Gödsel, potatissättning och mera gödsel

För några år sedan erhöll jag en stallgödselspridare, m/ äldre, genom grannens försorg. Efter att ha gjort i ordning spridaren och skaffat nya däck till den, var det äntligen dags att  – utrustad med en styck morbror Holger och två stycken grepar-  lasta gammal hederlig koskit. På går’n är korna borta sedan länge, men det är tur att det finns en granngård med kräg’ i närheten, endast 8 minuters körtid, enkel väg, med en gammal Grålle från 1956.

För 60 år sedan var detta ett extremt ekipage. Man räknade i hektoliter på den tiden och inte i ton.

Läs mer

Fortsatte bygga på dyngestan

Efter att vi gjutit en betongplatta, avsedd för att lägga gödsel från hönshuset på, gick jag och grunnade på om det inte hade varit snyggt med en murad kant runt nyss nämnda platta. Jo, det hade nog varit rätt snyggt, och framför allt hade gödselhögen haft något att stödja sig emot. Så vi införskaffade lecablock (9x19x59) och murbruk och satte igång.

Först hade jag bara tänkt en kant -som sedan blev en låg mur – mot plattans bakkant, men tyckte att tre stenar på höjd blev snyggt. Så det bar iväg.

Läs mer

En ny dyngesta’

Gårdens dyngesta’ låg under många, många år inne i lagårns västra gavel. Fullt naturligt, eftersom i den gamla lagårn låg »fäuwset» (fähuset, vitmålad sten på fotografiet nedan) med ingången mot öster, vilket då resulterade i att skrapgången gick från öst till väst, och dyngan mågades mot väggen och kastades därefter ut genom en lucka, rätt ner i dyngestan. När lagårn byggdes om och stallet utökades, i början på 1980-talet, blev det naturligt att det nya stallet hamnade på byggnadens västra sida och att den nya skraprännan gick rakt mot dyngestan. Detta innebar att man kunde man fylla dyngestan från två olika håll, format som en något skev bokstaven ”L”.

Lagårn 1971. Vid det vita staketet som avgränsar köksträdgården, ligger vid den öfvre änden mot stenfoten av natursten, gårdens dyngesta’ eller gödselstad. Gödseln ligger under tak och man lasta ur med traktor utan att behöva öppna några portar. Bakom de två fönstergluggarna ovanför stenfoten av natursten, ligger ett av gårdens två hönshus. Det nya stallet är ännu inte byggt längst västra gaveln, utan under den stora flädern som står och trycker längst väggen ligger vagnslidret, som senare byggdes ut till ett nytt stall.


När jag var liten, var bland det bästa jag visste, att varje kväll mer eller mindre tvinga min mamma att köra upp mig till morfar och mormor, så att jag kunde ta hand om djuren (»göre qwell’n»). De vuxna satt inne i köket och drack kaffe och pratade, medan jag rumsterade ute i lagårn. Rutinen var att först utfodra »kräga‘» (korna) med hö, därefter lite melass på höet. Sedan hämtade jag spannmål – oftast havre – i bingen och malde detta till mjöl (eller ibland kross) i kvarnen på logen. Mjölet gavs som kraftfoder till kossorna och tjurarna. Medan korna åt, gick jag med skyffeln och »mågade» rent i skrapgången bakom kossorna och skyfflade därefter ut dyngan de sista metrarna till »dyngestan» med hjälp av en grep. Därefter gick jag in i det gamla fähuset och gjorde om proceduren, med tillägget att jag även ibland matade grisarna som hade en inomhus-stia som vette mot vägen.

Läs mer