Plogens föregångare var årdern. Ännu i början av 1800-talet användes mest årder för jordens luckring. De äldsta plogarna i vårt land tillerkades av trä och de enda metalldelarna var 
kniv och bill samt järnbeslag. Vid denna tidpunkt infördes järnplogen och de första typerna var klumpiga och ofullkomliga, men efter tid förbättrades plogtyperna ända fram till de moderna, smidiga plogarna.
En plog består av följande huvuddelar:
Billen, d. v. s. den del, som tränger ned i jorden och skär lös tiltan. Ursprungligen var billen alltid hel, men numera används alltid billar i två delar; billspets och skär. Såväl billspetsen som skäret kan då vändas och slitas på båda håll.
Vändskivan, (tjörbu’: fjöla‘) är den del som vänder den lösplöjda tiltan. Som regel kan sägas ju tvärare vändskivan är, desto starkare blir sönderbrytningen av tiltan vid vändningen. De plogar som har (eller hade, det finns inte så många kvar, och ännu färre som är tokiga nog att använda en dylik tingest) en kort vändskiva, formad som en del av en cylinder, kunde kraftigt bryta sönder tiltan och kallades därför för brytplogar. Om vändskivan är längre och något skruvformig eller långsträckt cylindrisk med nedböjd överkant, kommer tiltan att vändas utan att sönderbrytas så starkt och därför kallas dessa plogarna vändplogar. Exempel på gamla brytplogar var Oliver, Victoria, Virginia (fig. 1), Tirfing, Vulcan, Ava nr 97—99 m. fl. Exempel på vändplogar var Överums nr 9 A, 50, 19 och 65, Ava nr 109—112 samt ängsplogen Brage, vilka hade långsträckta vändskivor. På styv lerjord och jord, som har benägenhet att fastna på vändskivorna, som vid plöjning av gamla sega vallar bör man inte välja en plog med starkt brytande vändskiva. På seg vall är det lämpligt att förse vändskivan med ett förlängningsjärn (fig. 2). Vändskivan tillverkades på de bästa plogarna av s. k. trelagerstål (mjukt järn i mitten, stål på båda sidorna), vilket gav en glatt yta.
Landsidan kallas den del av plogen som vändes mot det plöjda landet. Plogen vilar på sulan, vars bakre del kallas klacken. På alla plogar nyare än mitten på 1970-talet, kan denna vid förslitning vändas. Plogen blev alltså modulär. Istället för att pilla loss hela fjöla’ och gå till smeden för nytt järn, räcker det numer att byta eller vända den slitagedel som behövs.
De nämnda delarna är fästade vid plogstället, varifrån även åsen och styrstängerna utgå. På åsen är risten, stödhjulet och betslet fästade. I stället för stödhjul kan man använda en stödmede. Risten kan vara en skumrist, som avskär tiltans övre vänstra kant och nedlägger denna i fårans botten, varigenom svål, stubb och gödsel väl täckas, eller en knivrist, som endast lösgör tiltan i vertikal led, eller en skivrist, som utför samma arbete men genom sin roterande rörelse förhindrar släpning. Enkelt.
Vid plöjningen bör risten ställas något till vänster om vändskivans kant, billspetsen skall vara 5—8 mm under plogens bottenplan och djupgåendet skall regleras genom betslet samt stödhjulets inställning, om sådant finnes. Detta gäller givetvis äldre plogar som hade stödhjul. Numera har endast bogserade plogar och delburna plogar stödhjul, tegplog som växelplog.
Bogserad plog
Plogar utan stödhjul kallades förr ofta svängplogar och var lättare att hantera vid uppläggning av ryggar, uppkörning av vändtegsfåror, på steniga fält o. s. v.
Den vanliga plogen lägger tiltan åt höger, men även vänsterplogar fanns förr. Nuförtiden torde vänsterploga tillhöra ovanligheterna. I kuperade trakter, där det var svårt att kunna få tiltan att vända uppåt sluttningar, användes tidiga varianter av växelplogar. En växelplog har dubbla billar och vändskivor, vilka med ett enkel drag i rätt hydraulik-spak kan ställas åt höger eller vänster, varigenom tiltan alltid kan läggas nedåt vid plöjning tvärs över en sluttning.
Gamla tvåskäriga plogar för plöjning till fullt djup, med sits för körkarlen samt dragna av 3—5 hästar, användes en tid även i vårt land. Avverkningen per man blev här givetvis den dubbla mot vid enskärig plog. Trots att körkarlen hade det gôtt och åkte, blev dragkraften per plogkropp inte större än för enskärig plog med gående körkarl, detta mest beroende på att de tvåskäriga plogarna var försedda med hjul, som minskade släpfriktionen.
De nämnda plogarna är alla avsedda för plöjning till fullt djup och kallas därför djupplogar. För plöjning till mindre djup används skumplogar. Skumplogar för dragare hade två till fyra skär och användes för ogräsutrotning på trädan, stubbluckring på hösten, grundare nedplöjning av gödsel samt annan grundare plöjning.
När traktorn började användas i lantbruket, gjordes plogarna större och kraftigare än de vanliga gamla plogarna. Allt efter traktorns dragförmåga kunna de vara en- till fyr-skäriga. Och allt eftersom årent gick blev Ferdinand plogarna större och större.
Den hittills vanliga konstruktionen för traktorplogar i mitten av 1900-talet hade helsmidd bill och skär, men senare övergick man till plogkroppar med bill och skär var för sig samt billspetsen vändbar. Traktorplogarna har vanligen både skivrist och skumrist. Då risken för sönderkörning på 
steniga fält är rätt stor för traktorplogar, uppfann man olika säkerhetsanordningar för att förhindra detta. Enklaste och äldsta sättet är att i betslet anbringa en träpinne, som avbrytes, om plogen gör för stort motstånd. På nyare plogtyper har man anordnat automatisk utlösning av varje plogkropp (fig. 3). Utlösningen återförs i arbetsläge genom att traktorn backas, även kallad stenutlösare.
Exempel på senare plogar med stenutlösare är Kvernelands Stenomat Rörplog. Stenomat-plogarna har en brytbult vid varje arm som håller fjöla’. Brytbulten går av vid ett visst motstånd, om man kör emot en stor, dold sten, går av och bladfjädern kommer att böja sig och dra lyfta plogen ovan stenen, så att man undviker en kostsam krökning av plogen. Rörplogarna är modulära. Det betyder att man kan bygga plogen hur man vill ha den. Är man osäker på om traktorn orkar dra en treskärig plog, köper man en tvåskärig plog. Visar det sig att man kanske kan dra en treskärig plog i alla fall, bygger man på ytterligare en plogkropp på befintlig plog.
För information om hur man använder sin plog vid plöjning, läs detta inlägg.
För information om hur man ställer in en tegplog, läs detta inlägg.
Tjörnbo 
Vilken överkurs att ta del av! Så även moderna plogar har bill – jag visste inte att det heter så än idag. För mig är det ett gammaltestamentligt ord även om plogbillar användes på 1800-talet 😉
Jag är i den frågvisa fasen och passar på att ställa en fråga: det heter att plöja när man vänder åkermark. Min man, som är stadsbo, sade tidigare att ploga och jag rättade honom på direkten. Man plogar snö men plöjer åkermark. Nu till frågan – både till maskinell snöröjning av vägar och nutida plöjning av åkermark används plogar. Varför heter redskapen likadant men själva utförandet olika? Har du någon aning…
GillaGilla
”Skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.”
Även om de flesta inte kan det exakta citatet så har de flesta i varje fall någon gång under sin levnad troligen hört eller läst (och glömt) orden från antingen bibeln eller någon annan form av media.
Men, faaaaan…vilka frågor folk ställer. 😉
Nu är ju jag sån att jag kan ju inte skriva ett kort Ja/Nej-svar, oavsett vad det gäller. Dokumentation är nyckeln till allt. Det är som med gamla böcker gällande det mesta; ju mer beskrivet, desto bättre, ju mer förstår man.
Orden ”ploga” och ”plöja” är rätt så snarlika. För de som bor på landet och/eller har anknytning till lantbruket finns det en klar skillnad mellan orden.
Om du frågar en bonde skulle han eller hon troligen svara något i stil med;
-Plöjer gör man på en åker med en teg- eller växelplog, men aldrig med en kultivator eller ett årder.
-Plogar gör man på en väg med en snöplog för att hålla vägen fri från snö.
I det första fallet använder man en plog för att skära upp och vända tiltor, exempelvis på en åker. I det andra fallet sysslar man med att skyffla undan snö med hjälp av ett plogblad. Kombinationen mellan plöja och snö fanns i min värld bara i uttrycket ”plöja i snö” vilket innebär att man plöjer åkern när den första snön kommit och innan tjälen gjort det omöjligt att få ner plogen i jorden. Plöjer man i snö har man troligen endera kört av vägen med bilen, eller varit så sen med jordbearbetningen att det hunnit snöa på stubbåkern.
Jag vet inte om det har med åldern att göra, men vi använder bara ploga i bokstavlig betydelse. Men plöja kan användas i en mer överförd, bildlig betydelse. Man kan plöja igenom en tjock bok eller plöja ned sitt kapital i olönsamma affärer. Vidare kan åldern ha plöjt fåror i pannan och orienteraren ha tvingats plöja sig fram genom sly och snårskog.
Snöröjning är en term som är överordnad snöplogning. Man kan röja snö på många olika sätt. Genom att skotta, sopa, skyffla, ploga, hyvla eller på annat sätt, till exempel med hjälp av en snöslunga, kan man få bort snön.
Användningsområdet för verbet ploga utsträcker sig även till plöjning av åker. Enligt Nationalencyklopedin är ‘ploga’ och ‘plöja’ (av fornsvenskt ‘plöghia’ bildat till plog) synonyma uttryck. Jag citerar:
-”Åkern var just plogad.”
Här skulle jag själv använda ordet plöja. Ploga är för mig ett ord för snöröjning. Enligt Nationalencyklopedin har emellertid ‘ploga’ använts i betydelsen ‘plöja’ ända sedan 1604, men det vore intressant att veta hur många som i dag uppfattar båda orden som synonyma.
När man gräver vidare hittar man snart att ordet ‘plog’ är väldigt gammalt. Verbet “plöja/plough” – att använda en plog – är från tidigt 1400-tal i engelskan och från 1500-talet i svenskan. Ordet ‘snöplog’ är däremot inte så gammalt, men mycket äldre än man skulle kunna tro ändå. Första gången jag hittat som ordet ‘Snowplow’ förekommer är i en text från New Hampshire i USA år 1792. Det framgår inte när ordet användes första gången i Swerige, men det finns en gammal text från i Svenska Akademiens Ordbok, SAOB från 1805;
-“Vägarne här, der man aldrig plogat, äro (alla) lika stora.” och från 1831
–“Förra veckan skulle timmerkörare på sjön Molnbyggen i Leksand ploga sig väg.”
Alltså långt innan den motordrivna snöplogen kom i bruk. Antagligen – jag gissar – är det inte direktöversatt av ‘snowplow’ utan ett ord som bildats parallellt i Sverige. Helt enkelt från funktionen att röja upp en körbar fåra i snön.
Man kan även använda “plöja” i överförd, abstrakt betydelse, exempelvis att plöja igenom en bok. Men man kan å andra sidan inte ‘ploga’ igenom en bok. Och nu kommer det intressanta; anledningen skulle vara att ordet “plöja” innehåller omljud, och omljud är ett äldre sätt att konstruera verb än plog/plogar, och eftersom ordet ‘plöja’ är äldre än ‘ploga’ så använder man det lättare i överförd betydelse.
Ännu en gammal skrift jag hittade från 1843 lyder; “Kristendomen, som . . plogade vägen för en ny tid.”
En annan skrift från 1841; “Det gevär, som väg oss plogat ur Dädret utaf tjugu strider.”
Det äldsta jag hittat är ‘Plogbar’ – ‘Om mark som kan plöjas’. -Ur en vetenskaplig avhandling från 1748.
Om man skulle tala om något slags gemensamt “språkminne” som en talande befolkning har, minns man inte så långt tillbaka i tiden att det skulle ha någon betydelse. Det borde inte spela så stor roll om ett ord först nedtecknats 1438 eller 1897. Ingen av oss nu levande kan minnas så långt tillbaka i tiden ändå, inte ens med hjälp av äldre generation levande heller. Snarare har det kanske “alltid” – eller sen man hade slutat bilda verb med omljud då – funnits ett parallellt bruk av orden ploga/plöja som vi har glömt bort, eftersom man numera oftast utgår från skriven text när man bestämmer sig för “vad det egentligen heter”. För det heter ju det som man säger, naturligtvis! Precis som när man skriver eller läser gammalswenska – man skrev som man talade. Exempelvis så nedtecknades ordet ‘Jul’ som det låter, till ‘Jwl’.
Eftersom de svenska bönderna minskar i antal så torde antalet människor som pratar om att de skall ‘ut och plöja åkern’ minska även de. Fast jag vet att i vissa dialekter är det vanligt att man skall ‘ut och plöja snö’.
Eftersom jag trots allt inte är allvetande, fick jag titta i SAOL och Nationalencyklopedin, gamla tidskrifter och böcker och annat skit.
SAOL godtar “Åkern var just plogad”, så det avgör väl saken. Sen att det enligt mig är helt fel är väl en annan sak :).
MEN, Eftersom SAOL försöker sudda ut skillnaden mellan två distinkt olika verb så bör man fundera över följande;
-Det finns SM i plöjning. (Undrar om de som är med är såna däringa ‘plöj-boys’? HAHA!).
-Det finns inte SM i plogning (vad jag vet i varje fall).
Saxat från nätet;
En smått obskyr tävling är knappast ett bevis på att det är två ”distinkt olika” verb. För den som är intresserad finns både tävlingen ”International Plowing Match” och ”The Annual Autonomous Snowplow Competition” – där den ena är en tävling i plöjning och den andra en tävling i snöplogning. Att det är “två helt olika tekniker och maskiner” är irrelevant, eftersom varken ordet ‘plöja’ eller ‘ploga’ utgår från maskinens exakta tekniska egenskaper, som i centrifug-centrifugera till exempel, utan båda betyder röja väg. Det ena i jord, det andra i snö. Om nu folk tyckte att den hästdragna snösvängen skulle heta plog så fanns det väl en anledning. Man kallade inte slåttermaskinen för exempelvis “sensommarplogen”.
Sammanfattning: Enligt SAOL kan man plöja snö likaväl som man kan ploga den, och att man kan ploga åkern likaväl som man kan plöja den. Och att man dessutom, om man vill, kan använda ordet ploga i överförd betydelse. Fast enligt mig kan de ju stoppa upp sin ordbok i röven….
GillaGilla
Mäh, vilket utförligt svar på så kort tid!!!
Jag kan hälsa min man att han får väl säga ploga åkern då. Och då kommer jag att säga plöja snö 😉 Men med mitt nutida språkbruk skär det i hjärtenerven. Det där med röven kanske inte är så dumt…
GillaGillad av 1 person
Hej, jag håller på och skriva en vetenskaplig uppsats om plogens utveckling i Sverige och skulle vilja använda den här bloggen som en källa, därför behöver jag veta vem som skrivit denna text, för- och efternamn. Tack på förhand
//Markus
GillaGilla