Om plogen

Plogens [tjörnbu’; ploughwn] föregångare var årdern. Ännu i början av 1800-talet användes mest årder för jordens luckring. De äldsta plogarna i vårt land tillerkades av trä och de enda metalldelarna var 20161024-plog004kniv och bill samt järnbeslag. Vid denna tidpunkt infördes järnplogen och de första typerna var klumpiga och ofullkomliga, men efter tid förbättrades plogtyperna ända fram till de moderna, smidiga plogarna.

En plog består av följande huvuddelar:
Billen, d. v. s. den del, som tränger ned i jorden och skär lös tiltan. Ursprungligen var billen alltid hel, men numera används alltid billar i två delar; billspets och skär. Såväl billspetsen som skäret kan då vändas och slitas på båda håll.

plogens-delar

Vändskivan, (tjörbu’: fjöla‘) är den del som vänder den lösplöjda tiltan. Som regel kan sägas ju tvärare vändskivan är, desto starkare blir sönderbrytningen av tiltan vid vändningen. De plogar som har (eller hade, det finns inte så många kvar, och ännu färre som är tokiga nog att använda en dylik tingest) en kort vändskiva, formad som en del av en cylinder, kunde kraftigt bryta sönder tiltan och kallades därför för brytplogar. Om vändskivan är längre och något skruvformig eller långsträckt cylindrisk med nedböjd överkant, kommer tiltan att vändas utan att sönderbrytas så starkt och därför kallas dessa plogarna vändplogar. Exempel på gamla brytplogar var Oliver, Victoria, Virginia (fig. 1), Tirfing, Vulcan, Ava nr 97—99 m. fl. Exempel på vändplogar var Överums nr 9 A, 50, 19 och 65, Ava nr 109—112 samt ängsplogen Brage, vilka hade långsträckta vändskivor. På styv lerjord och jord, som har benägenhet att fastna på vändskivorna,  som vid plöjning av gamla sega vallar bör man inte välja en plog  med starkt brytande vändskiva. På seg vall är det lämpligt att förse vändskivan med ett förlängningsjärn (fig. 2). Vändskivan tillverkades på de bästa plogarna av s. k. trelagerstål (mjukt järn i mitten, stål på båda sidorna), vilket gav en glatt yta.

 

Landsidan kallas den del av plogen som vändes mot det plöjda landet. Plogen vilar på sulan, vars bakre del kallas klacken. På alla plogar nyare än mitten på 1970-talet, kan denna vid förslitning vändas. Plogen blev alltså modulär. Istället för att pilla loss hela fjöla’ och gå till smeden för nytt järn, räcker det numer att byta eller vända den slitagedel som behövs.

De nämnda delarna är fästade vid plogstället, varifrån även åsen och styrstängerna utgå. På åsen är risten, stödhjulet och betslet fästade. I stället för stödhjul kan man använda en stödmede. Risten kan vara en skumrist, som avskär tiltans övre vänstra kant och nedlägger denna i fårans botten, varigenom svål, stubb och gödsel väl täckas, eller en knivrist, som endast lösgör tiltan i vertikal led, eller en skivrist, som utför samma arbete men genom sin roterande rörelse förhindrar släpning. Enkelt.

20161024-plog005

Vid plöjningen bör risten ställas något till vänster om vändskivans kant, billspetsen skall vara 5—8 mm under plogens bottenplan och djupgåendet skall regleras genom betslet samt stödhjulets inställning, om sådant finnes. Detta gäller givetvis äldre plogar som hade stödhjul. Numera har endast bogserade plogar och delburna plogar stödhjul, tegplog som växelplog.

Bogserad plog

Bogserad plog


Plogar utan stödhjul kallades förr ofta svängplogar och var lättare att hantera vid uppläggning av ryggar, uppkörning av vändtegsfåror, på steniga fält o. s. v.

Den vanliga plogen lägger tiltan åt höger, men även vänsterplogar fanns förr. Nuförtiden torde vänsterploga tillhöra ovanligheterna.  I kuperade trakter, där det var svårt att kunna få tiltan att vända uppåt sluttningar,  användes tidiga varianter av växelplogar.  En växelplog har dubbla billar och vändskivor, vilka med ett enkel drag i rätt hydraulik-spak kan ställas åt höger eller vänster, varigenom tiltan alltid kan läggas nedåt vid plöjning tvärs över en sluttning.

Gamla tvåskäriga plogar för plöjning till fullt djup, med sits för körkarlen samt dragna av 3—5 hästar, användes en tid även i vårt land. Avverkningen per man blev här givetvis den dubbla mot vid enskärig plog. Trots att körkarlen hade det gôtt och åkte, blev dragkraften per plogkropp inte större än för enskärig plog med gående körkarl, detta mest beroende på att de tvåskäriga plogarna var försedda med hjul, som minskade släpfriktionen.

De nämnda plogarna är alla avsedda för plöjning till fullt djup och kallas därför djupplogar. För plöjning till mindre djup används skumplogar. Skumplogar för dragare hade två till fyra skär och användes för ogräsutrotning på trädan, stubbluckring på hösten, grundare nedplöjning av gödsel samt annan grundare plöjning.

När traktorn började användas i lantbruket, gjordes plogarna större och kraftigare än de vanliga gamla plogarna. Allt efter traktorns dragförmåga kunna de vara en- till fyr-skäriga. Och allt eftersom åren gick blev Ferdinand plogarna större och större.


Den hittills vanliga konstruktionen för traktorplogar i mitten av 1900-talet hade helsmidd bill och skär, men senare övergick man till plogkroppar med bill och skär var för sig samt billspetsen vändbar. Traktorplogarna har vanligen både skivrist och skumrist. Då risken för sönderkörning på 20161024-plog003steniga fält är rätt stor för traktorplogar, uppfann man olika säkerhetsanordningar för att förhindra detta. Enklaste och äldsta sättet är att i betslet anbringa en träpinne, som avbrytes, om plogen gör för stort motstånd. På nyare plogtyper har man anordnat automatisk utlösning av varje plogkropp (fig. 3). Utlösningen återförs i arbetsläge genom att traktorn backas, även kallad stenutlösare.

Exempel på senare plogar med stenutlösare är Kvernelands Stenomat Rörplog. Stenomat-plogarna har en brytbult vid varje arm som håller fjöla’. Brytbulten går av vid ett visst motstånd, om man kör emot en stor, dold sten, går av och bladfjädern kommer att böja sig  och dra lyfta plogen ovan stenen, så att man undviker en kostsam krökning av plogen. Rörplogarna är modulära. Det betyder att man kan bygga plogen hur man vill ha den. Är man osäker på om traktorn orkar dra en treskärig plog, köper man en tvåskärig plog. Visar det sig att man kanske kan dra en treskärig plog i alla fall, bygger man på ytterligare en plogkropp på befintlig plog.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.