Författare: Peter

Renovera ladan, del 28 – Bredda uppfarten vid »koghuset»

/ Peter / Lämna en kommentar

»Koghuset» (brygghuset) är en föregångare till våra dagars grovkök. Här bryggdes öl, kokades tvättvatten och mammas farfar Albin satt gärna och kokade potäter till grisarna. Ett brygghus är försett med en spismur med en inmurad »tvättegryda» (tvättgryta) och har skorsten. Under 1700-talet fanns på Tjörn brygghus som också inrymde en »kölna», d v s en torkanordning för malt. Då bostadshusen under 1700-talets senare del försågs med separata kök användes dessa även för uppvärmning av tvättvatten. När kökens stora spiskomplex av gråsten revs ut i början av 1900-talet var det inte ovanligt att bakugnar murades upp i nya brygghus eller »koghus» (kokhus) som de kallades på Tjörn. Brygghusen kunde också komma till användning som sommarkök. I stället för ett mindre friliggande brygghus valde man på en del gårdar att bygga in brygghuset i en ekonomilänga som kombinerade flera funktioner.

I gårdens »koghus» finns (fanns) det numera en massa bråte från en mångårig gårdshistoria. Allting ligger ungefär som det blev lagt en gång i tiden, och med årens lopp har ordningen förvandlats till ett mindre kaos. Ibland har jag gått upp på loftet i koghuset och rotat fram någon attiralj att göra iordning, exempelvis gamla hyvlar av olika slag,  en sättungsplatta, isaxen, skoklingan och hovfilen.  eller varför inte om hur det gick till när jag putsade upp en tingest som utmynnade i ett inlägg om Ebbes bruk? Annat som kanske skulle vara värt att nämna är den gamla ko-selen, en skära, en vevstake till en hästdriven slåttermaskin och mastadontinlägget om som jag skrev ihop för mitt egna höga nöjes skull; gjutjärnet från Hassel Jernverk (..varför jag ens bemödade mig med att skriva om det har jag fortfarande inte kommit på. Ingen annan är alls intresserad av sådant. Kommentarerna brukar vara att ”släng det på tippen”…)

Fortsätt läsa →

Oktober enligt Bondepraktikan

/ Peter / Lämna en kommentar

»Om Löfwen aff Trään icke gerna wille falla/
Tå få wij een kald Winter för alla/
Monga Kohlmatkar näste Sommar wilia komma/
Som Fruchten göra ganska liten fromma/
Knopparna skola the aff Trään förtära/
Och sombliga wilia ſigh aff Kåålen nära.
Doch man them om Wintren brenna kan/
I Chrift/ Glugg. och Blidemånat på min sann.
In Decemb. Januarij, Februarij,
Om Winteren skal tu sådant göra/
Om Sommaren är thet för swårt/ wil tu migh höra.
Så snart som Solen sitt Skeen mon giffua/
Wilia the icke länger i Boningar bliffua.
 Den ena löper hijt/ then andra dijt
Och förtära Frukten samma tijdh.
Therföre skal tu them ( som sagdt är ) förderfwa/
Så kan tu myckin Frucht förwerfwa»

-Bondepraktikan, 1662

sida_bondepraktikan-oktober-slakt001

Manuell slaktmask

Oktober, har sitt namn av det latinska ordet ”octo” som betyder åtta eftersom denna månad var den åttonde i det gamla Romerska året. Månaden är dock den tionde i det Julianska året. Det svenska namnet ”Slaktmånad” kommer av att vid denna årstid brukar boskap slaktas mer än vanligt för att skaffa förråd för vintern.

Oktober, är som sagt slaktmånaden och har 31 dagar. Dagen är 10 timmar och 12 minuter lång i genomsnitt. Solen övergår från att gå i vågens tecken till skorpionens från och med den 14’e oktober.

Fortsätt läsa →

Hummerfisket

/ Peter / 1 kommentar

Premiären för hummerfisket infaller alltid den första måndagen efter den 20 september, kl 07:00. Från 1 maj året efter är hummern fredad igen. Det är alltid roligt att sätta några hummertinor – eller som vi säger här på Tjörn, »hummerkuber» (kupa uttalas genom att man omvandlar p till b. Kupa – kuba.) När vi ändå är på det dialektala kan ni fundera på vad ordet hummerkubeväletauw’ betyder på bohusländska.

När jag och Holger kom ner till båtplatsen var det nästan kav lugnt på sjön med halvblå himmel och lite sol, och tankarna gick till hur gôtt livet kan vara ibland, medans jag nynnade på Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän”, som blev publicerad första gången 1943 i samlingen ”Ballader i Bohuslän – diktade, tonsatta och illustrerade av Evert Taube”; 

”Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall….”

Fortsätt läsa →

Skördearbete med självbindare

/ Peter / 1 kommentar

»Skördearbeten»
”Vid skiärning af råg bör en redig man eller dräng hinna 0,65 hektar och af hvete 0,5 hektar. Af korn, hafre eller blandsäd hinnes 0,5-0,75 h:ar, om säden står, ligger den mycket hinnes ej mer än 0,25-0,35 h:ar. Ett hjon upptager och binder säden i band eller nekar, af 20-25 cm. genomskärning, efter en man. Af ärter och vicker hinnes 0,25 h:ar.

Att taga i begrundande äro om hjonet i fråga är ett rotehjon, fattighjon, dåårhushjon, halt och lytt, eller vanligt hjon. Till bindarbete kan äfven barn, fruntimmer och hela och halva idioter af båda könen nyttjas.

Vid uppsättning af råg och hvete i öppna långskylar eller rökar, då man sätter 2 band emot hvarandra och 10-12 par till hvarje skyl, bör en redig man hinna skyla lika mycket som 3 man skära, om säden står, ligger den eller är mycket tunn bör en man hinna skyla efter 4 mejare. Äfven hinnes lika mycket af korn, hafre och blandsäd.

Vid uppsättning af hattskylar eller runda rökar af råg och hvete, med 10 band i hvarje skyl, bör en man och ett hjon hinna sätta upp efter 2 mejare, om säden är tjock; är den tunn efter 3-4. Vid påsättning af hattar, då man använder ett band till hatt, bör en man hinna påsätta 150-200 hattar (15-20 i timmen).”

-Jordbrukslärans hufvudgrunder, 1908

Arbetet med att skörda säd var under lång tid förknippat med hårt slit. Nu förtiden är processen helt mekaniserad, men vägen dit har varit lång. Resan började för mer än 150 år sedan med en uppfinning som kallades självavläggare. Självavläggaren utvecklades i sin tur till självbindaren. Självbindaren ersattes av skördetröskan.
Sida_Maskiner_sjelvbindare-004
 Fortsätt läsa →

Råd för vandringslystna ungdomar

/ Peter / 3 kommentarer

»Hufvudregler».
A) Klädsel:
praktisk, men så enkel och litet »sportmässig» som möjligt. Kläderna böra vara väl försedda med djupa och säkra fickor.

B) Kassa.
Förbruka så litet pengar som möjligt och extravagera aldrig på källare och gästgifvaregårdar! Glöm ej att noggrant föra kassa- (och dag-) bok.
(10— 15 kronor i veckan bör i vanliga fallgodt räcka.)

C) Fortskoffningssätt.
Begagna »apostla-hästarne» så mycket som möjligt. En god gångstig tröttar mindre än en slät landsväg Vid rodd deltag alltid själf! Res på järnväg aldrig annat än i 3 :e klass.

D) Lefnadssätt.
Lef med och lär känna folket! Gå ej endast för gåendets skull! Se ej allmogen »genom snobbens pincenez»!

E) Kvarter.
Tro ej omöjligt få kvarter (och mat) äfven om gästgifvaregårdar saknas! En hygglig och anspråkslös person blir nästan aldrig afvisad. Ofta äro ej de stundom yttrade betänkligheterna så alvarsamt menade. — Att i nödfall ligga ute en varm sommarnatt skadar ej alls.

»Utrustning».
1) Skodonen:
låga (eller inga) klackar. Alla, både infödingar och inflyttade sydsvenskar, som varit i till-fälle att i Norrlands fjälltrakter och vildmarker någon längre tid begagna pjäxor (»bandskor»), bekräfta enstämmigt, att man ej härdar så bra i några skodon som i dessa (t. o. m. uti stenig mark, då man fått någon vana). De må dock ej brukas i trakter, där befolkningen ej förstår deras skötsel. [Om en frisk pojke någon gång i sommarvärmen vill försöka, huruvida »foten reder sig ock utan sko» nu, som i de gamla, enkla och kraftiga tiderna, så blir han ej sämre för det!

2) Byxorna:
ej åtsittande kring benen; om knäet ej kännes fritt, tröttnar man snart. I fall byxorna ej äro insnörda i skoskaften, är det, då man går i kuperad mark, fördelaktigt att med ett lindrigt tillknytt band nedom knäet binda upp dem något.

3) Regnrocken:
ej alltför lång; antingen en vanlig »guling» eller en guttaperka-kappa.

4) Hufvudbonaden:
ej Ömtålig för regn.

5) Ränseln:
vid dess nedre kant, som snart plägar göra ryggen öm, äfven om den vid profvandet förefaller bra, kan fästas en liten påse i dynform, i hvilken man stoppar hö, mossa eller — smutsigt linne och strumpor. Är renseln försedd med s. k. mes (praktiskt!), placeras dynan vid mesens nedre ända, men behöfves då mindre. Norrländska och finska näfverkontar äro mycket praktiska såsom ränslar. Tag med så litet som möjligt, t. ex.: ett par Jsegerskjortor, en kulört skjorta, några par strumpor, några näsdukar och kragar, ett par reservbyxor; kam, klädborste, tvål och handduk; nål, tråd och knappar; linnelappar, cerat och en liten ask borsyra eller borsyreplåster (för fotsår) sker vandringen i mycket myggrika trakter, bör ett par kubiktum beckolja (apoteksvara) medtagas; slutligen de kartor, som behöfvas (topografiska kårens kartblad, där de äro färdiga) och några brefkort. Kompas (hur enkel som hälst), anteckningsbok m. m. bäres i fickan. 

Glöm ej ordspråket: »lång väg gör liten börda tung!» (10 kilogram på ryggen blir i längden känbart nog för en yngling.)

Slutligen ytterligare en hufvudregel, den vigtigaste: ett fast beslut att ej vara »petig» eller pjunka för småsaker, samt att ständigt bemöda sig om

ett godt och gladt humör!

-Svenska turistföreningens årsskrift, 1888