”..den återstående sjiettedelen, knappt 1/5 qvadratmil, föder över 7,000 människor samt lemnar ändå ett årligt öfverskott af några tusende tunnor spannmål, som härifrån utföras till andra orter. Icke under derföre att Tjörnbon, när han ätit sig väl mätt af ”mölebönor”, svär vid sin salighet, att på jorden finnes intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!”
Mölebönor torde vara gråärt. Det man odlade och åt – förutom korn – innan potatisen kom och tog över.
”Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning”
Jag har inte skrivit om hur det gått med gråärterna på ett tag. Sakta men säkert har vi prövat oss fram, skördat lite då och då samt provsmakat. Förr sådde man gråärt tillsammans med bondböna ute på tegarna. Bönorna stöttade upp ärtorna. Eftersom våra ärter är störade så kan man egentligen säga att de är hässjade och klara. De behöver alltså inte slås, för att sedan hängas upp i tio dagar på en kragemärr.
Halmen/ärtstjälkarna har vissnat och blivit bruna, ärtskidorna är bruna och ser ut som brunt papper. När man spritar ärterna ser de fina ut. En del skidor har något litet kryp i sig som verkar kalasa sig mätt på ärter. Dessa skidor kasseras helt vid den manuella sorteringen.
En enkel soppa kokades. Gråärt smakar annorlunda än gröna ärter. Gråärt smakar mer jordigt, nötigt och krämigt på något sätt. Inte alls oangenämt. Man kan egenentligen äta ärtor när man vill, de behöver inte skördas sista dagen. Men det kanske blir godast så. Soppan skall testas på nytt med senare skördade ärter.
Mer om gråärt, bondböna och humle läser man här!
Om sådden kan man läsa här!
23 dagar efter sådden, läs uppdatering här!
38 dagar efter sådden, läs uppdateringen.
Om att störa ärterna, läs här!
Tjörnbo 