Wiggo och Lien

Vad är det med ungar och liar? Eller sådant som är vasst som man kan skära sig på? Egentligen bör jag inte klaga för mycket med tanke på att när jag själv var i Wiggos ålder, var fascinera över lien och när den brukades under 1980-talet.

Liens vinande ljud inger sinnet ett lugn och ro. När det skarpa stålbladet banar sin väg genom gräset, hörs inget annat än ett tyst ”Schwooooosh” när gräset faller mjukt och lägger sig tillrätta.

Igår tog jag ner en av de gamla liarna för att provslå klövervallen jag sådde i fjol. Wiggo, som hela tiden skall göra som pappa, ville givetvis ha en egen lie att slå med, men där sa jag stopp trots idogt tjat. Wiggo fick nöja sig med att använda den stora lien ett par gånger, medan jag med ett raskt skutt hoppade bagåver (bakom) en sten, i säkert skydd från de vilda svingarna. Svingen förbättrades i kvickt när jag stod bakom Wiggo, fattade hans händer och visade hur han skulle hantera redskapet.


– Ska vi sluta nu?
undrade jag, när en försvarlig hög klöver rakats ihop och lagts i Wiggos lilla skottkärra.

– Nä, det säger du bara för att jag inte ska tjäna mera pengar! svarade Wiggo som en riktigt Tjörnbo, medans han inte en, utan två gånger baxade sin skottkärra fram och tillbaka mellan vallen och hönsgården.


Under tiden jag var annorstädes hade Wiggo och hans mamma varit ute i skogen och letat svamp. De kom tillbaka med en liter kantareller, som stektes i smör med salt och peppar. Kvällsvarden var räddad!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.