Plats: Lycka i Sandwhigedarl’n
Vårbruket var inte färdigt, och på lördagen var det dags att byta ut harven mot jordfräsen, för att åter styra kosan mot utmarkerna och ”Lycka’ i Sandwhigedarl’n”. Wiggo och jag tog en promenad i skogen medans Holger förberedde såbädden. Wiggo hittade och studerade med stort intresse två paddor och en ormslå (kopparödla). Först trodde Wiggo att det var en orm, och undrade om vi inte skulle ta och slå ihjäl den? Men jag förklarade att dels är det ingen orm, utan en ödla, och dels är alla ormar i Sverige fridlysta. Enda undantaget är om man påträffar en huggorm på tomten, då är sista utvägen att ha ihjäl den, om man inte lyckas flytta den.
Okunnigt folk brukar ändå skita i byxorna när de ser ett snöre eller en gren ligga i gräset, och tror att det är en bushmaster eller möjligen en anakonda.. Vi pratade om de tre arterna av orm i Sverige; huggorm, snok och hasselsnok. Samt kopparödlan, som till skillnad från en orm, är en benlös ödla och har rörliga ögonlock som den kan blinka med. Wiggo gillade hasselsnoken bäst, eftersom ”den äter huggormar”.
På gården igen, passade jag på att tömma såbingen på såmaskinen. Ordentligt. Med tryckluft. Förutom havre, ramlade det även ut korn och vete. Betat och obetat. För er som inte vet vad jag menar med betat utsäde, studera bilden nedan.
Rött utsäde är växtskyddsbehandlat
Det röda utsädet är behandlat så att det syns att det är just behandlat, betat. Betning innebär generellt sett att ett material behandlas med en lösning av olika syror eller salter (växtskyddsmedel), vilket kallas betmedel. Behandlingen syftar till att göra materialet mer mottagligt för ytterligare bearbetning eller användning. Betning är också en benämning på olika typer av behandlingar av utsäde som syftar till att minimera risken för spridning av växtsjukdomar. Tidigare användes kvicksilver för att beta spannmålsutsäde, men detta förbjöds år 1966 sedan man upptäckt systematisk kvicksilverförgiftning hos såväl fröätande småfågel som hos rovfåglar. Förr gjorde bönderna betningen själva hemma på gården, genom att blanda utsädet i en tunna med kvicksilverpulver och man sedan snurrade runt. Det fanns regler hur säckar där det förvarats betat utsäde i skulle behandlas m.m.
Eftersom jag såg att en del av utsädet var gammalt, sedan många år, beslöt jag att sopa upp detta och slänga det, så att inte barn eller hönor skulle stoppa det i munnen. Om hönor äter betat utsäde blir kammen vit. De dör inte av det, men människor skall helst inte äta äggen. (Om man nu inte vill ha vitt hår.)
Plats: Wiggos hage, Frökärrsmyra
Efter att ha harvat en slät såbädd, medans barnen sprang omkring i gräset, körde jag hem och bytte harven mot den nya såmaskinen. Maskinen blev rätt snygg efter en viss renovering, och jag smorde upp dreven och läste manualen (på danska) en sista gång innan jag körde tillbaka till Wiggos hage. Jag hade beräknat den harvade viltåkern till ungefär 1100 kvadratmeter (runt 0,1 hektar) och jag prövade att ställa in såmaskinens växellåda på maximal inställning för havre, runt 250 kilo per hektar. Det borde alltså gå åt ungefär 25 kilo havre på 0,1 hektar.
Jag lossade på transportspärrarna, hällde havren i såbingen och funderade en stund över hur jag skulle köra på fältet. Jag och Holger diskuterade hur vi trodde att markörerna fungerade, och efter tre-fyra försök fick vi dessa att fungera tillfredställande. Markör(armarna) är två stag, ett på varje sida såmaskinen, som har en roterande tallrik längst ut. I uppfällt läge ser de ut som en cymbal på ett trumset. Men det är i nerfällt läge som de kommer till sin rätt. Markören släpar i marken bredvid såmaskinen, och man ställer en spak antingen till vänster, höger eller i mitten, beroende på hur man vill att markörerna skall lyfta, när man lyfter såmaskinen.
Man kan köra mitt i fältet och ha båda markörerna ute. Man får då ett markörspår på varje sida ekipaget. Eller så har man höger markör ute och vänster ovan jord, då markerar högra markören, och när man lyfter maskinen går höger markör upp och vänster ner. Fast i detta fallet nyttjade jag bara höger markör, som snällt lyfte sig när jag lyfte maskinen i slutet av åkern, och sänktes igen när jag sänkte maskinen efter vändning.
Man kan nyttja markörerna på två sätt. Det långa sättet använder man när man vill sikta med mitten på traktorns motorhuv i det markerade spåret på väg tillbaka över åkern. På så sätt sår man perfekt, utan att få osådda ränder! Eller så har man markörerna kort, och kör med traktorns framhjul i markörspåret.
Trots att det finns stödben som håller uppe såbillarna när man sätter ner maskinen på marken, bör man ibland gå ur traktorn och inspektera att billarna inte är igensatta med ogräs och diverse skit.
Efter sådden var det dags att ringvälta. (Egentligen är de flesta ringvältar s.k Cambridge-vältar. Ringarna är knaggliga och inte runda. I dagligt tal blir det ändå ordet ringvält som används, fast det rent tekniskt är fel.)
Bara att vänta på att havren skall dyka upp…
Färdigsådd havreåker
Tjörnbo 