Fortsatte bygga på dyngestan

Efter att vi gjutit en betongplatta, avsedd för att lägga gödsel från hönshuset på, gick jag och grunnade på om det inte hade varit snyggt med en murad kant runt nyss nämnda platta. Jo, det hade nog varit rätt snyggt, och framför allt hade gödselhögen haft något att stödja sig emot. Så vi införskaffade lecablock (9x19x59) och murbruk och satte igång.

Först hade jag bara tänkt en kant -som sedan blev en låg mur – mot plattans bakkant, men tyckte att tre stenar på höjd blev snyggt. Så det bar iväg.

Fortsätt läsa

Baggen har kommit

Nu har vår nya bagge av rasen skogsfår / värmlandsfår varit hos oss under ett par dagar. Tanken är att han skall vänja sig vid oss och inte springa iväg vid första anblick. Än så länge går det mycket bra. Baggen -som inte hade något namn – har tydligen blivit döpt till August eller Krull. Det är lite oklart än så länge. Barnen hade egentligen valt ut en annan bagge, med vit ull, men säljaren hörde av sig tidigt på söndag morgon och berättade att han tyckte att han hade en bagge med bättre horn, som skulle vara ett bättre objekt att avla på. Både till utseende och temperament. Vi kom överens om att byta bagge och om barnen skulle fråga kunde jag ju alltid säga att den bruna baggen var redigt »skidden» och blir säkert vit om han blir tvättad ordentligt.

Vi har vallat omkring baggen lite och börjat att prägla honom på foderhinken. Han har även fått frigång ut ur fållan och kan lufta sig på dagarna. Kommer att visa upp honom för tackorna om några dagar.

August eller Krull?

Gällande bevarande av allmogeraser, så läste jag i en avhandling från SLU, där en forskare vid namn Christina Marie Rochus presenterade sin forskning om svenska lantrasfår och franska fårraser. Avhandlingen finns nu publicerad på SLU:s webbplats. Denna avhandling ger oss mer kunskap om några svenska fårraser, som bidrar till att genomföra handlingsplanen Bevara, nyttja och utveckla – handlingsplan för uthållig förvaltning av svenska husdjursraser och då särskilt genetisk karakterisering av raser.

Fortsätt läsa

Ny uppfart och stänga för fåren

Den 7 maj i år tog jag ett fotografi på när jag försökte backa upp en av hökärrorna på gårdsplanen. En gång i tiden var det en väl tilltagen uppfart, så bred att ett tvåspann hästar lätt kunde dra upp dåtidens höskrinda utan bekymmer. Men tiderna förändras, likaså bredden på jordbruksredskapen. Redan morfarn och Holger på sin tid talade om att uppfarten nog borde breddas, och nu har jag och Holger gjort slag i saken, efter att själva ha dryftat spörsmålet i några år. Igår lossade vi årets sista hökärra, och precis när jag passerat ”porten” (förr i tiden var lagårn sammanbyggd med boningshuset och det fanns en port man fick ta sig igenom för att komma upp på gårdsplanen, man körde alltså igenom ladan. Tänk skånelänga.) kom jag ihåg att stanna och ta ett kort på skillnaden. Visserligen är ekipaget inte riktigt på samma plats och vinkel på både bilderna, men man ser ändå en viss skillnad. (Jag kommer att skriva om ombyggnationen av »koghuset» när denna är färdig). Uppfarten är alltså numera breddad till ungefär 3 meter-nånting, istället för 2,40 m.


Fortsätt läsa

Två fårhagar stängslade

Det var inte bråttom på något sätt, men ändå skönt att bli helt färdig med att stängsla in två bitar mark som fåren kan beta på. Den första hagen är blandat gräs och berg, med några få träd och är på ungefär 1 hektar (10,000 kvadratmeter). Längst med vägen stängde vi med fårnät och uppe bland bergen var det omväxlande – redan uppsatt – taggtråd samt att vi satte upp eltråd och satte upp en grind. 

Elin ville gärna vara med

Totalt slog jag ner 126 stycken tryckimpregnerade stolpar (150 x 60) med en femkilos slägga och drog 200 meter fårnät. När man slår ner stängselstolpar finns det en tumregel som säger att man bör slå ner en tredjedel av stolpen i marken för att få ett stabilt stängsel.

Fortsätt läsa

Får får får?

”Mycket känd är den nyare berättelsen om grosshandlar
Lamm, som vid ett festligt tillfälle skulle frambära sin tacksamhet
till kamrer Bagge och då nöjde sig med orden:
»Lamm–får–tacka–Bagge!»”

-Om ordlekar och andra uppsatser i språkliga och historiska ämnen, Gustaf Cederschiöld, 1910


Nu var det visserligen endast tackor i den nya genbanksregistrerade (Tollebys Rasbiologiska Institut?) fårbesättningen, tackor utav den gamla svenska lantrasen skogsfår (eller värmlandsfår, värmländska skogsfår) som tillhör gruppen allmogefår.  Allmogefåren var tidigare vanliga i Sverige, men i slutet av 1800-talet började antalet minska. Istället för de små härdiga inhemska fåren började man importera får som hade större köttmängd och andra ullegenskaper, det skulle vara ull som passade till dåtidens spinnmaskiner.

Värmlandsfåren var nära att bli utrotade och när man återupptäckte rasen (som första allmogefårrasen ) fanns det endast cirka 100 individer kvar. Tack vare intensivt bevarandearbete finns det idag cirka 4 000 Värmlandsfår i genbanken.  Det finns 10 olika raser av allmogefår, varav värmlandsfår är den allra största av raserna, både när det gäller hur många det finns och hur fysiskt stora de är. Allmogefår har aldrig blivit korsade med andra raser för att uppnå någon speciell egenskap. Istället har de under århundraden anpassat sig till de lokala förhållanden som de har levt i. De raser av allmogefår som tack vare intensivt bevarandearbete finns kvar idag är Dala pälsfår, Fjällnäsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Roslagsfår, Svärdsjöfår, Tackbackstorpsfår, Värmlandsfår och Åsenfår.

Fortsätt läsa