»Elgar anno 1882»

Ur

DJURENS LIF, DEL 1;

DÄGGDJURENS LIF

AF A. E. BREHM.
ANDRA UPPLAGAN.

MED 265 AFBILDNINGAR EFTER NATUREN AF G. MÜTZEL M. FL.

AUTORISERAD ÖFVERSÄTTNING OCH BEARBETNING AF S. A. SMITH OCH J. LINDAHL, GRANSKAD OCH EFTER ORIGINALETS ANDRA UPPLAGA REDIGERAD
AF F. A. SMITT, PROFESSOR OCH INTENDENT VID NATURHISTORISKA RIKSMUSEUM.

STOCKHOLM
EM. GIRONS FÖRLAG
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1882.


»ELGAR»,
Jettarne i familjen ställa vi främst, fastän de icke äro de högst utvecklade, utan snarare tvärt om. Elgarne (Alces), af hvilka blott finnes en art, om man icke med några forskare anser den amerikanska elgen för en egen art, äro stora, klumpigt byggda djur, med långa ben och skofvelformiga, fingergreniga horn utan ögon- och midtelspröt. De hafva små tårgropar, hårtofs vid fotens insida samt klöfkörtlar, men sakna hörntänder. Hufvudet är fult, öfverläppen öfverhängande, ögonen små, öronen långa och breda; svansen är ganska kort.

Vår Elg (Alces palmatus, fig. 192) förekommer i Europas och Asiens nordligare skogstrakter. I vår verldsdel är han inskränkt till lågländerna kring Östersjön, således till Ostpreussen, Lithauen, Kurland, Lifland, äfvensom till Sverige och Norge samt några sträckor af Storryssland. I Norge bebor han de sydöstra provinserna, i Sverige de mellersta och norra delarne till trakten af polcirkeln. Vida allmännare förekommer han i Asien, der han utbreder sig öfver hela norra delen af verldsdelen ända till Amur öfver allt der stora skogar finnas och mot norr så långt träd växa.

20161014-elgar001

Elgen är ett väldigt djur. ED fullväxt hanne har en längd af 2,60 till 2,90 m., hvartill kommer svansens längd af ungefär 10 cm. Höjden öfver skuldrorna är 1,90 m., öfver korset några cm. mindre. Gamla djur kunna uppnå en vigt af 500 kilogram; i allmänhet är vigten 300 till 400 kilogram. Elgen har långt, tätt och sträft hår, som utgöres af skrofliga, tunna och sköra stickelhår, under hvilka sitta korta, fina ullhår. Öfver nackkammen löper en kraftig, mycket tjock, långs efter delad man, som på visst sätt fortsättes på halsen och framryggen cch blir ända till 20 cm. lång. Eget nog är håret på buken rigtadt bakifrån framåt. Färgen är temligen likformigt rödbrun, drager på manen och hufvudets sidor i glänsande mörkt svartbrunt, på pannan i rödbrunt och på nosspetsen i grått. Benen äro ljust askgrå, ögonringarne grå. Från oktober till mars är färgen något ljusare, mer gråblandad. Honan är knappt mindre än hannen, men saknar horn och har längre och smalare klöfvar äfvensom kortare och mindre utåt rigtade lättklöfvar. Hennes hufvud påminner om åsnans eller mulans.

Skogar, rika på vindfällen och otillgängliga moras samt på vide, björk, asp och andra löfträd, äro goda elgstånd. De klumpiga djuren stryka med lätthet genom trakter, så sanka, att hvarken menniskor eller den tama hornboskapen utan fara kunna våga sig in på dem. Från april till oktober håller sig elgen i myrar och dälder, senare på året uppsöker han mera högland skogsmark, som icke är utsatt för öfversvämningar och om vintern icke betäckes med is. I lugnt och klart väder håller han sig gerna i löfskogen, men i regn, snö och dimma föredrager han den tätaste barrskogen. Om han blir störd eller lider brist på föda, ändrar han snart ståndplats.

Man kan i allmänhet icke säga, att elgarne lefva fredligt till sammans med hvar andra. Alltid hafva de sins emellan någon liten stridighet, såsom att fördrifva hvar andra från ett varmt beläget hviloställe, och för de elgkor, som hafva kalfvar, måste dessutom de öfriga vika; icke ens mot föräldralösa kalfvar visa dessa något deltagande, utan bortjaga dem lika hänsynslöst som hvarje annan medlem af flocken ur sin närhet. Elgoxarne visa sig vida mer sällskapliga än honorna, upptaga sålunda utan svårighet moderlösa kalfvar bland sig, men under parningstiden visar sig
slägtets stridslystnad äfven hos dem; hvar och en söker då drifva i hop åt sig så många honor som möjligt och fördrifva alla andra oxar. På våren upplösas flockarne alldeles, och djuren lefva då ensamma eller två och tre till sammans; korna behålla emellertid kalfvarne hos sig.

Der elgen är ostörd hvilar han sig, utom möjligen en kort stund på natten, blott på förmiddagen och eftermiddagen, men ströfvar redan från klockan 4 på eftermiddagen omkring under aftonen, natten eller tidigt på morgonen, i annat fall väljer han endast natten för att söka sin föda. Han kan ej som andra hjortarter afbeta gräset, ty dervid hindrar honom hans långa, slankiga öfverläpp; deremot afplockar han utan svårighet högre gräs, lingon- och blåbärsris, ormbunkar, sqvattram och blommande ljung äfvensom sädeshalm, hvarvid han, liksom vid afbrytande af qvistar, med mycken skicklighet använder sin snabelformiga hängläpp. Då han af barkar ett träd, nyttjar han sina framtänder som en mejsel, afskalar ett stycke bark, som han fattar med tänder och läppar, och afrifver derpå uppåt långa barkremsor. Högre grenar nedböjer han med hufvudet, afbryter derpå kronorna och äter af qvistarne och barken. Härvid föredrager han träd och buskar med mjuk bark, såsom asp, ask, vide och poppel, och icke sällan afskalar han alldeles barken på till och med ganska stora aspar. Af barrträden föredrager han tallen, och endast i största nödfall förgriper han sig på granen. Dricksvatten behöfver han ständigt och dricker mycket för att släcka sin törst.

Elgen är en mästare i att simma och går ej blott af nödtvång i vattnet, utan finner i likhet med många boskapsarter en verklig njutning i att bada och svalka sig. På glanskis löper han i början rätt bra, men snart »uppvärmes», enligt jägarnes utsago, eller möjligen rigtigare mjuknar den skarpa kanten på hofvarne, och då stupar han ganska lätt och ofta. Under elgens gång uppstår ett knäppande ljud genom lättklöfvarnes slag mot fotsulorna. Vid hastigt lopp lägger elgoxen hornen nästan vågrätt till baka och sätter nosen högt i luften, hvarför han också ganska ofta stapplar och lätt stupar; för att åter resa sig rycker han på ett eget sätt med benen och sätter bakbenen långt framåt. – Elgen eger en utmärkt hörsel; deremot äro syn och lukt mindre goda. Mot hans andliga begåfning strider ingalunda hans grofva och dumma yttre.

Parningstiden plägar inträda i september eller oktober. Under denna tid äro hannarne i ett tillstånd af högsta retlighet. Medan man eljest blott sällan, och äfven detta endast af gamla djur, får höra ett groft, gält efterklingande ljud, uppstämma nu deremot elgoxarne alldeles som kronhjorten, ehuru i kortare satser, ett mera tjutande än skrikande läte, som nästan liknar dofhjortens, endast att tonen är betydligt djupare. Med detta vrålande uppfordra de alla andra hannar till tvekamp, som de utkämpa med vildt raseri. Äfven anfalla de menniskan under denna tid. Med nosen mot jorden, såsom om de sökte ett spår, löpa djuren oroligt och rastlöst omkring dag och natt, dagligen tilhyggaläggande många mil under det de oafbrutet under flera dagar följa korna, äfven om de dervid nödgas simma öfver de bredaste strömmar. De yngre hannarne förjagas af de äldre och vanka då såsom ursinniga framåt i rak rigtning, besöka till och med bebodda trakter, som de eljest noga undvika, och förlora lika mycket i hull och krafter som de gamla. I slutet af april eller början af maj föder honan första gången blott en kalf, men för hvarje senare gång två kalfvar, sällan af samma kön, hvilka dia ända till fram emot nästa parningstid. Under sina första lefnadsdagar äro de så vanskapliga, att de i mer än ett afseende påminna om en åsna, hvarmed äfven deras hjelplöshet öfverensstämmer. Kons kärlek till sina kalfvar är mycket stor, och om dessa beröfvas henne, irrar hon ofta flera dagar sökande omkring det ställe, der hon förlorat dem.

Utom menniskan eger elgen i trots af sin styrka flera andra farliga fiender: framför andra vargen, lodjuret, björnen och jerfven. Vargen rifver vanligen elgen om vintern, då snön är hög; björnen plägar smyga sig på enstaka djur, men anfaller aldrig en hel flock; lodjuret och under vissa omständigheter äfven jerfven hoppa ned på en elg, som framgår under det träd, i hvilket de sitta, klösa sig fast vid halsen och genombita pulsådrorna. De äro härigenom det starka djurets farligaste fiender, ty vargen och björnen måste se sig för, emedan elgen, äfven om han icke har några horn, väl förstår att kraftigt försvara sig med sina hårda och skarpa framklöfvar, som han använder med lika mycket eftertryck som framgång. Ett enda väl anbragt slag af dem är alldeles till fyllest att för alltid oskadliggöra eller åtminstone förlama en varg.

Elgen gör helt och hållet intrycket af ett af urverldens djur, och detta intryck stärkes af hans beteende. I jemförelse med sina fränder är han trög och klumpig så väl i andlig som lekamlig måtto. Han eger få af hjortarnes älskvärda egenskaper, men deremot alla deras olater. – Kött, fäll och horn af elgen användas liksom af hjortarne. Köttet är segare, men fällen fastare och bättre än af högdjuren; i synnerhet aktades och betalades elghudar högt under medeltiden. Fordom hemtades allehanda läkemedel af elgen, och vidskepelsen fann en riklig näring i alla de underbara kurer, som verkstäldes med dem; för de gamla preussarne gälde djuret till och med såsom en gudomlighet. I synnerhet stodo elgklöfvar högt i anseende och pris, emedan de betraktades som ett utmärkt medel mot fallandesot och andra åkommor; de intogos raspade till pulverform, buros såsom amuletter i form af ringar och förfalskades rätt ofta, d. v. s. ersattes af koklöfvar.

Den Amerikanska elgen, amerikanernas Moosedeer, fransmännens Orignal (Alces americanus) finnes i nordliga delarne af Amerika, i synnerhet i Kanada, Nya Braunschweig och vid Fundy bay, men ehuru jag sett honom bredvid vår europeiska elg, har jag ej varit i stånd att finna några betydligare skiljaktigheter mellan de båda djuren och tror knappt att han kan uppställas såsom en egen art.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.