hängde på skaklarna som kopplades till exempelvis en pinnharv.

Sedan var det vara att sätta igång. Läderremmarna var stela och spruckna utav tidens tand, beslagen utav mässing var mörka, järnet var rostigt. Efter en del pill fick jag tagit isär alltsammans. Lädret smordes upp med rikliga mängder Ballistol, järnet slipades och kollret rengjordes.

Fortsätt läsa

Marstrand, Sveriges Gibraltar.

Visserligen är Tjörn och Marstrand två öar, separerade utav Marstrandsfjorden i Skagerack, men jag tänkte ändå berätta om ett av de klassiska och rekommenderade utflyktsmålen på västkusten. Marstrand ligger väldigt nära Tjörn, och eftersom det är ett trevligt ställe närhelst på hela året – sommaren speciellt – tillbringades som vanligt en skön sommardag även år 2017, som innehöll både trivsamt spankulerande längst kajerna, mat, dryck och annat gôtt i godan ro.

Här tornar den upp sig…

Marstrand är främst känt för två saker; det ena är fästningen. Det andra är kung Oskar II, som under slutet av 1880-talet, och under många år framöver, under somrarna anlände till Marstrand med sin lustjakt  HMS Drott för att förlusta sig. Ondsinta och infama dåtida rykten gjorde gällande att hans ärade majestät och konung af giuds nååde, endast besökte ön för att likt forna tiders häradsbetäckare (och nutida), bada, dricka sprit samt sprida sin vildhavre över den bohusländska myllan, kobbarna, böarna och skären. Ryktet gör än i dag gällande, att den ärade monarken spred så mycket säd under sina besök, att det är en bidragande orsak till det västkustska vattnets fantastiska sälta.

Fortsätt läsa

Betkniven

Mitt senaste fynd låg instoppat under en bjälke i »kokhuset». Invirat i en gammal påse som en gång i tiden innehöll skorpor, låg en hemmagjord kniv, som användes till att skörda betor med. Det fanns fortfarande torkad moll‘ (jord) på klingan.

Troligen har morfars morfars far, Olof Rutgersson (1811-1859), smidit denna kniv i gårdsmedjan (numera riven). Kniven har i så fall blivit använd utav Olof samt morfars morfar, Rutger Olsson (1851-1918). Möjligen har morfar Gustav använt den under 1920/30/40-talet. Sedan har den blivit upplagt under en bjälke i kokhuset i väntan på bättre tider. 

Det var väl lika bra att fixa till den medelst polering, slipning och att olja in skaftet med linolja. Den blev vass som fan. Lyckades skära mig i tummen.

Hela kniven är 28 cm lång.

 

 

September enligt bondepraktikan

»Will tu weta huru thetta åhr skal gå til/
Så märck thenna effterföliande Lärdom wäl;»

Tagh ett Eeke Äple St. Michels Dagh/
Aff hwilket tu blifwer förfarin i tin Saak.
Är ther i Etter Koppar/ betyder itt ondt Åhr/
Hafwer thet Flugor itt medelmottigt tu får/
Är ther uthi Matkar thet betyder godt/
Är ther intet/ tå kommer wist Helsoot.

»Äre Eeke äplerne monga och tijdeligen komma/
Tå see hwad Wintren wil göra skada eller froma/
Medh myckin Sniö/ något för Jwl/
Ther effter må tu förwenta stoor Kiöld»

»Äre Eeke Äplene inwertes sköna/
Tå wil thet osz een godh Sommar röna/
Skönt Korn skal wäxa samma tijdh/
Som skal borttaga hungerens Strijdh»

Ȁre the inwertes fuchtigh/
Een wååt Sommar thet betyder wisselig.
Äre the magre/ tå bliffuer Sommaren heet.
Här hafwer tu aff Eeke Åplene godt beskeedh»


September, har sitt namn av det latinska ordet ‘septem’ som betyder sju eftersom denna månad var den sjunde i det gamla Romerska året. Den är dock den nionde i det Julianska året. Hösten börjar under denna tid och därför har den i Sverige av ålder kallats ”Höstmånad”.

Carl Larsson - September - Äppelskörden

Carl Larsson – September – Äppelskörden

September är som sagt höstmånaden. Månaden har 30 dagar. Dagen är 12 timmar och 40 minuter lång. Astrologiskt är det i Vågens tecken mellan den 14 september till och med den 14 oktober.

Fortsätt läsa